Anna Casparsson var en pionjär inom den fria textila konsten med fritt broderade bilder och berättelser.

Anna Casparsson föddes 1861 och växte upp på gården Lövingsborg utanför Linköping. Hennes far var skriftställaren, filosofen och officeren Urban von Feilitzen. Han skrev litteraturkritik under pseudonymen Robinson. Hennes mor, Lotten von Feilitzen, var ledamot av Musikaliska Akademien och ansedd som en av de främsta pianisterna i Sverige, men hennes far, tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad, hade förbjudit sin dotter att utöva pianospelet professionellt och han fick stöd i detta av den berömda sångerskan Jenny Lind, som ofta bodde hos familjen Lindblad. I stället för konsertpianist blev Anna Casparssons mor pianolärare. Det var en konstnärlig, kreativ och bildad miljö som Anna Casparsson växte upp i, en kultur hon förde vidare i sitt eget liv. Hon var autodidakt som bildkonstnär, men hade fått utbildning i pianospel och musik av sin mor.

Anna Casparsson gifte sig 1889 med Edvard Casparsson, uppvuxen i en närbelägen gård i Östergötland, och utrikeskorrespondent i försäkringsbolaget Skandia. De fick fyra barn och flyttade 1896 till den nybyggda villa de låtit uppföra i Saltsjöbaden, Villa Snäckan. Familjen hade en omfattande vänkrets av konstnärer, musiker och grannar och ordnade ofta stora fester i villan. Till de närmaste vännerna hörde konstnären Ernst Josephson, som Edvard Casparsson försvarat, när han blivit kritiserad för målningen Strömkarlen. Ernst Josephson kom ofta på besök hos familjen Casparsson och stannade gärna flera dagar. Sista sommaren han levde, 1905, bodde han två veckor på Villa Snäckan. Han blev så påverkad när Anna Casparsson spelade Beethovensonater för honom, att han senare skickade en teckning, där Beethoven sliter ut sitt hjärta ur bröstet. Josephson förklarade att Beethoven hämtar sina toner ur sitt hjärta när hon spelar hans musik. Josephson och Anna Casparsson hade samma slags fantasivärld och förhållningssätt och han kom att bli en av de främsta inspirationskällorna för hennes konstnärskap. Men därutöver inspirerades hon också av vännen Per Ekströms skimrande solbilder.

Anna Casparsson kom snart att etablera sig som pianolärare i Saltsjöbaden. Samtidigt sydde hon kläder till sina fyra barn. År 1901 skrev hon i ett brev: "Om dagarna roar jag mig med att hitta på och sy vackra arbeten...". Om sitt konstskapande förklarade hon senare att hon inte riktigt släppte sig lös med nålen och penseln förrän efter sin mans död. Hon var rädd för hans kritik. Det var först 1922–1923, när såväl hennes son som hennes make avlidit, som hon på allvar började brodera. Eftersom hon inte hade någon utbildning, ville hon aldrig kalla sig konstnär.

Hon broderade helt fritt på flygeltäcken, kuddar och dukar. Det kunde vara olika djur, en trana eller blommor. Hennes lika fria berättande bilder kunde ha utgångspunkt i reseminnen som Minne från Amalfi, tolkningar av sagor som H. C. Andersens Snödrottningen eller Laboulayes Blå sagor. Hon hämtade också sina bildidéer från litterära källor, exempelvis "Du går inte ensam" ur Almqvists Songes, 1936, från Bellman i Träd fram du nattens Gud, 1949, och från Atterboms Lycksalighetens ö, 1950. Den musikaliska inspirationen i hennes broderier var ibland ännu mer direkt som Beethovens Pastoralsymfoni, 1947. Ibland broderade hon bilder på vikskärmar i tre eller fyra delar som hade sammanhängande berättelser, exempelvis tre scener med "Yvon och Finette" ur Blå sagor av Laboulaye.

Det underliggande tyget till broderierna bestod ofta av flera hopsydda tyger på samma bild. Himlen kunde vara i ljusblått siden, mark och berg i landskapet mörk sammet, slotten av spetsar. Hon blandade tyger som hon tyckte passade tillsammans och komponerade med tygernas olika färger. De trådar hon använde, när hon sedan sydde, var av olika slag: guld- eller silvertråd eller garner. Hon sydde också fast pärlor, paljetter, snäckskal, smycken, skulpturer, knappar och till och med spegelbitar. Några gånger målade hon också direkt på tyget. De rikt utsmyckade bilderna lyste och glittrade och hade en ton av österländsk konst. När hon sydde följde hon inga som helst regler. Hon bröt mot konventionerna och sydde som hon tyckte. Därför blev den första gången hon visade sina verk på kvinnoföreningen Sällskapet Nya Idun, som hennes vän konstnären Maj Bring tagit initiativ till, något av ett fiasko. De närvarande textilkonstnärerna retade sig på hennes fria broderier och upprördes över att hon satt sig över alla textilkonstens regler.

Den första större visningen av Anna Casparssons konst, som ägde rum på Saltsjöbadens sommarutställning 1945, blev däremot en succé. Konstnären Oskar Bergman hade tyckt att Anna Casparsson borde bjudas in och övertygade juryn, konstnärerna Isaac Grünewald och Nils Sjögren, om detta. Hon visade 50 broderier. Särskilt de unga konstnärerna mottog hennes broderier med entusiasm. Pressen skrev mycket uppskattande om den "nyupptäckta" konstnärinnan, då 83 år gammal, och hon sålde nästan allt: Nationalmuseum köpte ett verk, Isaac Grünewald sex stycken. Ett par år senare inbjöds hon av en grupp unga danska konstnärer, bland dem Asger Jorn och Henry Heerup, som hört talas om hennes konst, att ställa ut med dem på höstutställningen Den frie i Köpenhamn. Det skrevs i pressen att hennes broderade bilder var utställningens begivenhet. Uppmärksamheten i Köpenhamn ledde till hennes första separatutställning på Skånska konstmuseum vid Lunds universitet 1948.

Anna Casparsson deltog i två utställningar på Liljevalchs konsthall, Föreningen Svenska Konstnärinnors mönstring av nordiska kvinnors konst 1948 och 1951 och i Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförenings utställning God konst i alla hem, där hon disponerade en av de stora salarna. På Musée national d’Art moderne i Paris deltog hon 1959 som en av sex svenska kvinnor i den internationella utställningen för kvinnliga konstnärer. På det nyöppnade Moderna museet anordnades hennes största utställning 1960, när hon var 99 år gammal, och hon var därmed en av de första svenska konstnärerna som fick ställa ut på det annars så internationellt betonade museet. Utställningen gick vidare till flera konsthallar och museer, bland annat Norrköpings och Eskilstunas konstmuseer.

År 1961, och två veckor före hundraårsdagen, avled Anna Casparsson. Några år efter hennes död visades broderierna 1966 på Göteborgs Konsthall. De visades symptomatiskt nog inte på Röhsska Konstslöjdmuseet, eftersom de ansågs vara bildkonst. Först 1978 förvärvades ett av hennes broderier till Röhsska museet, som idag äger flera av hennes verk. På Prins Eugens Waldemarsudde visades hennes konst 1994 i utställningen Den otroliga verkligheten, där konst av 13 kvinnliga pionjärer från 1900-talet presenterades.

Anna Casparssons poesifyllda konst med sitt okonventionella förhållande till material och regler kom att betyda en befrielse från regeltvånget inom den textila konsten och blev en förebild för många, särskilt unga, bildkonstnärer framför allt inom det textila området.