Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

To advanced search
 

For more advanced searches and combinations please use the Språkbanken tool Karp. This is particularly relevant for researchers seeking to analyse the information contained in SKBL (Biographical Dictionary of Swedish Women).

  To Karp (External link)

Anne-Marie Linnea Berglund

1952-01-312020-03-06

Author, cultural columnist, photographer

This article is awaiting translation

Anne-Marie Berglunds författarskap räknas till den svenska litteraturens mest egensinniga. Hon var prisbelönad och erkänd av kritiker, författarkollegor, litteraturvetare och litterärt intresserade läsare. För den breda läsekretsen förblev hon dock okänd.

Anne-Marie Berglund föddes 1952 i Finland av finlandssvenska föräldrar, de var bosatta i staden Esbo, drygt en mil från Helsingfors. När Anne-Marie Berglund var fyra år flyttade familjen till Bergslagen där fadern Arne Berglund var verksam som skogsarbetare och modern Rut Linnea Berglund tog tillfälliga jobb som städerska. Familjen flyttade sedan till Rimbo i Norrtäljetrakten där föräldrarna arbetade på ackord på landstingstvätten. Redan 1977 i första strofen i debutdiktsamlingen Luftberusningen, ställs den uppfordrande frågan ”är det sant att jag är dömd till tystnad / av kulturtraditioners förakt och försprång, att mina ord / är fel ord, att göra dikter av”.

I Dagens Nyheter, 1996, berättade Anne-Marie Berglund att hon började skriva utifrån en ”proletär ilska”. Hon var arg över hur hennes närmaste for illa, men när hon skrev blev det inte socialrealism. Hon tyckte om att ”trolla med ord” och ilskan formades till absurda berättelser. Anne-Marie Berglunds andra diktsamling, Mellan extas och fångenskap, 1978, har en titel som fångar känsloläget.

Anne-Marie Berglund flyttade till Stockholm och utbildade sig till gymnastikdirektör och sjukgymnast. Nära två år levde hon i Frankrike där hon skrev och influerades av fransk kultur och gick på en konstskola. Hon hade ett förhållande med en fransman och hon blev en frankofil som ständigt återvände till Paris eller till Rivieran. Där hämtade hon stoff till författandet och till reseberättelser som publicerades på kultursidor och i kulturtidskrifter. I Episoderna. 33 reseminiatyrer, 1997, skriver hon i ”Genernas kedjor” om arbetarklassarvet och om rastlösheten som tvingar henne att ständigt vara på väg. Utgåvan har ett urval av författarens fotokonst: svartvita ofta dubbelexponerade foton med tomma hotellrum och caféer som motiv. Här finns också egna teckningar. Ett par utställningar i Stockholm hade hon under åren med teckningar, akvareller och dockor. Den senaste 2017 på Galleri Örhänget i Stockholm där Anne-Marie Berglund läste nyskrivet vid vernissagen. Intresset för fotografi delade hon med sin partner fotografen Hideo Matsumoto som hon under trettio år levde i ett särboförhållande med. Han är upphovsman till flera författarporträtt av Anne-Marie Berglund.

Anne-Marie Berglund var en föregångare till den litteratur som växte fram på 1980-talet. Hon angav riktning åt kvinnliga författare som skrev poesi och kortprosa om destruktivitet och frihetsbegär, exempelvis Kristina Lugn, Agneta Klingspor och Beate Grimsrud. Anne-Marie Berglunds stil kan vara både flickaktigt sirlig och rått burlesk, karaktärerna är stundom provocerande oskuldsfulla. Det kvittar att hennes kvinnor befinner sig i traditionellt manliga positioner som ensamma vagabonderande författare. I mötet med mannen – oavsett om det är en clochard eller en ”greve med ömma händer” – tvingas kvinnan i underläge. Det erotiska språket används för att gestalta makt, inte sexuell njutning.

Hon gav ut tolv titlar och hennes signum blev noveller och sagoartad lyrisk kortprosa om kvinnliga resenärer. De tar in på slitna hotell där de skriver skönlitterärt om skrivaraktens nyckfullhet, döden, mannen och ensamheten. De odlar också konsten att möta främlingar. En humoristisk krock uppstår mellan den eggande fantasin om Mannen och de snopet lustbefriade verkliga kärleksmötena. Den skrivande unga kvinnan sätter en ära i att möta samhällets lägst rankade, som om hon i deras blick, i deras händer, finner vägar till skriften. Ibland är de erotiska äventyren skildrade som våldsamma och destruktiva; berättarjagets dilemma är oförmågan att säga nej; någonstans har självbevarelsedriften gått förlorad.

I ”Hotell världen” i essäsamlingen Att skriva sin tid – nedslag i 80-och 90-talet (red. Madeleine Grive och Claes Wahlin) skriver Kristoffer Leandoer om Anne-Marie Berglund som mystiker och romantiker som strävar efter att ”bryta sig ur samhällsbygget, att möta livet fri från varje social bestämning.” Han ser släktskap med den franske romantikern Gérard de Nerval som Anne-Marie Berglund också nämner ett par gånger i sina skönlitterära texter. Leandoer syftar bland annat på Nervals anor från gnostikerna. ”… den kärlek till livets heliga inre enhet som uttrycks i en formulering som ”Elden, vattnet, jorden, luften … möts för att drömma i kristallen”. Anne-Marie Berglund sade sig samla på mystiker. Nerval skapade en symbolvärld där mytiska figurer skrevs in på natthärbärgen och eller på krogen. Aurélia, som nämns i Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda, kom till på ett sjukhus efter ett psykiskt sammanbrott.

Besläktad med Nerval iscensätter Anne-Marie Berglund surrealistiska eller absurda draman där berättarjaget, som en lek och ett tidsfördriv, intar olika roller. Olika röstlägen provas där den djärvt självsäkra samtalar med den livrädda sköra, den introverta med den extroverta. I Staden vid gränsen, 1987, skriver hon om att gå på en främmande gata och nås av insikten att vara Irina Papescu, och inte alls den ”man iklätt er och ni hittills spelat upp”. Berättelserna är uppdelade i fyra avsnitt: Stränder, Rum, Slottsruiner och vägar. Författarskapet ligger med andra ord inte långt från dramatiken. I Sveriges Radios arkiv finns fyra pjäser av Anne-Marie Berglund. Den första från 1993 är Jag är en annan i regi av Claire Wikholm. Uti vår hage, 1997, regisserades av Torsten Flinck.

Kvinnorna i Anne-Marie Berglunds berättarvärld är anarkister som inte bara flyr arbetarklassens bojor. De flyr tvånget att inordna sig i borgerlig kärnfamilj och tillvarons sociala maktspel. Några typiska svenska miljöer förekommer knappast alls i författarskapet: en medelklassfamilj som grillar vid sin villa och åker till Ikea vore otänkbart. I Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda, 1991, talar berättarjaget hellre med en portier på ett slitet hotell i Frankrike än med en äkta make. Här riggas scener för erotik, men extasen kommer av sig.

I Raserier,1994, skriver hon återigen om ”anländandets konst och avresornas smärta och tågens toalettskrubbar…”, men också om vådan av att fånga den lynniga skriften, och vanmakten som uppstår när inget blir av den. Kommentarer om rollen som författare, skrivandets sinne, finns med som en tråd i författarskapet, inte sällan med en klang av Kristina Lugns naivism. ”Jag tycker synd om berättelser som har så ont i sina öron av allt de hört, att de skriker så fort man blåser på dem. / Jag tycker synd om alla berättelser som måste dö innan de blivit födda, bara för att deras organ är så svaga och deras utsikter så små.” I sitt skrivande förmedlar Anne-Marie Berglund också en språkkänslighet; ett sökande efter ord bortom flosklerna. ”Rest runt i världen som en främling för att slippa förblindas av det gemensamma språkets lögner.” Ibland går det att förnimma ett finlandssvenskt idiom i språket, lite högstämt och vackert. Galghumorn och understatements är typisk finländska.

Hennes enda roman Dansa min flicka, 1989, utspelar sig på en begravning i en fransk by där en kvinnokarl lämnat jordelivet. Änkan minns tillbaka på en man som ville förlösa kvinnorna, unga och äldre, sexuellt. Här finns ingen intrig. Det är snarare en långnovell som fångar ett inre tillstånd av tankar om Änkans barndom, uppväxten och hennes relation till mannen. Detta är också den ende av Anne-Marie Berglunds fiktiva män som inte omskrivs med ironi, sarkasm eller krasshet. Dessutom rymmer den för författarskapet sällsynta scener från en svensk småstad.

Anne-Marie Berglunds sista diktsamling Jag vill stå träd nu, 2000, är det verk där hon är som minst romantiskt teatral. Här finns en vardaglig direkthet och kanske uttrycker titeln en längtan efter att rota sig. Eller jorda sig. Frånvaro, avsked och döden är återkommande motiv. Efter den utgivningen tilldelades hon Svenska Dagbladets pris och 2005 erhöll hon Sveriges Radios lyrikpris.

Anne-Marie Berglund blev aldrig folkkär. Hon blev en författarnas författare som jämförts med Jean Rhys och Marguerite Duras. Själv har hon uttryckt släktskap med bland andra den argentinsk-italienska konstnären Leonor Fini, som levde i Paris på 1930-talet och var surrealist. Hon utforskade sexualitet och gestaltade kvinnor i dominanta positioner.

Användningen av ”Anne-Marie” i författarskapet har ofta misstagits för autofiktion. Uttalat självbiografisk var Anne-Marie Berglund endast i Breven till mamma, som blev hennes sista bok, 2005. Här skriver hon definitivt in sig i arbetarlitteraturen. Under de trettio år som hon reste iväg för att författa, skrev hon hem till mamma Rut Linnea Berglund som katalogiserade breven kronologiskt. I de publicerade breven ryms klassresenärens dilemman. När världen öppnade sig ökade skulden till föräldrarna som inte hade möjlighet att förverkliga sina drömmar. Förordets porträtt av arbetarklassmamman ger inblickar i arbetskraftsinvandrarnas underbetalda slit och hur det präglar relationer när det inte finns utrymme för något annat än överlevnad. Dotterns rapporter från stora världen blev den kvästa mammans livselixir. Men för dottern blev resenärslivet med tiden ett nytt slags fängelse.

Anne-Marie Berglund avled i Stockholm den 6 mars 2020. Begravningen hölls i Högalidskyrkan den 20 mars 2020.


Anneli Jordahl


Published 2020-10-03



You are welcome to cite this article but always provide the author’s name as follows:

Anne-Marie Linnea Berglund, www.skbl.se/sv/artikel/AnneMarieBerglund, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (article by Anneli Jordahl), retrieved 2020-10-21.




Family Relationships

Civil Status: Unmarried
  • Mother: Rut Linnéa Berglund
  • Father: Arne Vilhelm Berglund
  • Partner: Hideo Matsumoto


Education

  • Yrkesutbildning, Paris, Frankrike: Konstnärlig utbildning


Activities

  • Profession: Författare, dramtiker, poet
  • Profession: Journalist, kulturskribent, bl a Expressen Kultur, Sydsvenska Dagbladet, Bang, Ordfront Magasin, Karavan och Cora
  • Profession: Fotograf, konstnär


Contacts

  • Relative: Carita Antell, kusin
  • Friend: Madeleine Grive
  • Friend: Thomas Nydahl
more ...


Residences

  • Birthplace: Esbo, Finland
  • Esbo, Finland
  • Rimbo
more ...


Prices/awards



Sources

Literature


Further References

Litteratur
  • Edenborg, Carl-Michael, ’Är vi alls intressanta?’, Res publica (Göteborg), 1997:1/2 (=35/36), s. 183-200

  • Lindroth, Malin, ’Anne-Marie Berglund 1952-2020’, Göteborgs-Posten, 2020-03-13

  • Milles Ulrika, ’Flaskpost från rastlös resenär’, Dagens Nyheter, 2020-03-15