Alice Eriksson Kalla var en av de Kirunasvenskar som på 1930-talet for till Sovjetunionen för att förverkliga det kommunistiska samhället.
Alice Eriksson Kalla föddes 1925 i Kiruna och var den förstfödda dottern till föräldrarna Hilma och Ernst Eriksson Kalla. Fadern var engagerad i Sveriges kommunistiska parti som hade en stark ställning i Kiruna. Mot bakgrund av rådande depression med hög arbetslöshet och hans ideologiska övertygelse var arbete i Sovjetunionen en lockande möjlighet. Alice Eriksson Kalla var sju år och systern Astrid fem när familjen 1933 emigrerade till Sovjetunionen. Familjen var en del av de omkring 30 personer som for i väg, de så kallade Kirunasvenskarna. När gruppen svenskar kom fram till Uhtua (nuvarande Kalevala) i ryska Karelen fick de i uppgift att bygga en väg. De sovjetiska myndigheterna hade dem under uppsikt och flera bland Kirunasvenskarna arkebuserades efter att ha dömts som skyldiga till någon form av sabotage. Ernst Eriksson Kalla dömdes för ekonomiskt sabotage och arkebuserades 1938. Efter pappans död förvisades Alice Eriksson Kalla, hennes syster Astrid och mamma Hilma till ett arbetsläger i Pongoma vid Vita havet, där mamman drunknade 1941. Alice Eriksson Kalla var då 16 år och systern Astrid 14 år. Flickorna bodde i en svinstia och fick arbeta hårt men lyckades överleva.
Alice Eriksson Kalla dömdes 1944 för ekonomiskt sabotage och för förtal av Sovjetunionen. Det förstnämnda hade sin grund i att hon påstods ha förskönat rapporterna om arbetsresultaten i fånglägret och det sistnämnda för att hon långt tidigare berättat om Kiruna för sina skolkamrater i Uhtua. Straffet blev förvisning till arbetsläger i Kotlas, Archangelsk. I lägret fick hon en son tillsammans med en medfånge. Systern lyckades få ut barnet ur lägret och sonen blev placerad i Ukraina. I samband med Stalins död 1953 blev Alice Eriksson Kalla frisläppt i likhet med många andra fångar som dömts till straffarbete. Sonen bodde emellertid med sin far i Ukraina, där hon som straffad och dotter till en straffad inte hade rätt till arbete. För sin försörjning blev hon hänvisad till arbete i Tjita, Sibirien. Där träffade hon en man som hon gifte sig med.
Systern Astrid Eriksson Kalla hade bestämt sig för att ta sig hem, vilket lyckades då den svenska regeringen 1956 utverkade utresetillstånd för några svenskar. Hon förlät aldrig sin far och ville heller inte berätta om vad hon varit med om. Alice Eriksson Kalla var dock kvar i Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens fall 1992 fick hon äntligen, efter 59 år ”vid helvetets bakre vägg” återvända hem till Sverige och Kiruna. När hon passerade tullkontrollen på Arlanda och fick tillbaka sitt pass, sade hon först: ”Tack så mycket!” Därefter bröt hon samman och låg på golvet och grät. Tullmännen frågade henne hur det var fatt. Hon sade: ”Ni vet inte vad tack så mycket är!”
Alice Eriksson Kallas stora bedrift efter hemkomsten var att hon trots hot och varningar vågade berätta vad hon och familjen hade varit med om. I Kiruna mötte hon människor, som varit angivare för att få återvända till Sverige. De vägrade hälsa på henne.
Fem år efter hemkomsten tog hon kontakt med författaren Bengt Pohjanen, som spelade in en intervju som finns bevarad som DVD.
Alice Eriksson Kalla avled 2019.
