Alfhild Tamm var Sveriges första kvinnliga psykiater. Hon var med om att initiera och etablera psykoanalysen i Sverige.

Alfhild Tamm föddes i Tveta socken, söder om Stockholm. Hon växte upp i en privilegierad miljö på Tvetabergs herrgård där fadern Oscar var godsägare. Modern Anna kom från Värmland. Alfhild Tamm och hennes fyra syskon undervisades av guvernanter. Systern Märta Tamm-Götlind kom liksom Alfhild Tamm själv att intressera sig för tal och lingvistik. År 1918 publicerade de två systrarna en gemensam skrift om r-ljudet.

År 1895 tog Alfhild Tamm studentexamen vid Åhlinska skolan i Stockholm. Hon studerade därefter medicin, mestadels vid Karolinska Institutet men under kortare tid även vid Lund respektive Uppsala universitet. Hon blev medicine licentiat 1905. Tidigt i sin karriär arbetade hon tillsammans med Bror Gadelius som var Sveriges främste psykiater under sin tid. År 1904 började hon arbeta på Konradsbergs hospital och år 1908 på Neurologiska kliniken vid Serafimerlasarettet. Däremellan arbetade hon en kortare period vid Kristinehamns hospital. Där nekades hon dock en ordinarie tjänst som psykiater då en kvinna inte ansågs lämplig att inneha en så ansvarsfull post. År 1951 blev hon utsedd till hedersdoktor vid Karolinska Institutet vilket kan ses som något av en upprättelse.

Alfhild Tamm förkovrade sig utomlands. Hon fick bland annat stipendium från Fredrika-Bremer-Förbundet för att år 1909 resa till Berlin och studera psykiatri, neurologi och talsvårigheter. Vid hemkomsten startade hon en privat mottagning i Stockholm.

Alfhild Tamm kom tidigt att intressera sig för psykoanalysen. År 1913 for hon till Wien för att studera både psykoanalys och talsvårigheter. Hon återkom till Wien vid upprepade tillfällen och befann sig således i psykoanalysens centrum. Hon gick i utbildningsanalys hos Helene Deutsch och Paul Federn.

Som specialist på talsvårigheter gjorde Alfhild Tamm avsevärda insatser för att öka förståelsen för barn med inlärningssvårigheter, talrubbningar och dyslexi. Hon arbetade som skolläkare och etablerade talrubbningar hos barn som ett kliniskt område. Hennes arbeten rörde sig mestadels i gränslandet mellan pedagogik, medicin och psykologi. Hon ägnade sig bland annat åt att utreda och bedöma vilka barn som inte kunde genomgå sedvanlig skolgång. Hon poängterade att talrubbningar kunde ha såväl organiska orsaker som vara av psykologisk art och skrev artiklar om talsvårigheter, inlärningssvårigheter och differentialdiagnostik för bland annat Svenska Läkartidningen och Acta Paediatrica. Hon var också en av grundarna av Svenska sällskapet för röst- och talvård år 1938 samt var med och startade Nordisk tidskrift for tale og stimme år 1936.

Under hela sitt yrkesliv hade Alfhild Tamm ett samhällsengagemang vilket bland annat yttrade sig i att hon skrev en rad populärvetenskapliga böcker och tidningsartiklar. Exempelvis gav hon 1916 ut Talrubbningar och deras behandling. En handledning för lärare och föräldrar. För Alfhild Tamm var det viktigt att barn med svårigheter inte enbart betraktades ur ett medicinskt perspektiv. Hon ville förmedla kunskap om deras utveckling och behov. År 1947 publicerade hon artikeln ”Mera psykologi i medicinen och mera medicin i psykologin” i Socialmedicinsk Tidskrift. Artikelns titel tycks signifikativ för henne. Även om hon var läkare bör hennes betydelse för psykologins framväxt i Sverige framhävas. I Själens läkarbok, utgiven 1943, finns ett kapitel där hon argumenterar för att psykologi inte ska begränsas till studier av sinnesintryck, utan störningar i vilje- och känsloliv behöver beaktas i lika hög grad. Hon skriver också att ”psykisk hygien” inte ska vara ett område för medicinen utan att socialt arbete, psykologi och pedagogik, och även lekmannaperspektiv, bör vara centrala för att förstå barns psykiska behov. Hon framhöll också vikten av att pedagoger involveras i kliniskt arbete. Under 1930-talet argumenterade hon för att inte bara läkare utan också pedagoger skulle vara behöriga att antas till utbildningen till psykoanalytiker.

I boken Ett sexualproblem. Onanifrågan i psykoanalytisk belysning, 1930, beskriver Alfhild Tamm onani som en naturlig del av barnets utveckling. Hon försökte motarbeta fördomar om onani genom att bedriva upplysning i ämnet. Merparten av boken ägnas dock åt en populärvetenskaplig presentation av psykoanalytisk teori, framför allt de delar av teorin som har att göra med sexualitet och barns psykosexuella utveckling. Genom boken framträder hon som något av en folkbildare. Hon argumenterar för en mer tillåtande syn på sexualitet i allmänhet och onani bland barn i synnerhet, och hon är mån om att motverka skuldkänslor kopplade till onani. Hon beskriver också vikten av en mer tillåtande syn på homosexualitet och homosexuella tendenser och hänvisar till den psykoanalytiska disciplinen och dess öppna syn på homosexualitet. Hon framhåller också behovet av en friare syn på kvinnans sexualitet och argumenterar för en stärkning av kvinnans ställning i samhället.

Alfhild Tamm var drivande när den Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen bildades 1934, och likaså vid bildandet av den Svenska psykoanalytiska föreningen under andra världskriget. Hon var ordförande i den förstnämnda 1934–1947 och initialt den enda utbildningsanalytikern. Hennes produktivitet, långa erfarenhet och närhet till Wiens psykoanalytiska miljö gjorde henne väl kvalificerad för uppdraget. Alfhild Tamm drev också en privat psykoanalytisk mottagning där bland andra Karin Boye och Tora Sandström gick i psykoanalys. Under 1936 involverade hon sig i tidningsdebatter om psykoanalysen och dess relevans för kliniskt arbete.

Under de sista decennierna av sitt liv kom Alfhild Tamm alltmer att ägna sig åt frågor om psykologi, pedagogik, samhälleliga villkor och barnuppfostran. I Själens läkarbok, 1943, argumenterar hon för det förkastliga i att aga barn. Hon beskriver också hur föräldrar som agat sina barn kan utveckla skuldkänslor som i sin tur kan leda till att de har svårt att sätta gränser i medvetna eller omedvetna försök att kompensera för angreppen på barnet. Alfhild Tamm hade således en progressiv syn på barn, samhälle och klinisk verksamhet.

Alfhild Tamm framstår som en person som gick sin egen väg, både i arbete och i privatliv. Hon bildade aldrig en traditionell familj men levde tillsammans med en kvinna, Armgart von Leth, även hon aktiv inom talvården och i bildandet av den psykoanalytiska föreningen. Alfhild Tamm testamenterade avsevärda delar av sina tillgångar till Armgart von Leth.

Alfhild Tamm avled 1959 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.