Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

To advanced search
 

For more advanced searches and combinations please use the Språkbanken tool Karp. This is particularly relevant for researchers seeking to analyse the information contained in SKBL (Biographical Dictionary of Swedish Women).

  To Karp (External link)

Svea Kristina Jansson

1904-09-301980-12-01

Ballad singer

This article is awaiting translation

Svea Jansson var på 1960-och 1970-talet en av Nordens mest uppburna folkliga vissångare och traditionsbärare. Hon blev en förebild för senare tiders högskoleutbildade folkmusiker i Sverige och Finland.

Svea Kristina Jansson föddes på Nötö (Nagu kommun) i sydvästra Finlands skärgård 1904. Hon var dotter till skutskepparen Abel Konstantin Jansson och hans hustru Ida Sofia Gustava Jansson. Fadern seglade ved till Stockholm. Svea Jansson var familjens fjärde barn och kom med tiden att få åtta syskon.

I Svea Janssons barndom var Nötö ett livligt skärgårdssamhälle med nära tre hundra invånare. Sju ståtliga bondgårdar stod i byns centrum, torp- och backstugor låg spridda i utkanten på bergsknallar och i vikbottnar. När Svea Jansson var fyra år gammal erbjöd sig morföräldrarna, som bodde i Österäng i byns utkant, att ta hand om henne. Mormodern Eva Gustava Jansson, som var född 1842, var i bygden känd som en god sångare. Hon hade en kraftig altröst som bar långt över vattnet när hon från fiskeläget kom roende eller seglande över fjärdarna.

Det var där, hos morföräldrarna, som Svea Jansson och forskningen möttes midsommaren 1923. Svenska litteratursällskapets stipendiat, sångläraren Greta Dahlström, tecknade upp visor i den åboländska skärgården. Redan den andra dagen på Nötö blev hon visad till Janssons och i sin dagbok skriver hon så här:

”Nu har jag funnit de rätta: Janssons i Österäng! Torpets invånare består av morfar, mormor och Svea. Morfar kan ej många visor, men han är vänligheten själv och kallar mig med ålderns och könets överlägsenhet ”du”. Mormor är 82 år, lång och mager med vackra markerade drag, säkert en skönhet i sina dagar. Hon är kry och munter och hennes repertoar är synnerligen rik och omfattar alla slag av visor: ballader, sjömans- och kärleksvisor, skämtvisor och en och annan dansmelodi . […] Här är Svea, som är förtrogen med hela visförrådet sedan sin barndom, en ovärderlig hjälp. Hon är musikalisk och har ett briljant minne och tycks vara mycket intresserad av sitt värv (d.v.s. att hjälpa mig). En pigg och vaken flicka, aderton år, flink och spänstig, ögonen överallt, den förnumstiga näsan i vädret, över gestalten ännu en viss barnslig kantighet. Jag trivs oändligt väl i deras lilla koja.”

Svea Janssons kontakt med folkmusikforskarna kom i hög grad att prägla hennes fortsatta liv. Redan den första kontakten sommaren 1923 gav henne en ny syn på visorna, att de hade ett särskilt värde. Svea Jansson hade redan då stora buntar av böcker med visor och annan poesi, som hon hade kopierat. Greta Dahlström uppmuntrade henne också att göra melodier till texter och att skriva egna visor. Hennes visa "Min sång till havet", som hon skrev redan 1924, rönte stor uppskattning när hon själv vid olika tillfällen framförde den. Allt detta gjorde att Svea Jansson började drömma om att bli sångare. Men planerna fick skrinläggas, det fanns helt enkelt inte ekonomiska möjligheter.

År 1919 bildade ungdomarna på Nötö och omkringliggande holmar en ungdomsförening, De Unga i Havsbandet. Medlemsmatrikeln visar att Svea Jansson blev medlem 1920. Hon blev genast aktiv i föreningens sångkör. Åren 1926–1929 låg ungdomsföreningens verksamhet nere. För Svea Janssons del innebar de åren också av andra orsaker ett slut på ungdomslivet; 1926, fick hon, 21 år gammal, sin första son Olof Klas, och 1934 föddes den andra sonen Stig Gerhard.

Hoppet om att bli sångare tändes på nytt 1939. Svea Jansson arbetade då som hushållerska i Södergård på Brunskär. Greta Dahlström bad henne komma till Åbo, där hon fick sjunga in ett tjugotal visor på lackskivor. Skivorna spelades i radio och hon fick för första gången betalt för sin sång. Genom radion spreds nu ryktet om den unika vissångerskan från Nötö. Och Svea Jansson hoppades på en fortsättning. ”Men så kom kriget och gjorde slut på alltsammans igen”, konstaterade hon senare uppgivet.

Efter vistelsen på Brunskär flyttade Svea Jansson till Jomala på Åland, där hon tog tjänst i ett lanthushåll. Hon skulle förmodligen ha fortsatt att leva som obemärkt folklig sångare i sin lantliga miljö, om inte Sveriges Radio 1957 sökt upp henne i hopp om att kunna tillvarata medeltida ballader. Sveriges Radio hade nämligen i slutet av 1950-talet inlett ett stort inspelningsprojekt där den svenska medeltidsballaden stod i fokus.

Svea Janssons första sammanträffande med Sveriges Radio ägde rum i Sibeliusmuseet i Åbo under två dagar i november 1957. Hon sjöng då 38 visor, av vilka 19 var medeltida ballader. Som traditionsbärare var Svea Jansson vid det laget alldeles unik. Hon hade i mer än trettio års tid samlat på gamla visor. Hon hade en god sångröst, sjöng med kraft och glädje och var helt inställd på att agera som sångare. För Svea Jansson innebar kontakten med Sveriges Radios en vändpunkt i livet.

Annandag jul 1958 sjöng Svea Jansson i Sveriges Radio. Redaktör Matts Arnberg presenterade den nyupptäckta vissångerskan och hennes bakgrund. Tidningen Röster i radio TV uppmärksammade henne i sitt julnummer. Detta program följdes av fler. Nu blev man också på Åland medveten om att man i sin krets hade en betydande vissångerska och Svea Jansson blev ombedd att uppträda vid fester och sammankomster av olika slag.

Som en följd av kontakterna med Matts Arnberg och Ulf Peder Olrog vid Svenskt visarkiv i Stockholm flyttade Svea Jansson 1959 till Sverige. Hon anställdes som hemhjälp och barnsköterska i Ulf Peder Olrogs familj och bosatte sig i Rönninge utanför Stockholm. Hon såg i överflyttningen en möjlighet att få ägna sig åt sången.

Stödd och uppmuntrad av Arnberg och Olrog profilerade sig Svea Jansson som en gudabenådad vissångare. Sitt stora genombrott fick hon 1962, då Sveriges Radio utgav Den medeltida balladen, där Svea Jansson ensam står för insjungningarna på en av albumets fyra LP-skivor. Hon blev med ens Sveriges mest uppburna folkliga vissångare. Hennes visor spelades i radio, hon intervjuades i radio- och TV och hon blev ombedd att sjunga sina visor vid konserter, välgörenhetsfester, studentsammankomster och forskarkongresser.

Svea Jansson anpassade sig väl till de nya förhållandena. Hon deltog i Rikskonserters turnéverksamhet och hon ställde upp för intervjuer i tidningspressen. Hon sade att hon nog kunde tusen visor och att hon aldrig varit nervös inför något framträdande. ”Man imponeras inte bara av hennes minnesgodhet utan också av att hon medvetet – eller omedvetet – tagit till sig gamla tiders sångsätt, frasering och annat som hör sången till. Svea är m.a.o. inte bara en traditionsbärare – hon är en konstnär”, skriver Jan Winter i Svenska Dagbladet i juni 1979. I Finland följde man med intresse Svea Janssons framgångar i Sverige: ”Nötö-Svea får ros i Sverige” lyder en rubrik i tidningen Åbo Underrättelser.

År 1964, samma år som Svea Jansson fyllde 60 år, fick hon ta emot Nordiska museets Arthur Hazelius-medalj i silver för sin insats som traditionsbevarare. Just det året kan anses vara en höjdpunkt i Svea Janssons sångarkarriär. Hon deltog då bland annat i en stor konsert i ABF-huset (Arbetarnas bildningsförbund) i Stockholm tillsammans med den amerikanske folksångaren Tom Paley, skotten Archie Fisher och jämtlänningen Salmo Sahlin.

Följande år, 1965, lämnade Svea Jansson Stockholm. Hon var då 61 år. Kanske hon insåg att krafterna en dag skulle ta slut. Hon tog en tjänst som hushållerska i Klovsten, Beateberg i Moholms kommun i Västergötland. Följande år fick hon svenskt medborgarskap. Som vissångare tilldrog hon sig fortfarande uppmärksamhet. 1978 utgav Svenskt visarkiv i samarbete med Sveriges Radio och Rikskonserter LP-skivan Svea Jansson sjunger visor från Åbolands skärgård som upptar inspelningar som Matts Arnberg vid Sverige Radio hade gjort med henne åren 1957–1961.

Svea Jansson hade en imponerande stor repertoar bestående av 1 000–1 200 visor omfattande allt från medeltida ballader till moderna slagdängor. Forskarna upphörde aldrig att förvåna sig över den stora repertoaren, dess brokiga sammansättning och den stora receptivitet som hon uppvisade ända in i hög ålder. Ännu under sitt sista levnadsår lärde hon sig nya visor. Hennes repertoar omfamnade en vistradition på ca 200 år. Ingen visgenre var henne främmande. Hon sjöng sånglekar, barnvisor, kärleksvisor, sjömansvisor, medeltida ballader, psalmer och andliga sånger med samma inlevelse. Hennes bärande stämma och spontanitet gjorde henne till såväl forskarnas som allmänhetens gunstling. Genom att hennes sång blev så grundligt dokumenterad finns det i arkiven ett rikt stoff att ösa ur, inte bara när det gäller visor till enskilda artisters och folkmusikgruppers repertoarer, utan också till vetenskaplig forskning i ålderdomlig vistradition och i en enastående sångarkarriär.

Svea Jansson avled på Kärnsjukhuset i Skövde (nuvarande Skaraborgs sjukhus Skövde) den 1 december 1980. På Finlands självständighetsdag den 6 december 1980 skulle hon för sina insatser ha fått medaljen Pro Finlandia. Sitt sista levnadsår tillbringade hon på ålderdomshemmet Bergmansgården i Beateberg i Västergötland, svårt sjuk och rullstolsbunden. Vid sin död var hon medellös och jordfästes på kommunens bekostnad. Urnan med hennes stoft fördes till Nötö. Graven pryds i dag av en minnesvård som rests av folkmusikforskare i Sverige och Finland.


Ann-Mari Häggman


Published 2021-02-20



You are welcome to cite this article but always provide the author’s name as follows:

Svea Kristina Jansson, www.skbl.se/sv/artikel/SveaJansson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (article by Ann-Mari Häggman), retrieved 2021-03-07.




Family Relationships

Civil Status: Unmarried
  • Mother: Ida Sofia Gustava Jansson
  • Father: Abel Konstantin Jansson, född Johansson
  • Sister: Rakel Maria Jansson
more ...


Education

  • Folkskola, Nagu, Finland, Nötö folkskola


Activities

  • Profession: Diversearbetare, fiskare
  • Profession: Hushållerska
  • Profession: Vissångare


Contacts

  • Colleague: Greta Dahlström
  • Colleague: Matts Arnberg
  • Colleague: Ulf Peder Olrog
  • Relative: Eva Gustava Jansson, mormor


Organisations

  • De Unga i Havsbandet
    Medlem


Residences

  • Birthplace: Nagu, Finland
  • Nagu, Finland
  • Korpo, Finland
more ...


Prices/awards



Sources

Literature
Encyclopaedia
  • Häggman, Ann-Mari, ’Jansson, Svea (1904-1980) : folklig vissångare, traditionsbärare’, Biografiskt lexikon för Finland. A-L 3 Republiken, S. 576-579, 2011



Further References

Litteratur
  • Jonsson, Bengt R., ’Svea Jansson död : märklig vissångerska slog internationella auditorier med häpnad’, Svenska Dagbladet, 1980-12-06

  • ’Svea Jansson död : traditionsbärare av nordiska visor’, Dagens Nyheter, 1980-12-04