Aina Cederblom var äventyrare, hjälparbetare, vävlärare och textilkonstnär. Hon kom under sitt 90-åriga liv att engagera sig i så vitt skilda verksamheter som skrivande soloseglare till att filantropiskt grunda vävskolor i fattiga områden på Färöarna och i Brasilien.
Aina Cederblom föddes 1896 i Stockholm som dotter till Hedvig Elisabet och Harald Cederblom. Hon var brorsdotter till sexualupplysaren Elin Cederblom och etnologen Gerda Cederblom, och sondotter till professor Johan Erik Cederblom.
Aina Cederblom gick på Nya Elementarskolan i Stockholm, en statlig skola som fungerade som provskola, där nya pedagogiska idéer prövades i undervisningen. Hon hade bra betyg i de flesta skolämnen, förutom i språk. Hon studerade vidare vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), och arbetade därefter en tid som teckningslärare. De tidsbegränsade lektionerna i grundskolan passade henne inte och hon lämnade det yrket till förmån för att lära ut vävning, bland annat vid Nääs slöjdlärarseminarium.
På 1930-talet gjorde Aina Cederblom tre längre solobåtfärder i Europa, Antarktis och Asien med tre små båtar vid namn Rospiggen 1, 2 och 3. De tre Rospiggarna var alla öppna båtar, försedda med utombordare och åror. Den fyra och en halv meter långa Rospiggen 1 var den minsta. Årorna fick hon tillfälle att använda vid motorhaverier och bensinbrist. Kännetecknande för hennes båtresor var nyfikenhet, oräddhet, små matsäckar, motorstopp i dåligt väder, pengabrist och många gånger en enorm tur.
Den första resan startade sommaren 1931 då hon med Rospiggen 1 tog sikte på Wien, där en plats som vävlärare över vintern väntade. Båtfärden gick från Stockholm över Östersjön ner till Tyskland. Framme i Wien undervisade Aina Cederblom i vävning tills Rospiggen åter sjösattes i maj. Då färdades hon vidare på Donau ända fram till Svarta havet. Genom Bosporen gick resan mot Medelhavet och delmålet Nice. Resan bevakades i både den svenska och den italienska pressen, som visade stor nyfikenheten för ”La sola Svedese”. Från Nice gick färden hemåt bland annat genom Frankrike, där Rospiggen åkte tåg vissa sträckor.
Europaresan gav mersmak, och redan våren 1933, ett halvår efter hemkomsten från Medelhavet, var Aina Cederblom på väg ut på havet igen. Denna gång i den något större Rospiggen 2 med Grönland eller Nordamerika som slutmål. På delmålet Färöarna tog Aina Cederblom lift med fiskefartyget Stella Maria på dess sju veckor långa färd mot Baffinbukten mellan Kanada och Grönlands västkust. I denna tid var det svårt att få de danska myndigheternas tillstånd att landstiga på Grönland. Detta ledde till att den otåliga Aina Cederblom tog sig i land tillsammans med delar av Stella Marias besättning. För att undkomma misstänksamma blickar var hon nyklippt i kort frisyr och utklädd till pojke. Rospiggen 2 släpptes därefter ner i vattnet utanför Baffin Island och Aina Cederbloms resplan var att inom några dagar ta sig i land på Kanadas kust. Redan dag två stötte Rospiggen mot ett isberg som slog sönder motorn. I köld och dimma, med matsäck för en vecka, var Aina Cederblom tvungen att i 17 dagar invänta bättre väder innan hon kunde reparera motorn, och därefter åter ta sikte mot Grönlands kust där Stella Maria kunde undsätta henne.
På vägen till Grönland träffade Aina Cederblom på Färöarna en kamrat från Nääs, som gift sig med en man från Färöarna. Med kamraten kom hon överens om att återkomma följande år för att starta en vävskola för traktens fattiga kvinnor. Hon tillbringade ett år på Färöarna för att bygga skolan i Klaksvik och påbörja dess verksamhet. Vävskolan som finns kvar än idag skulle komma att följas av fler skolor i tre världsdelar, alla med syftet att lära fattiga människor att väva för att kunna försörja sig. I samtliga fall lade Aina Cederblom mycket tid och energi på att handgripligen samla ihop byggnadsmaterial, verktyg, redskap, mat och pengar till projekten. Som den ensamseglare hon var, hade hon aldrig någon organisation i ryggen utan genomförde insamlingar och transporter i egen regi.
År 1936 gav sig Aina Cederblom av på sin tredje och längsta båtresa, denna gång med Rospiggen 3. Målet för färden var en vävlärartjänst utanför indiska Calcutta. Hon reste från Sverige till Colombo, med Rospiggen lastad ombord på fartyget M/S Ceylon. Sin vana trogen såg hon till att bli sjösatt på en plats hon själv valt med lagom avstånd till slutmålet. Över öppet vatten gick färden mellan Sri Lanka och Indiens östkust, norrut i Bengaliska viken. Aina Cederblom arbetade som vävlärare i Indien i ett års tid, och träffade vid ett tillfälle den textilintresserade Mahatma Gandhi som beundrade hennes varpar. Efter vävskolan reste hon runt via landvägen i Indien och tog sig till fots olovligen in i Tibet jagad av indisk polis. Hon gömde sig i djungeln, klädde ut sig till tibetan, mutade lokalbefolkningen för att få vägbeskrivning och vandrade i dagar utan mat eller sömn.
Åter på indisk mark tog hon tåget tillbaka till Calcutta, där Rospiggen väntade henne. Hon gav sig än en gång ut på havet. Via Burmas kust nådde hon Mekongfloden och styrde mot Angkor Vat i Kambodja. Den stora flodens myllrande kanaler blev henne dock övermäktig och efter flera misslyckade navigationsförsök fick hon istället nå ruinstaden landvägen. Från Kambodja gick färden vidare till Saigon, och därefter Jakarta. Efter Indonesien styrde Aina Cederblom vidare till Filippinerna där hon nåddes av nyheten att andra världskriget brutit ut. Efter tre år i Asien påbörjade hon resan hem till Sverige. Rospiggen lastades ombord på ett fraktfartyg som tog den långa vägen runt Afrika mot Europa. Vid Shetlandsöarna sjösattes åter Rospiggen, och Aina Cederblom avslutade sin tredje långresa genom att via norska kusten ta sig hem till Sverige.
Efter det finska vinterkriget 1939—1940 fanns det stora hjälpbehov i Finland, och Aina Cederblom genomförde omfattande hjälpinsatser. Enligt sovjetiskt beslut skulle Hangöområdet i Finland evakueras, och för att hjälpa till med evakueringen köpte hon en gammal trålare. Därefter använde hon båten till att forsla byggnadsmaterial mellan Sverige och Finland, för bostäder till de evakuerade Hangöborna i Ekenäs. Cederblomsgatan i Ekenäs är uppkallad efter henne. Under krigsåren organiserade hon daglig bespisning åt minst 500 barn under flera års tid.
När Aina Cederblom blev pensionär, 1963, påbörjade hon ännu en resa, ett minst lika filantropiskt projekt om de hjälparbeten hon bedrev under 1930- och 1940-talen. Efter att ha läst i en veckotidning om den fattiga staden Recife i nordöstra Brasilien startade hon arbetet med att öppna en vävskola i Olinda, utanför Recife. Hon samlade in en häpnadsväckande mängd material och förnödenheter som hon lät skeppa från Sverige till Brasilien, och använde egna medel för att bekosta stora delar av arbetet. Som folkpensionär hade Aina Cederblom en stadig inkomst som hon inte ansåg sig behöva för sitt eget uppehälle. I Olinda byggdes vävskolan enligt hennes planer och ritningar, och 1970 kunde vävskolan Escola Artesanal Sueca Brasilia öppnas, främst för bygdens kvinnor som snabbt lärde sig konstvävning i Aina Cederbloms undervisning.
Under resorna på 1930-talet skrev Aina Cederblom reportage för Vecko-Journalen, och senare två böcker med historier från äventyren. År 1979 publicerades William Rigmarks bok Världshavens Vagabond, som inte är en biografi utan snarare en skildring av en kvinnas outtömliga upptäckarlust och målmedvetenhet. Boken är till stor del baserad på Aina Cederbloms egna böcker På snurrefärd genom Europa, 1932, och Som sjöluffare på Atlanten, 1934. Den beskriver de två långresorna, men även berättelser från den tredje resan genom Asien och om hennes hjälparbete under andra världskriget finns med. Aina Cederbloms verksamhet från 1950-talet och framåt är tyvärr inte nedtecknad i bokform, förutom kort information om hennes år i Brasilien.
År 1980 tillägnades Aina Cederblom ett avsnitt i TV-programmet Här är ditt liv. Hon var då i Sverige för att samla ihop material för att bygga ännu en vävskola i Brasilien. I programmet deltog en kavalkad av människor den då 83-åriga Aina Cederblom lärt känna i olika delar av världen, bland annat tre sjömän från Stella Maria som tog Rospiggen 2 med sin skeppare till Grönland nästan 50 år tidigare. I programmet berättade Aina Cederblom om sina ibland livsfarliga äventyr. De långa, farliga båtresorna över öppet vatten imponerar och fascinerar, men det är som vävlärare Aina Cederblom lämnade sitt viktigaste arv till många kvinnor världen över som i hennes vävskolor fick möjlighet att lära sig ett yrke att försörja sig med.
Aina Cederblom avled 1986. Hon ligger begravd på Norra Begravningsplatsen i Solna.
