Amalia Eriksson var först i världen med att tillverka polkagrisar till försäljning. Hon lade därmed grunden till den lukrativa industri som satt staden Gränna på världskartan.
Amalia Eriksson föddes 1824 i Jönköping, under mycket enkla förhållanden. Hela hennes liv kom att präglas av de smittsamma infektionssjukdomar som utgjorde några av de vanligaste dödsorsakerna under 1800-talet. Redan år 1833 dog hennes mor, pigan Ingeborg Andersdotter. Det följande året förlorade hon sin far, hovslagaren Jonas Lundström, och en av sina systrar i den koleraepidemi som då svepte in över Jönköping. Det finns uppgifter om att familjen hade sammanlagt fem barn, men hur många av Amalia Erikssons syskon som överlevde, och vad som sedan hände med dem, är okänt. Själv placerades hon i fosterfamilj, hos artilleristen Anders Bygrén och hans maka Maria Berglund.
Det är inte troligt att Amalia Eriksson genomgick någon formell skolgång, då folkskolereformen ännu inte hade genomförts. Att hon ändå lärde sig läsa och skriva framgår av de kärleksbrev som hennes blivande make längre fram i livet skickade till henne, och av den hemställan hon själv kom att författa till magistraten i Gränna. Hur länge hon stannade hos fosterföräldrarna är oklart. Likt sin mor kom hon att arbeta flera år som piga, och från 1852 hade hon plats hos förste lantmätare Jonas Allvin i Jönköping. Uppgifterna går isär om huruvida det var med Allvin hon kom att flytta till Gränna, eller om det skedde då hon tjänade hos systrarna Röding, som hade ett sommarresidens i Gränna. Oavsett vilket så flyttade hon till Gränna 1855, och fortsatte att tjäna som piga hos systerparet i det gamla tullhus på Brahegatan 2, som för eftervärlden skulle komma att förknippas med Amalia Erikssons livsgärning.
Flytten till Gränna förde inledningsvis med sig positiva förändringar för Amalia Eriksson. Hon mötte skräddaren Anders Eriksson, och efter två års intensiv förälskelse gifte de sig. Amalia Eriksson väntade snart tvillingar, och det har sagts att detta var den lyckligaste perioden i hennes liv. Sorgligt nog skulle den få ett drastiskt slut. I september 1858 födde Amalia Eriksson två flickor, varav den ena var dödfödd. Den överlevande flickan gavs namnet Ida.
Bara fyra dagar senare blev Ida faderlös, då Anders Eriksson hastigt avled av dysenteri. Amalia Eriksson, plötsligt änka och ensamstående mor utan försörjning, skulle efter detta ofta ha uttryckt att ”ingen är så ensam som jag”. Hon var dock inte utan talanger att falla tillbaka på. Som kvinna vid 1800-talets mitt var hon utestängd från näringslivet, men om synnerliga skäl förelåg var det möjligt att få dispens. Amalia Eriksson valde att ställa en begäran om sådan dispens till magistraten i Gränna, och den 10 januari 1859 fick hon ett positivt besked:
”Då Sökanden enligt föreledt Prestbetyg, uppnått myndiga år samt begått Herrans Heliga Nattvard och har god fröjd, finner Magistraten, jemlikt 12 § 1 mom. I Kongl. Hantverksförordningen den 22 December 1846, något hinder icke möta för Sökanden, att här i Staden såsom försörjningsmedel med egna händer idka ’Bagerihantering, gent af gröfre och finare brödsorter och tillverkning af s.k. Polkagrisar’.”
De senare så berömda polkagrisarna fanns med andra ord med i Amalia Erikssons ursprungliga begäran. Huruvida hon egenhändigt hade uppfunnit de randiga pepparmintskaramellerna, eller om de redan tillverkades för husbehov och hon helt enkelt var den första som kom på att slå mynt av tillverkningen, är oklart. Säkert är i varje fall att Amalia Eriksson var den första i Sverige, och därmed i världen, att producera polkagrisar för försäljning, och att själva namnet ”polkagrisar” först finns belagt skriftligen i magistratens skrivelse. De skulle inte komma att dyka upp i dagstidningarnas spalter förrän kring 1880. Namnet kommer sig av den tidsenliga benämningen ”gris” för att beskriva hårda karameller klippta till små ”kuddar”, parat med den för tiden mycket populära dansen polka.
Amalia Erikssons ursprungliga polkagrisar gjordes som klippta kuddar, då som nu av en karamellsmet baserad på socker, vatten, ättika och pepparmyntsolja, där en del av smeten färgas röd och resterande bearbetas kraftigt för att bli vit och porös. Inom kort tillverkade hon även polkagrisar i form av långa stänger och käppar, och försäljningen tog snabbt fart, så till den grad att hon kunde lämna brödbaket därhän och ägna sig helt åt karamelltillverkning. Snart kunde hon även köpa huset på Brahegatan 2, som hon ditintills hyrt av systrarna Röding. Amalia Eriksson visade sig skicklig inte bara på att utveckla nya polkagrisformer, utan även på att saluföra dessa, vilket bland annat visade sig genom att kronprinsparet Gustaf Adolf och Margaretha år 1915 vallfärdade till Gränna för att köpa hennes godsaker. På kort tid gick hon från fattig änka till en av de rikaste och mest inflytelserika personerna i Gränna. Dottern Ida lärdes tidigt upp till polkagrisbagare, och skulle komma att fortsätta Amalia Erikssons yrkesgärning efter hennes död, vid 99 års ålder 1923. Mor och dotter vilar idag i samma grav på Gränna kyrkogård.
Efter Amalia Erikssons död gjorde polkagrisen segertåg över Sverige, och snart hela världen. Efter Ida Erikssons död 1945 övertogs polkagristillverkningen av en fru Greta Nordstedt, och kom därefter att utföras av ett flertal hemarbetande kvinnor.
1950-talets nya motorvägar medförde ökad exponering och handel, och polkagrisar började saluföras i stånd utefter riksettan. Idag (2019), drygt 150 år efter att Amalia Eriksson påbörjade tillverkningen, är polkagrisen Grännas starkaste varumärke, och polkagrisbagerierna i staden handtillverkar årligen uppemot 10 miljoner polkagrisstänger. Sedan 1997 står Amalia Eriksson staty i Södra parken i Gränna, och hennes bostad på Brahegatan 2 är sedan 2003 det fyrstjärniga hotellet Amalias hus. Även Amalias glasscafé i Gränna hamn är uppkallat efter henne.
