Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

To advanced search
 

For more advanced searches and combinations please use the Språkbanken tool Karp. This is particularly relevant for researchers seeking to analyse the information contained in SKBL (Biographical Dictionary of Swedish Women).

  To Karp (External link)

Sara Fredrika Torsslow

1795-06-111859-06-18

Actor, theatre leader

This article is awaiting translation

Sara Torsslow var en av den romantiska erans största skådespelare, särskilt framgångsrik som tragedienne. Tillsammans med sin make drev hon teaterföretag och medverkade till att häva teatermonopolet i Stockholm.

Sara Torsslow föddes som Sara Strömstedt 1795 i Stockholm. När hon var tretton år gammal antogs hon som elev vid Kungliga Dramatiska Teaterns elevskola. I början av sin karriär ansågs hon inte särskilt begåvad utan användes i småroller och anslöts framför allt till kören på grund av sin altröst. År 1812 engagerades hon vid teatern och medverkade samma år med en liten roll i den första uppsättningen av Mozarts Trollflöjten i Stockholm. Genom målmedvetna studier för skådespelaren Christina Ruckman utvecklades hon och började allt eftersom uppmärksammas. Sara Torsslow användes både i sångspel och talteater, i komedier såväl som tragedier.

Sedan 1793 huserade Kungliga Dramatiska Teatern, i folkmun kallad Dramaten, i palatset Makalös i Kungsträdgården. På premiären 1821 av Schillers Maria Stuart fick Sara Torsslow sitt definitiva genombrott för sin tolkning av drottning Elisabeth. Runt 1820 började en ny generation skådespelare dominera ensemblen. Sara Torsslow ingick med Nils Wilhelm Almlöf, Olof Ulrik Torsslow och Maria Charlotta Erikson. Dessa skådespelare blev alla viktiga kollegor till Sara Torsslow, exempelvis ansågs hennes samspel med Maria Charlotta Erikson excellent trots deras olikartade spelstil och utstrålning, och fram till 1834 dominerade dessa båda Dramatens kvinnliga ensemble.

År 1826 beundrades hennes stumma spel som Thilda i Oden och i titelrollen Virginia, båda av Leopold, samt den styrka och värme med vilken hon fyllde den sistnämnda. Sara Torsslow rönte även uppmärksamhet 1829 för sin tolkning av Amenaide i Tancrede av Voltaire. Hon tolkade också framgångsrikt Dona Sol i den svenska premiären 1833 av Hugos Hernani, en pjäs som hade gjort skandalsuccé i Paris 1830 och som utgjorde den romantiska estetikens inträde i dramatiken. En större publiksuccé samma år var Körners Hedvig eller banditbruden, en nyskriven gotisk melodram där hon i titelrollen fick skjuta jägaren Rudolf i pannan med gevär.

Sara Torsslows spelstil var passionerad med stor gestik och patos i stämman, som krävde en stor inramning. I tragediernas drottningroller visade hon styrka, lugn värdighet och majestätisk hållning. Hon fick dock oftast spela härsklysten eller manipulativ hovdam i de populära samtida salongskomedierna och melodramerna.

Sara Torsslow ansågs inte vacker med sina grova drag, men publiken tjusades av hennes ovanliga altröst. Hon kunde variera dess uttryck från att gå från starka dundrande åsktoner till att i nästa ögonblick bli mjuk och mild. Eftersom hon var lång och storvuxen fick hon ofta spela byx- och travestiroller i komedier. Hon framställde sina skälmska och förföriska ynglingar med lätt energi och glatt humör, som exempelvis 1822 i Den nya öfversten av Scribe och Delavigne. År 1831 spelade hon befälet för kvinnoarmén i den populära vaudevillen Nya garnisonen eller Karnevalsskämtet av Théaulon och Dartois, en publiksuccé som återkom med jämna mellanrum på repertoaren under hela 1800-talet.

År 1830 ingick Sara Torsslow äktenskap med den sex år yngre skådespelaren Olof Ulrik Torsslow och redan fyra dagar senare stod hennes nya efternamn på teaterns affisch. De hade länge varit ett par och hade redan flera barn tillsammans. Han var en av teaterns mest populära och framgångsrika skådespelare, som hade gjort en snabb karriär redan som ung. År 1833 råkade han ut för en olycka då han körde vagn och hästen skenade. Olyckan resulterade i ett benbrott, som gjorde honom halt för resten av livet.

I slutet av 1820-talet började Dramaten gå med underskott vilket föranledde ledningen att försöka genomdriva nya avtal, som avsevärt skulle försämra skådespelarnas villkor. Efter protester drog ledningen delvis tillbaka förslaget, men konflikten uppstod på nytt i mitten av 1830-talet, och båda gångerna leddes protesterna av Ulrik Torsslow. Ledningen valde slutligen att förtidspensionera skådespelare som motsatte sig de nya förordningarna. Även makarna Torsslows kontrakt skulle omförhandlas och Ulrik Torsslow fick erbjudande om att överta ledningen för elevskolan, men han hoppades bli kroppsligt återställd och kunna fortsätta spela, och avslog därför teaterns erbjudande. Sara Torsslows lönekrav godtogs inte av ledningen och hon valde att lämna teatern.

Sin sista föreställning på Dramaten spelade Sara Torsslow i början av 1835. Efter föreställningen framförde hon ett tacktal till publiken på vers. Där sade hon sig ha blivit ”förjagad” från Dramaten, men hoppades att återse publiken på en annan teater. Efter denna händelse förbjöds skådespelare att tala direkt till publiken från scen. Den teater Sara Torsslow syftade på i sitt tal var Djurgårdsteatern, som hennes man hade hyrt för sommaren 1835, tillsammans med skådespelaren Pierre Deland.

Redan under sommaren 1834 hade paret Torsslow börjat sitt turnéliv, men avbröts i Göteborg av den grasserande kolera-pandemin. På våren 1835 återupptog de sitt gästspel i staden innan de intog Djurgårdsteatern. Under denna tid rådde teatermonopol i Stockholm, vilket innebar att inga privatteatrar fick finnas i staden förutom Dramaten. Djurgården ansågs inte tillhöra staden, så teatern där hade tillåtelse att ge föreställningar fem månader under sommarhalvåret. Paret Torsslow mottogs entusiastiskt av publiken, men företaget började gå riktigt bra först i september med premiären av Strozzi och Martino eller Konspirationskonsten, efter en komedi av Scribe.

Paret Torsslow drev nu ett teaterföretag, som både skulle ge dem en större publik och förändra kartan för Stockholms teaterliv. Även om det i teaterhistorien är mannen som står som ledare för rörelsen var Sara Torsslow en viktig partner, både som publikdragande skådespelare och som instruktör för de andra aktörerna i sällskapet. Sannolikt påverkade hon även vilka pjäser sällskapet valde att iscensätta. Under det närmaste decenniet delade paret Torsslow sin tid mellan Djurgårdsteatern under sommarhalvåret och turnéer runt i Sverige och Finland under vinterhalvåret. Det var en slitsam tillvaro med resor och vistelser i de kalla teatrarna, ofta oisolerade lador och därtill konstanta repetitioner av ett stort antal pjäser.

År 1837 tog Ulrik Torsslow ensam över ledningen av Djurgårdsteatern. Han skrev i sina memoarer att hans syfte var att bryta teatermonopolet i Stockholm, en ambition som sannolikt delades av hans hustru. Att arbetet på Djurgårdsteatern var en del av denna kamp uppmärksammades redan i samtiden. År 1838 höjde paret Torsslow teaterns prestige betydligt med iscensättningen av Shakespeares Macbeth, som spelades första gången i Sverige. Sara Torsslow spelade Lady Macbeth och hennes make titelrollen. Hon fick mycket beröm för tolkningen.

Eftersom detta var en privatteater var paret Torsslow tvungna att anpassa sin repertoar till publiksmaken, men de blev ändå en seriös konkurrent till Dramaten. Ibland satte de upp samma pjäs, som exempelvis Ett glas vatten av Scribe, med premiär bara en vecka efter Dramatens. I jämförelse med konkurrenten ansågs Djurgårdsteaterns uppsättning bättre i sin helhet, särskilt framhölls samspelet hos ensemblen. Makarna Torsslow drev Djurgårdsteatern fram till 1843.

Vintersäsongen 1839–1940 lyckades Ulrik Torsslow få tillstånd att uppföra ett tjugotal föreställningar i festlokalen i Kirsensteinska huset i Stockholm, på villkor att de var abonnerade för en sluten publik. När han året därpå ansökte, tillsammans med husets ägare, om att få uppföra offentliga föreställningar fick han under en period tillstånd till detta. Med tillståndet från Överståthållarämbetet kunde han proklamera att teatermonopolet nu var hävt. Teatern i Stockholm var nu fri och det banade väg för uppförandet av Nya Teatern i privat ägo på Kungsträdgårdsgatan.

Under våren 1843 fick paret Torsslow anställning på Nya Teatern. Då den gick i konkurs året därpå trädde Ulrik Torsslow in och hyrde teatern. År 1846 bytte teatern namn till Mindre teatern. Nu började makarna Torsslows mest framgångsrika period som skådespelare. Nya pjäser i romantikens stil iscensattes, exempelvis Lucrezia Borgia av Hugo, som ansågs kontroversiell. Sara Torsslow fick mycket beröm för sin rolltolkning av den ”skräckinjagande” titelrollen. Därtill prisades samspelet med makens storhertig. Bådas rolltolkningar tillhörde deras bästa. År 1846 var Ringaren i Notre Dame, dramatiserad av Birch-Pfeiffer efter Hugos roman, en stor publiksuccé. Sara Torsslows tolkning av det ”kvinnliga vidundret” syster Gudule, en galen kvinna instängd i en håla, som sörjde sitt förlorade barn, levde länge kvar i publikens minne och ansågs vara tidlös och ”stor, epokgörande konst”.

Under slutet av sitt arbetsliv plågades Sara Torsslow av gikt, som hon ansågs ha utvecklat under sitt turnéliv genom att ha vistats tunnklädd i dragiga och kalla lokaler. Hon slutade spela 1853 och ägnade sig därefter åt familjeliv. Året därpå avslutade hennes make sin del i styrelsen av Mindre teatern och fick 1856 anställning i styrelsen på Dramaten, där han stannade till 1861.

År 1859 avled Sara Torsslow vid 64 års ålder. Hennes make överlevde henne med tjugotvå år. Flera av parets barn valde också skådespelaryrket, varav deras dotter Helfrid, gift Kinmansson, blev den mest framgångsrika. Paret Torsslow blev därmed grundarna av en så kallad teaterfamilj, som var verksamma inom svenskt teater många generationer framåt.


Hélène Olsson


Published 2020-10-16



You are welcome to cite this article but always provide the author’s name as follows:

Sara Fredrika Torsslow, www.skbl.se/sv/artikel/SaraFredrikaTorsslow, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (article by Hélène Olsson), retrieved 2020-10-29.




Other Names

    Maiden name: Strömstedt


Family Relationships

Civil Status: Married
  • Mother: [Uppgifter saknas]
  • Father: [Uppgifter saknas]
  • Husband: Olof Ulrik Torsslow
more ...


Education



Activities

  • Profession: Skådespelare, Kungliga Dramatiska Teatern
  • Profession: Skådespelare, eget teatersällskap
  • Profession: Skådespelare, Kirsteinska huset
  • Profession: Skådespelare, lärare för de kvinnliga eleverna, Mindre teatern


Contacts

  • Colleague: Maria Charlotta Erikson
  • Colleague: Maria Christina Ruckman
  • Colleague: Pierre Joseph Deland
more ...


Residences

  • Birthplace: Stockholm
  • Stockholm
  • Place of death: Stockholm


Sources

Literature
  • Bergman, Bo, Olof Ulrik Torsslow: minnesteckning, Stockholm, 1945

  • Hedberg, Frans, ’Sara Fredrika Torsslow’, Svenska skådespelare : karakteristiker och porträtter, S. 50-58, 1884

  • Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, Bonnier, Stockholm, 1917-1918

  • Nordin Hennel, Ingeborg, Mod och försakelse: livs- och yrkesbetingelser för Konglig Theaterns skådespelerskor 1813-1863 = [Courage and privation] : [actresses' lives and professional conditions at the Royal Theatre in Stockholm 1813-1863], Gidlund, Stockholm, 1997

  • Personne, Nils, Svenska teatern: några anteckningar. 3 Under Karl Johanstiden : 1810-1818, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1915

  • Personne, Nils, Svenska teatern: några anteckningar. 6, Under Karl Johanstiden : 1832-1835, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1925

  • Personne, Nils, Svenska teatern: några anteckningar. 8, Under Karl Johanstiden : 1838-1842, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1927



Further References

Litteratur
  • ’Fru Torsslow’ [Nekrolog], Östgöta Correspondenten, 1859-06-25

  • ’Sara Fredrika Torsslow, född Strömstedt’ [Nekrolog], Post- och inrikes tidningar, 1859-06-22



Portrait of Sara Torsslow (gouache). Artist and year unknown (Nationalmuseum, NMGrh 2557)
Portrait of Sara Torsslow (gouache). Artist and year unknown (Nationalmuseum, NMGrh 2557)

Keywords

19th century Actors Entrepreneurs