Aleksandra Kollontaj var en av det tidiga 1900-talets stora socialistiska och feministiska agitatorer. Genom sina ideologiska och diplomatiska insatser kom hon att bidra till både arbetarrörelsens starka framväxt och fredsdiplomatin under 1900-talets första hälft.

Under sin barndom levde Aleksandra Kollontaj ett välbärgat liv i Sankt Petersburg med omnejd, hon tillbringade bland annat sina somrar i Karelen. Hon har i sina dagböcker och memoarer beskrivit hur hon tidigt slogs av de klassmotsättningar som fanns mellan henne och den fattiga finska befolkningen i Karelen, liksom mellan hennes familj och de arbetande massorna i de ryska storstäderna. År 1899 anslöt hon sig till Rysslands socialdemokratiska arbetareparti.

Under upproren 1905–1906, då bland annat Finland erhöll ökade rättigheter och allmän rösträtt, radikaliserades Aleksandra Kollontaj ytterligare. År 1908 tvingades hon att lämna Ryssland, bland annat efter att ha uppmuntrat Finland att revoltera mot den ryska makten. Så påbörjades hennes tio år långa politiska exil, med Berlin och Norden som bas.

Vid sidan av längre vetenskapliga texter om ekonomi och politik bidrog Aleksandra Kollontaj till den omfattande flora av politiska kvinnotidskrifter som fanns i Europa under 1900-talets början. I de svenska kvinnliga socialdemokraternas tidskrift Morgonbris återkom regelbundet artiklar både av och om Aleksandra Kollontaj samt andra erkända socialistiska kvinnor, som de tyska socialisterna Clara Zetkin, som gav ut tidskriften Die Gleichheit, och Rosa Luxemburg, som avrättades för socialistisk aktivism i Berlin.

Kombinationen av erfarenheter inom arbetarrörelsen och ekonomistudier i Zürich, Schweiz, för ekonomen Heinrich Herkner, bidrog till att Aleksandra Kollontaj blev något av en expert på Finlands ekonomiska och sociala situation.

Den växande arbetarrörelsen och socialistkvinnornas internationella arbete förde Aleksandra Kollontaj över hela Europa. Vid den internationella kvinnokonferensen 1907 valde de socialistiska kvinnorna att inte längre delta i det gemensamma arbetet med borgerliga kvinnor. I stället ordnade man egna konferenser som fokuserade på de arbetande kvinnornas behov och krav. Samtidigt befann sig de flesta i ledningen för de ryska revolutionerna i februari/mars och oktober 1917 runt om i Europa. Aleksandra Kollontaj var en central länk i det socialistiska nätverk som förmedlade information och ideologi mellan ledande gestalter i Europa och den växande revolutionära oron i Ryssland.

Aleksandra Kollontajs expertkunskaper i sociala frågor, speciellt kvinno- och familjefrågor, bidrog senare till att hon valdes till folkkommissarie i den första bolsjevikregering hösten 1917. Hennes insats i partiledningen blev dock kortvarig eftersom hon förordade en radikalare hållning än partiordförande Vladimir Lenin i både arbetarfrågor och familjepolitik.

I sina skrifter förespråkar Aleksandra Kollontaj en friare sexualitet och ifrågasätter kvinnans traditionellt underordnade roll i förhållanden. Framför allt är det kvinnors förmåga att i likhet med män skilja mellan kärleksrelationer och sexuella relationer som var viktig för henne. Liknande frågor finns i många av hennes pamfletter som Den nya kvinnan och den nya moralen, 1918. Teoretiskt skilde hon på kärleken till barnen och kärleken till maken och försökte rubba föreställningen om att kärnfamiljen var det enda sättet för en kvinna att ha barn. Den tid som frigjordes när kvinnans ansvar för maken minskade kunde hon använda till politiskt arbete, konstnärskap eller eget yrkesutövande, menade Aleksandra Kollontaj.

Aleksandra Kollontajs främsta verksamhetsområde efter den inrikespolitiska turbulensen i Sovjet under 1920-talets början blev diplomatin. Hon tilldelades flera poster som diplomat och konsul i Norge (1922–1930), i Sverige (1930–1945) med en kortare sejour i Mexiko. Det socialistiska och kvinnopolitiska arbetet fick under resten av hennes liv stå tillbaka för mer pragmatisk sovjetisk utrikespolitik. Under sin tid i Stockholm gjorde hon stora insatser som fredsmedlare mellan Finland och Sovjet under vinterkriget (1939–1940). Det neutrala Sverige var för många en diplomatisk fristad. Här tog Aleksandra Kollontaj emot den finska dramatikern, författaren och socialisten Hella Wuolijoki som förde inofficiella förhandlingar med ryska diplomater. Aleksandra Kollontaj nominerades till Nobels fredspris 1946 och 1947 men tilldelades aldrig det prestigefyllda priset.

Under sin tid som diplomat i Sverige knöt Aleksandra Kollontaj kontakter med den svenska kvinnorörelsen. Det var främst den så kallade Fogelstadgruppen med framstående medlemmar som Kerstin Hesselgren, Elin Wägner och Elisabeth Tamm som lockade henne. Läkaren Ada Nilsson tog hand om Aleksandra Kollontaj som allt mer drabbades av dålig hälsa. Deras brevväxling finns bevarad.

Aleksandra Kollontaj skrev vetenskapliga artiklar, romaner, pamfletter och otaliga texter som både lästes upp och gavs ut i stora upplagor. Det är främst hennes socialistfeministiska skrifter från tiden fram till 1922 som har fått genomslag inom feministisk teori och forskning idag. Olika delar av hennes produktion har varit intressant under olika perioder. Den tolkningskamp som utspelat sig i skärningspunkten mellan arbetarfrågan och kvinnofrågan är också tydlig i hur hon mottagits av senare läsare. Detta var samma dilemma som försatte henne i ständig konflikt med den sovjetiska ledningen. Såväl under Lenins som hans efterträdare Josef Stalins tid uppfattades hennes feministiska agitation, alltså hävdandet att kvinnofrågan var minst lika viktig som arbetarfrågan och att kampen behövde föras parallellt, som kontroversiell. Kvinnofrågan sågs av de flesta socialistiska teoretiker som en risk eftersom den potentiellt kunde splittra gruppen arbetare i grupperna arbetarmän och arbetarkvinnor vars intressen inte helt sammanföll.

Aleksandra Kollontajs syn på kvinnan och familjen innehåller många inslag av nytänkande kring organiseringen av familjen och sexualiteten som fortfarande påkallar läsning och reflektion.

Aleksandra Kollontaj dog i Moskva 1952.