Anna Dorotea Wessman var herrnhutare och skrev som sådan en självbiografisk text, vilken ger insikter i en mindre bemedlad kvinnas andliga liv under 1700-talet.

Anna Dorotea Wessman föddes 1717 i Stockholm, dotter till vintapparen Nils Christian Gnosspelius och Maria Elisabet Hartman. Hon var herrnhutare och liksom Sara Holmsten och Christina Charlotta Hjärne medlem i Brödraförsamlingen i Stockholm. Anna Dorotea Wessman gifte sig 21 år gammal med en perukmakare, Carl Christoffer Halling. Hennes två söner dog vid späd ålder, hennes tre döttrar överlevde. Maken var pietistiskt lagd och tycks ha förebrått Anna Dorotea för hennes lättsinne:

”Jag fick lust och behag till werlden och des fåfänglighet, men war dock ofta sehr orolig. [---] Min salig Mann war wäckter och hans sinne mycket alfwarsamt, och djupsinningt i högsta grad [---] det förstod jag icke och jag war deremot lustig och glad […] Jag sökte at muntra up honom, men det war fåfängt då ward jag helt sorgsam och förargader [---] Min kära Mann war intet nögd med mig och sade, at jag war för lätt”.

Detta fick Anna Dorotea Wessman att frukta för den yttersta domen: ”Nogra nätter derefter, drömde mig at jag såg hela mit syndaregister och helfwetet och hela afgrunden för mig. Jag kom i en sådan förskreckelse och nöd, at jag gret och ropade om hjelp”.

Efter tio års äktenskap dog maken och Anna Dorotea Wessman ärvde rättigheterna till perukmakeriet. Perukmakarskrået såg till att hon fick en gesäll, och år 1749 gifte hon sig, med brödraförsamlingens samtycke, med gesällen, Peter Wessman. I detta äktenskap fick hon fyra döttrar och en son, som dog ung. Hennes liv blev tungt: ”Dessa åren hafwa oftta warit mig rätt bittra, mina utwärtes omständigheter har mången gång satt mig så an, at jag tog på at bli ledsen wid altsammans, jag grät, och bad frälsaren hwad mina arma barns wälfärd angick, om hjelp.”

Anna Dorotea Wessman skrev, som seden var bland herrnhutare, sitt levnadslopp. Hon var då 68 år och sjuk när hon författade detta, och det förefaller som alla hennes barn är döda i skrivande stund: ”alla 7 äro til största delen uti frälsarens skjötsel”. Två år senare dog hon.

Anna Dorotea Wessmans berättelse om sitt liv är typisk för vissa inslag i den herrnhutiska fromheten. Den dömande rösten för till syndaångest där lättsinne och lust till världsliga ting döms hårt. Man saknar i Anna Dorotea Wessmans berättelse en skildring av hur hon befrias från sin syndaångest genom skådandet i ”andanom” eller i drömmen av den korsfäste, lidande och blödande Kristus. Detta är typiskt för de kvinnliga levnadsloppen, men saknas för det mesta i de manliga. Berättelsen är typisk också på så vis att den berättar om den triviala vardagen: herrnhutarna liksom pietisterna ansåg att denna vardagens händelser var vittnesbörd om Guds verkan i livet.

Anna Dorotea Wessman avled 1787.