Anna Grönfeldt var engagerad för kvinnosaken, folkbildningen och aktiv i rösträttskampen i Norrland.

Anna Grönfeldt föddes i Karlskoga dit hennes far, veterinären Felix Ferdinand Grönfeldt, hade flyttat på 1850-talet med sin första hustru Maria Lovisa Hedengren. Paret fick fyra barn, varav tre nådde vuxen ålder; en dotter och två söner. År 1870 avled makan och 1877 gifte fadern om sig med Emilia Jansson. Familjen utökades då med ytterligare tre barn, två söner och dottern Anna.

Hemmet var ekonomiskt välbeställt och alla barnen fick utbildning. Anna Grönfeldt tog studenten 1898 och studerade sedan samtidigt som sina bröder i Uppsala, där hon tog en filosofie kandidatexamen i naturvetenskap 1902. Hon utbildade sig till läroverkslärare vid Norra Real i Stockholm. Efter fullgjord utbildning var hon som kvinna utestängd från de statliga pojkläroverken och hänvisad till flickskolorna. Hon arbetade bland annat vid Åhlinska skolan i Stockholm där Lydia Wahlström var studierektor.

År 1907 uppmanade Lydia Wahlström Anna Grönfeldt att söka en ämneslärartjänst vid Folkskolelärarinneseminariet i Umeå. Seminariernas adjunktstjänster var de högsta lärartjänster som kvinnor då kunde inneha. Anna Grönfeldt följde Lydia Wahlströms råd, sökte och fick tjänsten. Hösten 1907 började hon arbeta i Umeå och hon kom sedan att verka i staden fram till 1955 då hon flyttade till Stockholm. Hon gifte sig inte utan delade, från mitten av 1910-talet, hem med telegrafisten Lotten Waldenström fram till dennas död 1944. De arbetade tillsammans i olika föreningar. År 1933 adopterade Anna Grönfeldt sin yngste brors då vuxna dotter, Margot Wingselius.

Redan innan Anna Grönfeldt flyttade till Umeå var hon engagerad för kvinnosaken, aktiv i rösträttskampen (frisinnad) och medlem i Akademiskt bildade kvinnors förening. Den stad hon kom till var långt fram på 1960-talet en borgerlig småstad, med statlig förvaltning, regementen och utbildningsinstitutioner, och fram till mellankrigstiden politiskt dominerad av konservativa värderingar. Hon var tillsammans med kollegan och kvinnosakskvinnan Ester Middelsten till en början de enda akademiskt utbildade kvinnorna i Umeå. Anna Grönfeldt kom med tiden att bli en offentlig, respekterad person i regionen. Hon var en pionjär på många områden; ofta den enda kvinnan i helt manliga sammanhang. Hon hade ett stort nätverk av kvinnosakskvinnor i Sverige och var en förmedlare mellan den regionala kvinnorörelsen i övre Norrland och den nationella.

När Anna Grönfeldt började arbeta på seminariet i Umeå var den naturvetenskapliga utbildningen satt på undantag och hon byggde därför upp undervisningen. År 1919 fick folkskolan en ny läroplan i vilken de religiösa inslagen tonades ner och naturkunskap gavs större utrymme. Därför startade Anna Grönfeldt 1921, inspirerad av egna studier i Cambridge, statsunderstödda fortbildningskurser för yrkesverksamma folkskollärare; de första i sitt slag i landet. För att förbättra folkskollärarnas kompetens då den nya läroplanen för folkskolan infördes höjdes kraven på seminarieadjunkterna och de fick möjlighet att bli lektorer. Anna Grönfeldt vidareutbildade sig i fysik vid Stockholms högskola och blev lektor i matematik och fysik 1918, en av de första kvinnliga lektorerna i Sverige. Hon engagerade sig också för fackliga frågor som rörde de kvinnliga seminarielärarnas villkor eftersom dåtidens anställningsförhållanden och löner diskriminerade kvinnor.

I Umeå bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) 1903. Anna Grönfeldt anslöt sig till föreningen direkt när hon kom till Umeå, valdes in i styrelsen 1908 och blev en av föreningens viktigaste företrädare och talare. Hon deltog från 1909 i samtliga av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts (LKPR) centralstyrelses möten. Hon utgjorde tillsammans med cirka 25 kvinnor kring LKPR:s verkställande utskott den grupp som drev rösträttskampen i Sverige. Umeåföreningen var aktiv ända fram till 1921, agiterade i hela Västerbotten och hade kontakter med städerna efter Norrlandskusten. Den arbetade i enlighet med rösträttsrörelsens centralt utformade direktiv men det var viktigt för den att visa att kvinnor var vuxna rollen som medborgare. Därför arbetade föreningen målmedvetet med att få de kvinnor som hade rösträtt i de kommunala valen att rösta. Föreningen påverkade valdeltagandet så att det procentuellt var högre bland kvinnor än bland män. När kvinnor blev valbara till kommunala församlingar 1910 lyckades föreningen våren 1910 få Helena Ljungberg, som representerade högern, som första kvinna utanför Stockholm att bli invald vid ett fyllnadsval till stadsfullmäktige. Vid höstens ordinarie val valdes hon tillsammans med Anna Grönfeldt till fullmäktige, där Anna Grönfeldt sedan blev en profil. Efter att kvinnorna vunnit rösträtt valdes Anna Grönfeldt in i Svenska kommittén för internationellt rösträttsarbete där hon var verksam 1921–1930.

Efter rösträttsreformen samlades Umeås frisinnade kvinnor 1922 i en lokalavdelning av Frisinnade kvinnors riksförbund, under Anna Grönfeldts ordförandeskap. Föreningens viktigaste uppgift var att bevaka kvinnornas rätt till representation i de politiska församlingarna. Det liberala partiets sprängning 1923, efter förbudsomröstningen, ledde till konflikter bland de frisinnade. Anna Grönfeldt, som var absolutist, lämnade sin partigrupp i Umeå men hon kvarstod en tid i Frisinnade Kvinnor. Verksamheten i avdelningen ebbade ut, liksom i hela landet, eftersom kvinnorna intog olika positioner i partifrågan. Efter valet 1928 fanns i princip inget kvinnopolitiskt förbund kvar. Frisinnade kvinnors riksförbund gick allt mer åt vänster och ombildades 1931 till Svenska Kvinnors Vänsterförbund. År 1934 återförenades det liberala partiet och Folkpartiet bildades. Anna Grönfeldt gick då åter in i partiet. År 1935 bildades ett liberalt kvinnoförbund och året därpå reste dess ombudskvinna, Olga Widegren, runt och bildade lokalavdelningar. I maj 1936 kom hon till Umeå och en avdelning startades under Anna Grönfeldts ordförandeskap.

Anna Grönfeldt satt i olika perioder i Umeå stadsfullmäktige och i olika nämnder och kommittéer. Hon var en av fullmäktiges flitigaste motionärer och då inte bara i frågor som rörde kvinnor. På 1910-talet arbetade hon i två byggnadskommittéer, tillsatta för att bygga skola och badhus. Under mellankrigstiden satt hon i folkskolestyrelsen och där drev hon under starkt motstånd igenom inrättandet av en tandklinik för skolbarn. År 1927 när kliniknämnden bildades försökte motståndarna förhindra att hon invaldes i nämnden, men efter omröstning valdes hon och var också en lång period dess ordförande. Hon försökte under många år få till stånd ett skolhem för de ungdomar som bodde inackorderade i Umeå under sin skoltid men misslyckades. Hon satt i fyra decennier i flickskolans styrelse och stod där för kontinuitet. Under 1930-talet pågick en strid om flickskolan eftersom staden ville föra tillbaka flickorna dit från läroverket. Anledningen var lokalbrist. Detta lyckades Anna Grönfeldt tillsammans med stadens ledande liberal Gustav Rosén stoppa. Hon arbetade också för flickskolans kommunalisering, vilket skedde 1939.

Den fråga som etsat sig fast i det lokala allmänna medvetandet rörande Anna Grönfeldts politiska gärning var hennes motion i stadsfullmäktige 1914, i samband med stadens revision av stadsplanen för att avsätta mark till en flygplats. Motionen avslogs med hänvisning till att det var en fråga för militären. År 1961, då flygplatsen sent omsider byggts och skulle invigas, inbjöds Anna Grönfeldt som hedersgäst. Hon ansåg själv att andra motioner var betydligt viktigare. År 1940 avvecklade hon sitt politiska engagemang, något besviken över att drömmen om politikens möjligheter som kvinnorna i rösträttsrörelsen haft inte realiserats. Kvinnorna var fortfarande diskriminerade.

När Anna Grönfeldt kom till Umeå bodde hon första tiden hos kollegan Ferdinand Laestadius, länets ledande folkbildare. Genom honom kom hon in i Umeås folkbildningsorganisation Minerva och var också med och bildade Västerbottens läns föreläsningsförbund 1908. Hon kom sedan att bli en av regionens främsta folkbildare, pionjär som kvinna. Hennes första erfarenhet av att ordna folkbildningskurser var när FKPR i Umeå 1912 och 1913, under hennes ledning, genomförde de så kallade Bergmanska-Österbergska kurserna. År 1919 återkom föreningen och Anna Grönfeldt organiserade två kurser i medborgarkunskap i Umeå. Vid dessa kurser föreläste hon bland annat i statskunskap. År 1922 tog hon initiativ till Västerbottens läns hembygdsförbunds första kurs i hembygdskunskap. Hon rekryterades till länets föreläsningsförbunds styrelse och blev 1922 dess ordförande och föreståndare. År 1930 bildade hon Västerbottens folkbildningskursförening, som hon också blev ordförande för, för att få tillgång till statliga anslag för kursverksamhet. Hon samordnade arbetet i de båda förbunden under ett gemensamt ledarskap. Inom ramen för kursorganisationen ordnade hon till en början de sedvanliga kurserna i medborgarkunskap. Få kvinnor sökte sig till dessa och därför startade hon 1932 en särskild husmoderskurs i samarbete med länets husmodersföreningar. Ytterligare en typ av kurser var från 1935 de i hälsovård, med inslag om hygien vid havandeskap som enbart riktade sig till kvinnor. Som första kvinna valdes hon 1935 in i styrelsen för Föreläsningsförbundens riksorganisation.

Anna Grönfeldt dog 1973 och hennes grav finns på Gamla kyrkogården i Karlskoga.