Textilkonstnären Agnes Branting var en framstående pionjär inom svensk textilkonst och förnyare av kyrkliga textilier. Hon värnade om textilarvet och hennes nya metod att konservera textilier i stället för att restaurera dem var banbrytande.
Agnes Branting föddes 1862 i Åtorp i Värmland. Hon var dotter till den hälsingefödde apotekaren Carl Johan Branting och hans skånskfödda hustru Maria Carolina Lundh. Fadern dog när Agnes Branting var sju år och änkan flyttade då med döttrarna till Skara. Hon gick i flickskola och fortsatte sedan sin utbildning vid Slöjdskolan i Stockholm 1878 och två år senare vid Tekniska skolan. Agnes Branting var den första vid Tekniska skolan som specialiserade sig på textilkonst. Hon examinerades som teckningslärare 1884 och började arbeta som mönsterritare vid den 1874 grundade föreningen Handarbetets Vänner (HV), som främjade den svenska textila slöjden genom att driva en mönsterateljé och ge uppdrag till väverskor runtom i landet. Hennes begåvning uppmärksammades och hon fick möjlighet att lära sig engelska för att kunna åka till England och studera textilier, bland annat av William Morris som tillhörde den samtida Arts and Crafts-rörelsen.
Agnes Branting blev 1891 Handarbetets Vänners direktris och konstnärliga ledare. En studieresa till Tyskland gav henne nydanande idéer som kom att prägla den svenska kyrkliga textilkonsten under 1900-talet. Den sakrala textilen fick nu ett större utrymme i verksamheten liksom textilkonservering. Agnes Branting fick bland annat uppdraget att renovera den kungliga samlingen av vävda tapeter.
Under Agnes Brantings ledning tog man kontakt med flera av tidens ledande konstnärer och experimenterade med stora vävda tapeter efter deras kartonger. Detta lade grunden för den fria bildvävnadskonsten som blev ett viktigt inslag i 1900-talets svenska konst. Ett av de första stora monumentalverken var Kräftfisket av Carl Larsson. Gobelängen visades på världsutställningen i Paris 1900 där Handarbetets Vänner belönades med två guldmedaljer och ett stort antal medarbetarpriser. Efter personliga motsättningar och en erotisk skandal sade Agnes Branting upp sig och slutade 1904.
Samma år startade Agnes Branting med stöd av filantropen Anna Wallenberg ateljén Licium med kyrklig och heraldisk textilkonst som specialitet. Hon ledde verksamheten tillsammans med textilkonstnären Mimmi Lundström-Börjesson. Från 1918 förestod hon ensam ateljén. Licium gjorde fanor och standar, bland annat till en rösträttskongress 1912 arrangerad av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Heminredningstextilier som mattor och möbelklädslar framställdes också av ateljén. Anders Zorn, Oskar Bergman och Gunnar G:son Wennerberg fanns bland de konstnärer som gjorde kartonger vilka vävdes upp till bildtapeter i gobeläng. Till ateljén knöts ett flertal textilkonstnärer som exempelvis Sofia Gisberg och Sofia Widén.
Agnes Branting var främst intresserad av kyrkliga textilier. Med inspiration från medeltida textilier skapade hon ny kyrklig konst på Licium. Målet var att förbättra den kyrkliga skruden i Sverige. Den vida modellen av mässhakar kom åter i bruk och de liturgiska färgerna återinfördes. Hon formgav bland annat mässhakar, exempelvis till Kiruna kyrka, den första moderna svenska mässhaken, till Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm och Lunds domkyrka, altardukar till Storkyrkan och Riddarholmskyrkan i Stockholm och antependium till Helgesta kyrka i Södermanland. Ett av de större profana arbetena var en ridå till Kungliga Dramatiska Teatern 1918. Licium ordnade även utställningar av sina textilier och blev också inbjuden att ställa ut på flera konstindustrimuseer i Europa.
Hur stor Agnes Brantings egen konstnärliga produktion var är svårt att veta. Hon signerade inte sina alster eller försåg dem med ateljénamn förrän en bit in på 1900-talet. Hennes skisser och idéer togs ibland över och utfördes av andra textilkonstnärer i deras namn. Under de drygt 50 år som hon verkade som textilkonstnär avlöste konstriktningarna varandra och hennes frodiga formspråk blev med tiden abstraktare.
På initiativ av Agnes Branting grundades också föreningen Pietas 1908. Hon blev både ledare och sekreterare för dess ateljé för konservering av textilier. Hon hade några år tidigare fått i uppdrag att ordna och ta hand om de äldre textilierna i domkyrkorna i Uppsala och Linköping. I Uppsala fann hon bland annat drottning Margaretas kjortel och i Linköping birgittinska textilier. Hon insåg då vikten av att det rika textila arvet bevarades till eftervärlden. Agnes Branting fördjupade sina kunskaper inom konservering genom studieresor både inom och utom Sverige. Genom föreningen inventerades och konserverades textilsamlingar även i Skara och Strängnäs domkyrkor samt Vadstena klosterkyrka. Allt dokumenterades föredömligt.
Agnes Brantings skriftställarskap inom textilforskningens område var omfattande. Hon publicerade artiklar i flera facktidningar som Svenska Slöjdföreningens tidskrift, Fataburen, Fornvännen och Ord och Bild. Som medarbetare i Svenska Dagbladet skrev hon om hemslöjd och recenserade facklitteratur. Hon författade även böcker varav några översattes till tyska. Tillsammans med Andreas Lindblom, professor i konsthistoria, skrev hon Medeltida vävnader och broderier i Sverige, som kom ut i två band, 1928–1929. Systerdottern och textilhistorikern Agnes Geijer tog över ledningen av Pietas vid Agnes Brantings död.
Agnes Branting blev 1919 korresponderande ledamot av Kungliga Vitterhets- historie- och antikvitetsakademin och erhöll de kungliga medaljerna Litteris et Artibus och Illis quorum.
Agnes Branting avled 1930.
