Alma Johansson var en svensk missionär som bevittnade folkmordet på armenierna 1915 i det osmanska Turkiet. Hon spred sitt vittnesmål i olika kanaler och arbetade humanitärt bland armeniska flyktingar.

Alma Johansson växte upp i en bondefamilj i Hållunda i Uppland. Redan som 19-åring hörde hon om armeniernas öde och kände då ett kall att göra en insats. År 1902 reste hon ut som missionär för Kvinnliga Missions Arbetare (KMA), en organisation som grundats 1894 av svenska kvinnor, bland andra Fredda Hammar, för att arbeta bland kvinnor i andra länder. Hon gick först en ettårig utbildning vid den tyska missionsskolan Bibelhaus Malche, Freienwalde an der Oder. I samband med utbildningen praktiserade hon även tre månader vid ett sjukhus i Berlin. Därefter begav hon sig till missionsfältet i Turkiet. Hon tjänstgjorde först vid det danska barnhemmet Emaus i Mezereh (nuvarande Elâzığ) och även vid ett tyskt barnhem i regi av Deutscher Hülfsbund für Christliches Liebeswerk im Orient. Där tog hon hand om armeniska barn som mist sina föräldrar i olika massakrer. Efter fullföljda studier till barnmorska i Stockholm och Genève 1908–1909 tjänstgjorde hon i staden Musch (nuvarande Muş) 1910–1915. Tillsammans med den norska sjuksköterskan och KMA-missionären Bodil Biørn förestod hon ett barnhem med koppling till Deutscher Hülfsbund. Samtidigt som de behandlade sjuka vid en poliklinik gjorde de vårdbesök i både armeniska och turkiska hem. När första världskriget bröt ut tog de tjänst i Röda korset som sjuksköterskor för skadade soldater i området.

När våldet kom till Musch låste turkiska soldater in de armeniska barnen i ett hus som sattes i brand. Alma Johansson förhandlade med guvernören och turkiska soldater och tjänstemän utan framgång. Hon kände stor förtvivlan över att inte ha kunnat göra något för att rädda barnen som hon såg som sina egna. Några få armeniska lärare och flickor undgick dock att bli mördade tack vare Alma Johanssons insats. Efter denna händelse tog hon sig som ensam kvinna på häst genom ett krigshärjat Turkiet för att lämna sitt vittnesmål i Konstantinopel (nuvarande Istanbul).

Alma Johanssons redogörelser om folkmordet för amerikanska och tyska diplomater trycktes snart tillsammans med andra vittnesmål, bland annat i den brittiska så kallade blåboken The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire, som utgavs av den brittiska regeringen. Rapporten är en av de viktigaste källorna till folkmordet. Efter några år gav Alma Johansson ut ytterligare en vittnesberättelse, Ett folk i landsflykt. Ett år ur armeniernas historia, 1930. I boken skriver hon om hur planerna på att massakrera armenierna kom från högsta ort och att de var kända redan i november 1914. Guvernören i hennes distrikt hade öppet deklarerat att ”de vid första bästa tillfälle skulle massakrera armenierna och utrota hela rasen.”

Efter det att så gott som alla armenier i Musch hade dödats tvingades Alma Johansson att resa hem till Sverige 1915. Kvar på fältet stannade under en tid hennes skandinaviska kolleger. Hon var ytterst medtagen vid hemkomsten. Under sin tid hemma fick hon möjlighet att återhämta sig, bland annat på vilohemmet Björkliden i Tyringe i norra Skåne. Hon arbetade också en tid för Vita Bandet i Stockholm och på KMA:s barnhem i Blekinge.

Efter första världskrigets slut reste Alma Johansson tillsammans med den danska KMA-missionären Wilhelmine Grünhagen tillbaka till Turkiet för att arbeta bland armeniska flyktingar. Eftersom utländska hjälparbetare och missionärer var förbjudna att resa till de armeniska delarna av Turkiet arbetade hon först en tid i armeniska flyktingläger i Makrikeu och Skutari nära Konstantinopel. Där var hon husmor på amerikanska barnhem som var kopplade till American Board of Commissioners for Foreign Missions (ABCFM). Hon ledde också samlingar för kvinnor och barn samt gjorde hembesök. Hon tog även lektioner i turkiska.

Efter en operation och sjukhusvistelse i Sverige fick hon 1923 möjlighet att påbörja arbete för den amerikanska organisationen Near East Relief (NER) bland armeniska flyktingar i Salonica (nuvarande Thessaloniki) i Grekland. Där stannade hon fram till sin pension 1941 för att hjälpa armenier som överlevt folkmordet och som levde under svåra förhållanden i flyktingläger. Förutom att dela ut mat, kläder och mediciner startade hon också fyra skolor för barn och syverkstäder för kvinnor som hjälp till självhjälp. Försäljning av det armeniska handarbetet i Sverige blev en viktig inkomstkälla för de armeniska flyktingkvinnorna. Alma Johansson gjorde även hembesök och framhävde vikten av att lyssna till flyktingarnas berättelser för att lindra deras trauman. Hon spelade orgel och ledde kören vid gudstjänsterna i den armenisk-protestantiska församlingen

Varje år skrev Alma Johansson ett flertal artiklar till KMA:s tidskrift När och Fjärran om flyktingarnas lidande. Hon gav också ut en skrift, Armeniskt flyktingliv, 1931. När de svenska kvinnorna läste hennes rapporter från fältet agerade de genom att samla in pengar, kläder och köpa armeniskt handarbete. De samlades också själva för symöten och sände sina handarbeten till de armeniska kvinnorna i flyktinglägren i Thessaloniki. Inom ramarna för KMA fanns alltså ett utbyte av handarbeten över gränserna som skapade band mellan svenska och armeniska kvinnor. När Alma Johansson var hemma på semester åkte hon på föreläsningsturnéer för att möta syföreningarnas kvinnor ute i landet och sprida information.

I När och Fjärran fick läsarna också ta del av en mängd olika armeniska levnadsöden som Alma Johansson återberättade. I tidskriften finns också en del bild- och fotomaterial med foton från bland annat flyktingarbetet i Thessaloniki.

När det svenska kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise besökte Thessaloniki 1934 presenterade sig Alma Johansson för kungligheterna och tog då tillfället i akt att ge dem ett stycke armeniskt handarbete och berätta om sitt arbete bland armeniska flyktingar i Thessaloniki. Efter några veckor fick hon ett tackbrev från kronprinsessan med en liten summa pengar som gåva till den humanitära verksamheten. Kronprinsens farbror och faster, prinsparet Oscar och Ebba Bernadotte var djupt engagerade i KMA och hade finansierat Alma Johanssons barnmorskestudier. Deras dotter grevinnan Maria Bernadotte satt i KMA:s styrelse och var under en tid ordförande i Armenienkommittén. Friherinnan och författaren Sigrid Kurck från Ystad engagerade sig också för armenierna i både svenska och danska KMA. Hon bedrev även lobby-arbete för armeniernas sak inom internationella organisationer i Genève under 1920-talet och satte på så vis Alma Johanssons fältarbete i en vidare internationell kontext.

Alma Johansson arbetade i Thessaloniki fram till sin pension 1941. Hon upplevde därmed andra världskriget och den tyska ockupationen av staden. Hon tvingades resa hem för en njurstensoperation 1941 och ville egentligen återvända trots sin pensionsålder. Kriget gjorde det dock omöjligt. Hon fortsatte i stället att hålla kontakten med sina armeniska vänner genom brev och genom att skriva artiklar om de armeniska flyktingarna i När och Fjärran. De flesta armenierna lämnade Thessaloniki och flyttade till olika länder i Europa och Amerika samt sovjetrepubliken Armenien. År 1947 fanns det nästan inga armenier kvar i Thessaloniki. Hemma i Sverige fortsatte Alma Johansson dock att som pensionär samla in kläder till armeniska barnhem i Mellanöstern och att dela ut armeniska handarbeten när hon kunde.

Alma Johansson dog på Fredhällshemmet i Stockholm på nyårsafton 1974, 93 år gammal. Det sägs att hon talade armeniska på sin dödsbädd. För att hedra hennes minne lägger svenskarmenier blommor vid hennes grav på Skogskyrkogården i Enskede i Stockholm i samband med minnesdagen för det armeniska folkmordet den 24 april.