Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

To advanced search
 

For more advanced searches and combinations please use the Språkbanken tool Karp. This is particularly relevant for researchers seeking to analyse the information contained in SKBL (Biographical Dictionary of Swedish Women).

  To Karp (External link)

Birgitta Palme

1940-12-302000-09-07

Actor, theatre manager, director

This article is awaiting translation

Birgitta Palme var skådespelare vid Göteborgs stadsteater och den andra kvinnan efter Karin Kavli på 1950-talet som beträdde posten som chef för teatern.

Birgitta Palme föddes i Jönköping 1940 som dotter till överbibliotekarie Paul Sjögren och Birgit, född Väjne. Hon hade fyra bröder: Sven, Mats, Jan och Per. Hon var gift med arkitekt Erik Palme som var avlägsen släkting till statsminister Olof Palme. De fick en dotter, Ulrika Johanna.

Till Göteborg kom Birgitta Palme som 20-åring för att utbilda sig till skådespelare vid Göteborgs stadsteaters elevskola 1960—1963. Hon verkade på teatern under större delen av sitt yrkesverksamma liv och gjorde minnesvärda insatser i teaterns legendariska gruppteaterpjäser Hemmet och Sandlådan 1967—1968. Hon medverkade också i framträdande roller som drottning i Strindbergs Gustaf III på teaterns stora scen 1973 och som Siri von Essen i Per Olof Enquists pjäs Tribadernas natt 1976.

Under 1970-talet växlade Birgitta Palme mellan Göteborgs stadsteater och TV-teatern och blev enligt en del kritiker allt mer fri i sitt skådespeleri. I pjäsen Puckelryggen 1977 av Slawomir Mrozek skriver recensenten att Birgitta Palme ”som baronessan tycks från sina många TV-roller ha tagit med sig en ny och friare spelstil till scenen – hon ser till att frigörelseprocessen [hos baronessan] blir trovärdig”.

Birgitta Palme var tidigt fackligt engagerad inom Göteborgs stadsteater och väl förankrad hos personalen. När ett repertoarråd bildades på teatern 1979 med fem skådespelare och en scenograf var hon en av deltagarna och de sex utsågs av en enig ensemble. I Svenska Dagbladet uttalade Birgitta Palme att ett av personalen bildat repertoarråd var ”ett nytt sätt att arbeta inom teatern och det känns mycket vitaliserande”. Rådets första val av pjäser hade enligt henne det gemensamma att de speglade ”kvinnans roll i samhället och relationerna mellan man – kvinna under olika tidsperioder”.

Tre år senare blev Birgitta Palme en av sju konstnärliga ledare på teatern. Hennes uppgift gällde Götaplatsens scener som hon jämte två ytterligare konstnärliga ledare skulle svara för. De övriga utsedda svarade för den konstnärliga ledningen av Angeredsteatern genom Sven Wollter och Maria Hörnelius och skolteatern genom bland annat Ulf Dohlsten.

Hennes stora engagemang för teatern ledde till att hon 1986 utsågs till chef för Göteborgs stadsteater. Därmed kom hon på ett annat sätt i strålkastarljuset än hon tidigare varit som skådespelare. Teatern hade sedan 1960-talet gått igenom en rad stora konflikter; gruppteaterns etablering, manifestet och inflammerade strider om teaterns roll i samhället. Inte minst gick teaterns ledning under långa perioder i otakt med styrelsen som var utsedd av Göteborgs kommunfullmäktige. Vänster stod mot höger rent politiskt, radikala förnyelsekrav för en ”folkets” teater mot de som hävdade klassikerna som grunden för teaterns verksamhet. Följden av de många striderna var att publiken i allt större omfattning uteblev och därför var förväntningarna på Birgitta Palmes chefskap stora, såväl inom teaterns ensemble som från styrelse och allmänhet. Bortsett från Karin Kavli under 1950-talet hade alla chefer för teatern varit män vilket också ökade förväntningarna på Birgitta Palme.

Ett första uttryck för det nya chefskapet var att Birgitta Palme återtog ledningen av såväl det konstnärliga som det administrativa chefskapet av teatern. Svenska Dagbladets reporter som besökte teatern kände också av det nya engagemanget: ”Inne i huset härskar arbetsglädje, optimism och självförtroende. I det ommöblerade och nymålade chefsrummet sitter Birgitta Palme sedan 1 juli och gläds åt drömstarten.”

Birgitta Palme var samtidigt mån om att framhålla att man inte återerövrade en förlorad publik i brådrasket. Men nu var hon emellertid övertygad om att ”alla på Stadsteatern nu är besjälade av samma vilja att teatern på nytt skall få det värde den hade under ’den stora epoken’ på 60- och 70-talet.”

Det tog inte lång tid förrän ledning och styrelse kom i motsättning om teaterns inriktning. Sju månader efter Birgitta Palmes tillsättning som chef för teatern beslöt styrelsen att avveckla Angeredsteatern. Hon gick ut i pressen och framhöll att beslutet var oacceptabelt och en kulturpolitisk skandal och nu började en problemfylld resa för henne att kryssa mellan politiska krav på att få ekonomin i ordning genom publika pjäser och ensemblens olika särintressen i fråga om pjäsval.

I december 1988 hade hon nått vägs ände och meddelade sin avgång som teaterchef från 1 juli 1989. Hon motiverade sitt beslut med att arbetet krävde ”styrka och jag kom in i en situation när den styrkan svek”. De olika särintressena hade också blivit henne övermäktiga: ”Tråkigt har det varit att det på en teater finns så många individuella intressen att konflikter nödvändigtvis uppstår.” Bakom uttalandet låg att teatern hade haft en stor publikframgång med West Side Story vilket kraftigt hade förbättrat teaterns ekonomiska situation. Publikintresset var så stort att Birgitta Palme beslöt att musikalen skulle fortsätta in på nästa säsong, våren 1989. Detta ledde till att premiären på den mer ”smala” pjäsen Chang Eng fick flyttas till nästa spelår, en pjäs om de två siamesiska tvillingarna Chang och Eng som med två kväkarsystrar fick sammanlagt 21 barn och hur detta gick till. Kritiken kom omedelbart. Birgitta Palme beskylldes vara publikfriande, opportunistisk och för att spela Broadwaymusikaler på den dramatiska teaterns bekostnad.

Birgitta Palme var vid avgången mycket öppen om de krav som enligt henne ställdes på en teaterchef. Det var ett mycket ensamt och krävande jobb. Det kändes ”som om jag sprungit maraton i fyra år”. Hon jämförde skådespelarrollen med chefskapet. Hon hade i den senare rollen spelat sig själv i en mängd offentliga sammanhang. ”Tidigare har jag alltid talat andras ord inför publik, nu har jag fått formulera mig själv i egna föredrag.”

Efter sin avgång kom Birgitta Palme att fortsätta det samarbete som hon redan på 1970-talet inlett med Carin Mannheimer och hennes TV-serier som Fosterbarn, Dela lika och Klassträffen. Detta samarbete ledde under 1990-talet till att hon regisserade Carin Mannheimers succépjäs Rika barn leka bäst på Folkteatern i Göteborg. Hon åtog sig också andra regiuppdrag på Helsingborgs stadsteater och Teater Tir Na Nog i Göteborg.

Tillsammans med Lars Norén och Isa Stenberg vid Riksteatern arbetade Birgitta Palme 1998 med ett teaterprojekt på Tidaholms säkerhetsanstalt som resulterade i den mycket omdebatterade föreställningen Sju-tre med kriminellt kraftigt belastade fångar på scenen, en pjäs som gick överstyr med katastrofala följder. Det var Birgitta Palme som inledningsvis initierade en teatercirkel med fyra fångar på anstalten efter att ha sett I väntan på Godot som gavs av fångarna själva på San Quentin i USA. Hon fick här enligt Elisabeth Åsbrink ”idén till en sorts socialhumanistisk inkörsport i vilken en fängslad fånge och den fria människan kan mötas”. Lars Norén och Isa Stenberg tog därefter över arbetet med pjäsen.

Birgitta Palme avled år 2000 och ligger begravd på Stampens kyrkogård i Göteborg.


Lars Hansson


Published 2021-03-01



You are welcome to cite this article but always provide the author’s name as follows:

Birgitta Palme, www.skbl.se/sv/artikel/BirgittaPalme0, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (article by Lars Hansson), retrieved 2021-06-17.




Other Names

    Maiden name: Sjögren


Family Relationships

Civil Status: Married
  • Mother: Birgit Astrid Sjögren, född Väjne
  • Father: Paul Sjögren
  • Brother: Sven Sjögren
more ...


Education

  • Yrkesutbildning, Göteborg: Skådespelarutbildning, Göteborgs stadsteaters elevskola


Activities

  • Profession: Skådespelare, Göteborgs stadsteater
  • Profession: Teaterchef, Göteborgs stadsteater
  • Profession: Regissör, TV-teatern


Contacts

  • Colleague: Carin Mannheimer
  • Colleague: Lars Norén
  • Colleague: Isa Stenberg
more ...


Residences

  • Birthplace: Jönköping
  • Jönköping
  • Göteborg
  • Place of death: Göteborg


Sources

Literature
  • Arbetet, 1985-01-30, 1989-03-13

  • Dagens Nyheter, 1976-04-05

  • Göteborgs-Posten, 1989-06-11

  • Göteborgs-Tidningen, 1986-02-04, 1989-03-13

  • Svenska Dagbladet, 1976-04-26, 1977-04-18, 1979-09-01, 1982-05-27, 1985-02-09, 1985-10-29, 1986-02-26, 1988-12-14, 2000-11-05



Further References

Litteratur
  • Hörnelius, Maria & Palme, Birgitta, Vad sägs om Miljöförstöring?, Göteborgs stadsteater, Göteborg, 1969

  • Renérius, Hans-Evert, 'Den ödesmättade smärtpunkten', Tidningen Kulturen, 2016-10-17