Anna Klemetsdotter (Hogenskild) var hovmästarinna och en välbärgad jordägare.

Anna Klemetsdotter föddes år 1513, en kort tid efter det att hennes far, Klemet Hogenskild, avlidit. Hennes mor var Anna Hansdotter (Tott) till Nynäs gård i Nousis, sydvästra Finland. Anna fick sin utbildning hos sin mor och i Nådendals kloster där hon bodde en tid som en ung flicka.

År 1530 gifte Anna Klemetsdotter sig med Jakob Krumme, ståthållare i Bohus län. Efter att paret fått två döttrar, Ingeborg och Kristina, dog Jakob Krumme år 1532. Anna Klemetsdotter ingick sitt andra äktenskap år 1537 med Nils Pedersson Bielke, hovjunkare och senare kammarråd. Tillsammans med Nils fick hon tre söner och en dotter. Nils Bielke drunknade år 1550 och efter det levde hon som änka.

Enligt bevarad brevkorrespondens ville Anna Klemetsdotter gärna behålla några uppdrag i skatteförvaltningen efter sin avlidne make, men fick det kungliga svaret att sådant ansvar skulle vara för tungt för en värnlös kvinna. Däremot blev hon hovmästarinna, först hos drottning Katarina Stenbock, sedan hos Gustav Vasas döttrar. Hon fick ansvar för hovhållningen och rekryterade unga kvinnor, ofta sina egna släktningar, som hovfröknar till hovet.

Anna Klemetsdotter verkar ha haft sympatier för de kvarlevande birgittinklostren i riket. Hon gav donationer till klostren i Vadstena och Nådendal och betalade också för förböner för sina familjemedlemmar. Samtidigt hade hon också goda förhållanden till den nya lutheranska kyrkans representanter. Annas äldsta son, Hogenskild Bielke, fick sin grundutbildning hos reformatorn Mikael Agricola i Åbo, och alla tre sönerna studerade senare i Wittenberg.

Av Mikael Agricola fick Anna Klemetsdotter en handskriven kopia, möjligen egenhändigt kopierad, av Olaus Petris En svensk krönika. En bok var en typisk gåva mellan lärda personer, och hon var uppenbarligen intresserad av tidens lärda diskussioner. Anna Klemetsdotters arkiv och egenhändiga anteckningar visar också att hon hade kunskaper i tidens läkekonst, vilket förväntades av adliga hustrur som skulle styra familj och tjänstefolk på sina gårdar.

Anna Klemetsdotter var uppskattad och omtyckt av den kungliga familjen och bland sin egen släktkrets. Hon hade till och med goda förhållanden med den sjuklige hertig Magnus. På sina gårdar kunde hon dock också agera som en krävande och sträng fru, som inte tvekade att straffa olydiga bönder eller tjänare. I likhet med andra samtida adelspersoner blev hon också inblandad i flera rättegångsprocesser gällande arvstvister mellan släktingar.

Efter sin styvbroders död var Anna Klemetsdotter den enda arvtagaren både för sin mors och fars gårdar och jordegendomar i det egentliga Sverige och Finland. På 1560-talet ägde hon drygt 300 godsenheter i Södermanland, Västergötland, Småland och Finland. Hon hörde till de största jordägarna i 1500-talets Sverige och idkade handel med jordbruksprodukter. Vid stora sätesgårdar arbetade tiotals tjänare, kvinnor och män, och överskottsprodukter skeppades även utrikes.

Som huvudgård hade Anna Klemetsdotter Åkerö i Södermanland, vilken hon hade ärvt efter sin moster, men hon vistades långa tider vid hovet och hos sina anförvanter. Festligheter var en viktig del av det sociala umgänget, och hon var ofta den som bjöd familjekretsen och bekanta för att fira bröllop, barnsöl och andra bemärkelsedagar. Att vara generös och frikostig var en aristokratisk dygd; Åkerös räkenskaper och andra arkivdokument visar att Anna Klemetsdotter följde detta ideal. Hon bistod också olika hospital och fattiga personer.

Anna Klemetsdotters döttrar blev gifta med förmögna män, och hennes söner blev väl utbildade, speciellt den äldsta sonen Hogenskild Bielke. På 1590-talet råkade sönerna dock i konflikt med hertig Karl. Både Hogenskild och Ture blev avrättade i samband med Linköpings blodbad, medan Klas Bielke landsförvisades. Anna Klemetsdotter behövde dock inte uppleva detta, då hon dog år 1590, vid 77 års ålder. I november samma år begravdes hon i Bettna kyrka i Södermanland.