Abela Gullbransson var en ledargestalt inom det tidiga 1800-talets kyrkliga väckelse.

Abela Gullbransson hade själv inte fått någon utbildning, men hon hade kontakt med den bildade världen; arkitekturprofessor Carl Georg Brunius var hennes kusin. Teologiskt befann hon sig mellan den prästerliga och den folkliga nivån. Som borgerlig gammalläsare intog hon en självständig ställning mellan herrnhutismen, som hon lämnade, väckelsepredikanten Jacob Otto Hoof, som hon delvis kritiserade, och Henric Schartau, som hon tog intryck av.

Abela Gullbranssons själavårdsbrev består till största delen av traditionellt disponerade, objektivt hållna betraktelser i privatbrev. De inleds ofta av mera subjektiva uttryck. I ett brev till en yngre väninna tackar hon för deras gemensamma tårar, vittnar om sin egen nya frihet, och ber om Guds välsignelse över väninnan. Hon uppmanar henne att stanna hemma i Jesu sår, inte oroa sig om hon känner sig kall, trög eller sjuk, bara hon enfaldigt följer Herden, som känner sina får. Hennes råd är att kämpa med Andens svärd och ta emot nattvarden så ofta som möjligt. Bland mottagarna av själavårdsbreven fanns både kvinnor och män, även flera av de blivande schartauanska prästerna. I sina brev till män är hon ofta mera återhållsam med känslorna. Vissa brev var avsedda att läsas upp i mindre kretsar.

Abela Gullbransson ordinerade flitig bibelläsning: ”En ordentelig knäböjande morgon- och aftonbön; tvenne kapitel i Biblen för dagen. Detta kan aldrig någon andelig stridsman försumma, utan att det andeliga livet skall uthungra.” Hon kritiserade sin samtid för att ”hänga större delen mera på göra, än tro”. I hennes brev framträder väckelsens antiauktoritära drag särskilt i uppmaningar till barn vars föräldrar befaller dem att ”avhålla sig ifrån kyrkan, ber dem ljuga, smyga till sig orättfånget gods, arbeta på söndagen, bränna [brännvin] då det är av överheten förbudit”, men också när det gäller ”dans kring majträn” och pantlekar. Vid alla dessa tillfällen ”må I gärna vara olydiga, då får I ej göra edra föräldrar till viljes, hör I det!”.

Abela Gullbransson skrev också sånger, som gavs ut i minst tolv upplagor under åren 1823–1936. Stilen är varken romantiserande eller sentimental. En sång till minne av överhovpredikanten Bergsten börjar närmast brutalt: ”Så ligger Bergsten stel och kall”. De följande verserna avslöjar en nära, andlig relation mellan författarinnan och Bergsten. I flera av sångerna liknas Andens verk i människans omvändelse vid specifikt kvinnliga erfarenheter som barnafödande. Detta blir kanske allra tydligast i sången ”Alldeles ingen krona utan strid” där några versrader lyder: ”Nej! Lit på att hon känns, Guds vredes hårda kvarn, Som en lekamlig mor har känt hon fött sitt barn.” Under rubriken ”Förr eller senare till de Små” binds hennes egen förestående bortgång samman med sönernas i framtiden. Även här blandas kärv realism med ömhet: ”När kistan är färdig och spånorna i Och laknet därovanpå bredes… Att skiljas från eder är visst icke gott; Men jag skall omfamna er åter.”

Abela Gullbransson avled 1822.