Amanda Horney var pionjär inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen och aktiv i kampen för kvinnors rösträtt.

Amanda Horney föddes i Stockholm 1857. Hennes mor dog endast några veckor efter förlossningen. Familjens svåra försörjningssituation tvingade henne att sluta skolan som 12- åring för att börja arbeta. Hon kom att försörja sig som möbelpolerare och blev med tiden ensamstående mamma till en son.

Denna, som ett senare porträtt i Morgonbris uttryckte det, ”livets hårda skola fostrade henne till socialdemokrat”. Amanda Horney var dock relativt gammal, 35 år, när förutsättningarna fanns för henne att organisera sig politiskt. Tillsammans med ett antal andra kvinnor grundade hon Stockholms allmänna kvinnoklubb 1892 och blev föreningens första ordförande, drygt tio år efter att August Palm börjat propagera för socialdemokratin i Sverige och tre år efter att Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildats.

Redan under sitt första år kom klubben på initiativ av Amanda Horney att driva den kvinnliga rösträttsfrågan. Det skedde i samband med anordnandet av den första så kallade folkriksdagen 1893, där hon krävde att arbetarkvinnorna skulle få en egen representant. Även om inte detta blev fallet valdes en kvinna, Emilie Rathou, och Amanda Horney utsågs till talare för kvinnorösträtten, enligt en samtida pressuppgift på ett möte vid Lilljans med uppåt 10 000 deltagare. Den kvinnliga medborgarrätten kom allt sedan dess att vara hennes hjärtefråga. På SAP-kongressen 1905 stödde hon således Hinke Bergegren som motsatte sig partistyrelsens linje att kvinnornas rösträttsfråga skulle drivas först efter att männen fått sin rätt. Stockholmsklubben var djupt splittrad i denna fråga och inte minst Amanda Horney var mycket upprörd över den förbittring den kom att orsaka bland medlemmarna. Inte heller senare skulle hon lita på att de socialdemokratiska männen skulle prioritera kravet på kvinnlig rösträtt. På den socialdemokratiska kvinnokongressen 1911 argumenterade hon följaktligen för att man i stället skulle samarbeta med de borgerliga rösträttskvinnorna. Den kvinnliga rösträttsföreningen förtjänade respekt och ”från männen se vi ju, även från de våra, att de inte ge oss mera än vartill de äro nödda och tvungna”, resonerade hon. Samma år blev hon också invald som styrelseledamot i den partipolitiskt obundna, men borgerligt dominerade, Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR).

Amanda Horney var ledamot av den socialdemokratiska kvinnokongressens arbetsutskott 1908–1911 och när Stockholmsklubben genomgick något av en kris på 1920-talet trädde hon åter in som ordförande. Under 1920-talet var hon dessutom ledamot av fattigvårdsstyrelsen i Klara församling i Stockholm. Inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen har Amanda Horney kommit att ses som en av de verkliga veteranerna. Hon dog 1953, 96 år gammal.