Alice Lyttkens är främst ihågkommen som en av den svenska litteraturens mest produktiva och lästa författare av underhållningslitteratur. Hennes omfattande författarskap innehåller dock även flera emancipationsromaner, memoarer och en kvinnohistoria i tre band.
Alice Lyttkens växte upp i Malmö i en välbeställd och högborgerlig familj. Fadern var läkare och Alice Lyttkens följde ofta med honom på hans sjukbesök, vilket gav henne en inblick i de sociala orättvisorna i samhället. Efter avslutade studier i flickskolan 1915 började hon som extraelev på sjukhuset i Malmö, men fullföljde aldrig utbildningen. Sin blivande man, Yngve Lyttkens, träffade hon 1918. Hon blev med barn, vilket ledde till en snabb förlovning och ett hastigt bröllop. Familjen flyttade därefter till Stockholm, där Yngve Lyttkens fick arbete på en advokatbyrå. I samband med Kreugerkraschen återvände familjen till Lund, men flyttade tillbaka till Stockholm redan efter några år, där deras hem blev samlingspunkten för många av samtidens författare och kulturpersonligheter.
Alice Lyttkens började som samtidsrealistisk författare. Hennes första roman, Resan norrut, som handlar om en ung manlig provinsialläkare, refuserades av Bonniers men publicerades senare som följetong i Idun 1936. Debuten som romanförfattare ägde i stället rum 1932 med romanen Synkoper, som diskuterar kvinnans möjligheter att förena ett gott äktenskapligt liv med egen självständig verksamhet. Under 1930-talet skrev Alice Lyttkens ytterligare fem emancipationsromaner, som kan ses som inlägg i de pågående debatterna om kvinnans ställning i hemmet och yrkeslivet och svårigheterna att förena de båda verksamhetsfälten: Flykten från vardagen, 1933, …kommer inte till middagen, 1934, samt trilogin om juristen Ann Ranmark, Det är inte sant, 1935, Det är mycket man måste, 1936, och Det är dit vi längtar, 1937.
År 1939 publicerade Alice Lyttkens Falsk vittnesbörd, en släktkrönika som skildrar en familjs öden i början av 1900-talet. Därefter följde en ny fas i författarskapet. Enligt Lyttkens egna uppgifter hade hon uppmanats av vännen Sigrid Undset att skriva historiska romaner. Den första av dem, Lyckans tempel, utkom 1943 och följdes av ytterligare ett fyrtiotal, vilka ofta utspelas under 1700- och 1800-talen och ingår i serier om flera volymer. Den så kallade Tollmansviten, 1943–1949, skildrar en familjs historia från slutet av 1700-talet till 1800-talets mitt och har legat till grund för Längtans blåa blomma, ett TV-drama i fyra avsnitt som visades i Sveriges Television 1998. Samtidigt som Alice Lyttkens historiskt-romantiska berättelser av många betecknats som ren underhållningslitteratur, har de prisats för sina korrekta historiska miljöskildringar och även uppmärksammats för sina porträtt av starka och självständiga kvinnor.
Alice Lyttkens författarkarriär sträckte sig över nära 60 år och omfattade flera genrer. På 1970-talet gav hon ut en kvinnohistoria i tre band: Kvinnan finner en följeslagare, 1972, Kvinnan börjar vakna, 1973, och Kvinnan söker sin väg, 1974. Nära 80 år gammal började hon skriva sina memoarer. De utkom 1977–1989 i sju band under huvudtiteln Leva om sitt liv.
Alice Lyttkens dog 1991 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. Hennes sista bok, Jag minns, publicerades postumt 1992.
