Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

To advanced search
 

For more advanced searches and combinations please use the Språkbanken tool Karp. This is particularly relevant for researchers seeking to analyse the information contained in SKBL (Biographical Dictionary of Swedish Women).

  To Karp (External link)

Marianne Charlotta Lindstén

1909-10-061979-05-16

Pioneering district medical officer, proponent of women's issues

This article is awaiting translation

Marianne Lindstén blev 1946 Sveriges första kvinnliga provinsialläkare. Hon förde in ett tänkande i sjukvården som synliggjorde kvinnor.

Marianne Lindstén föddes 1909 i Mora, där föräldrarna var lärare. Hon växte sedan upp i Landskrona efter en kort tid i Skara. Skoltiden var inte alltid lätt, särskilt då hon som tioåring fick byta skola mitt under höstterminen i samband med familjens flytt till Landskrona. Hon har berättat att hon var olycklig över att lämna sina kamrater och att ha kommit till en skola där hon inte alltid kände sig uppskattad av de nya klasskamraterna. Det berodde bland annat på hennes annorlunda dialekt och på att hon var dotter till en av lärarna. Just den här erfarenheten, att byta skola som ung, gjorde att hon senare som skolläkare hade förståelse för elever i en liknande situation. Det blev bättre när hon fick möjligheten att börja på ett läroverk för flickor som precis hade öppnats i Landskrona — på den tiden ett av få läroverk i landet som var öppna för flickor som ville läsa vidare på universitetet.

Efter studentexamen 1927 blev det läkarstudier i Lund, trots att läkaryrket inte var ett självklart val under skoltiden. Men hon ville inte bli lärare som föräldrarna och valde i stället läkarlinjen. Redan tidigt under utbildningen bestämde hon sig för att bli provinsialläkare. När kurskamrater påpekade att det inte fanns några kvinnliga provinsialläkare blev svaret: ”Ja, men någon måste bli först”. Hon har i en minnesskrift långt senare berättat att hon som läkare ville se hela människan, inte specialisera sig inom ett begränsat område.

Efter medicine kandidat-examen 1930 och medicine licentiat-examen 1936 arbetade hon inom olika specialiteter på en rad sjukhus i både södra och norra Sverige: tuberkulos, psykiatri, barn och epidemiologi med mera. Den kirurgiska utbildningen fick hon på ett odelat lasarett med allt vad det innebar av kompetenser inom skilda områden till exempel inom gynekologi och otologi. Målet var att ha så breda kunskaper som möjligt för att som provinsialläkare kunna möta patienter med alla möjliga problem.

Antalet kvinnliga läkare i landet var få. När Marianne Lindstén efter sin färdiga läkarutbildning sökte tjänster blev svaret ofta att kvinnor inte var önskvärda. Och inte heller uppskattade. På ett av hennes första jobb var villkoret att sjukhuset inte skulle belastas med några kostnader utöver lunch och fri läkarrock. Även efter att hon hade fått tjänster var kunskapen om kvinnliga läkare låg. När hon hade en fast tjänst på Gällivare lasarett i slutet av 1930-talet var det inte ovanligt att en patient som till exempel fått ett sår sytt av henne frågade ”och när kommer doktorn?” År 1945 arbetade hon i Tranås. En sen kväll ringde telefonen och en man frågade efter doktorn. Hon förklarade att det var hon som var doktorn och att hon vikarierade för den ordinarie doktorn. Efter att mannen ett par gånger till frågat efter doktorn och hon upprepat att det var hon, blev det tyst. Sedan kom det från mannen: ”Men jag tycker att det låter som ett kvinnfolk.”

Under sina tjänstgöringar i Gällivare lasarett och på Sandträsks sanatorium utanför Boden lärde hon sig att älska norra Sverige och invånarna där. Därför var det inte förvånande att hon blev kvar i Lappland resten av sitt liv. Först anställdes hon i Vilhelmina, en av Sveriges till ytan största kommuner, som länge var ett enda läkardistrikt. När det bestämdes att det skulle delas upp i två, sökte Marianne Lindstén den nya tjänsten och fick den i konkurrens med åtta övriga sökande. Därmed blev det som hon sa under sin utbildning — att någon skulle bli den första kvinnliga provinsialläkaren. Delningen uppskattades i början inte av den dåvarande läkaren, men det dröjde inte länge innan de blev goda vänner och etablerade ett gott samarbete. Hon fick ofta vikariera för honom på sjukstugan med dess 35 sängplatser och då också utföra erforderliga operationer.

Marianne Lindsténs distrikt var stort. Ofta var det långa resor till patienter i byarna. En gång i månaden körde hon elva mil med sin Citroën till den stora byn Dikanäs för att ha mottagning på det sjukhärbärge som fanns där, vilket hade fem vårdplatser och förestods av en distriktssköterska. Hon hade även mottagning för barn och mödrar ute i byarna. Författaren till den här artikeln blev i slutet av 1940-talet vaccinerad av henne som tre- eller fyraåring i fjällbyn Kittelfjäll, tretton mil från Vilhelmina och drygt två mil från Dikanäs. Eftersom det inte fanns bilväg till alla boende inom hennes distrikt, fick hon på vintern åka skidor och sommartid vandra långa sträckor med medicin och nödvändiga medicinska instrument i ryggsäcken, ofta tillsammans med den sköterska som arbetade med henne under många år. Hon hade också sanitära arbetsuppgifter, som provinsialläkare skulle hon under en viss tidsperiod besöka alla hushåll i sitt distrikt för att besiktiga vatten och avlopp.

Som ung kvinnlig läkare kom Marianne Lindstén med ett nytt perspektiv på kvinnornas levnadsförhållanden. Hon kunde på ett helt annat sätt än en äldre manlig läkare förstå de kvinnliga patienternas problem. Hon skrev ut pessar, till skillnad från kollegan, som i stället tyckte att paren skulle ”låta bli”. Något som troligen innebar att kvinnorna förskonades från barnkullar på tio till femton barn som då var vanliga. En dag fick hon en kvinnlig patient som hade mycket ont i axlarna. I stället för att bara ordinera tabletter förhörde hon sig om arbetet på bondgården. Det framkom då att patienten hade hand om det mesta av arbetet i ladugården, bland annat att bära allt vatten från brunnen. På frågan om det inte gick att dra en vattenledning in i ladugården berättade kvinnan att maken tyckte att det var för dyrt. Marianne Lindstén sjukskrev då kvinnan och skrev på sjukintyget ”förbjuden att bära vatten”. Det dröjde inte länge förrän mannen såg till att ladugården fick rinnande vatten.

Trots att det inte alltid var lätt att vara den första kvinnliga provinsialläkaren förändrades situationen efter hand. Marianne Lindstén blev mycket uppskattad på alla sätt, inte minst för sitt människointresse, sin vänlighet, sin plikttrogenhet och för sina yrkeskunskaper. År 1950 gifte hon sig med häradshövdingen Erik Thomasson, bosatt i Lycksele tolv mil från Vilhelmina. Han var änkling med fem barn i åldrarna 5 till 16 år. De första fem åren bodde de på var sitt håll och åkte till varandra varannan helg samt träffades på längre helger och semestrar. Åren 1952 och 1954 födde Marianne Lindstén två barn, en pojke och en flicka. För säkerhets skull, eftersom hon var 42 år när första barnet kom, föddes barnen på länets största lasarett, i Umeå.

År 1955 blev den ena av två provinsialläkartjänster ledig i Lycksele. Hon sökte den, fick den och flyttade till Lycksele och blev då till viss del mamma för sju barn. Det nya distriktet i Lycksele var till ytan mindre än det hon hade haft i Vilhelmina, men befolkningen var större. Till en början handlade det om att vara i tjänst dygnet runt, året om. När hon lämnade mottagningen kopplade hon om telefonen till hemmet och patienterna kunde därefter nå henne där. Utmaningen blev ofta att vid akuta hembesök på kvällar och nätter köra upp till sex mil enkel väg på mörka och smala vägar, på vintern ibland oplogade

Efter en tid kom hon och den andre provinsialläkaren överens om att dela jouren kvällar och nätter — de tog den varannan vecka. Yrkesmässigt innebar det att Marianne Lindstén varannan vecka förutom att sköta två distrikt också blev ansvarig för sjukstugan med inneliggande patienter och ibland fick utföra mindre operationer. Det positiva var att hon varannan vecka blev ledig på kvällar och nätter och kunde ägna mer tid till den stora familjen. År 1961 invigdes ett nytt lasarett i Lycksele och 1965 startade en ny läkarutbildning på universitetet i Umeå. För de båda provinsialläkarna i Lycksele innebar det en arbetsmässig lättnad. Dels genom att de fick stöd av specialister på lasarettet och dels genom att de kunde få avlastning på helgjourer av de nästan färdigutbildade läkarna från Umeå.

Marianne Lindstén var vetgirig och ville hela tiden utveckla sig inom olika områden. Under åren i framför allt Lycksele sökte hon därför och deltog regelbundet i kurser, bland annat i alkoholistvård. Hon gick i pension år 1972. Det innebar dock inte att hon slutade att arbeta som läkare. Hon hade ett litet mottagningsrum i bostaden och tog bland annat emot ungdomar och andra som behövde friskintyg för körkort. Hon hade även ansvaret för en liten alkoholistklinik, ett ålderdomshem och var läkare för de anställda på Statens Järnvägar i Lycksele. Hon kunde därför avlasta en sjukvård som hade svårt att rekrytera provinsialläkare.

Marianne Lindstén hade ett starkt internationellt intresse och var mycket aktiv i The Medical Women´s International Association (MWIA), en organisation som bildades 1919. På 1960-talet hade organisationen 12 000 medlemmar i ett fyrtiotal länder och kongresser hölls vartannat år. Hon deltog bland annat i kongresser i Manilla på Filippinerna, Wien i Österrike och i norska Sandefjord. Hon knöt därigenom många utländska kontakter som hon vårdade resten av livet. Hon var även aktiv i Sveriges Kvinnliga Läkares förening.

På våren 1979 insjuknade Marianne Lindstén i cancer och hon avled i maj samma år, 69 år gammal. Hon vilar på Gamla kyrkogården i Lycksele.


Jan Thomasson


Published 2020-09-04



You are welcome to cite this article but always provide the author’s name as follows:

Marianne Charlotta Lindstén, www.skbl.se/sv/artikel/MarianneLindsten, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (article by Jan Thomasson), retrieved 2020-09-25.




Other Names

    Married: Lindstén-Thomasson


Family Relationships

Civil Status: Married
  • Mother: Ingrid Lindstén, född Born
  • Father: Gustaf Lindstén
  • Brother: Bo Carl Gustaf Lindstén
more ...


Education

  • Läroverk, Landskrona: Studentexamen
  • Universitet, Lund: Med.kand.examen, Lunds universitet
  • Universitet, Lund: Med.lic.examen, Lunds universitet


Activities

  • Profession: Underläkare, tuberkolossjukhuset
  • Profession: Amanuens, psykiatriska kliniken
  • Profession: Underläkare, Landskrona lasarett
more ...


Organisations

  • Sveriges Kvinnliga Läkares Förening
    Medlem
  • Medical Women´s International Association
    Medlem


Residences

  • Birthplace: Mora
  • Mora
  • Lund
more ...


Sources

Literature
  • Brodin, Greta, 'Sveriges första kvinnliga provinsialläkare ordnade vatten och avlopp i stugorna', Läkartidningen, 1980(77):21, s. 1995

  • Hellstedt, Leone McGregor (red.), Women physicians of the world: autobiographies of medical pioneers, Hemisphere publ. corporation, Washington, D.C., 1978

Unpublished source
  • Uppgifter från familjen



Marianne Lindstén, circa 1960s. Photographer unknown (privately owned image)
Marianne Lindstén, circa 1960s. Photographer unknown (privately owned image)

Keywords

20th century Doctors Pioneers