Anna Lindh var Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds (SSU) första kvinnliga ordförande och sedermera svensk utrikesminister. Hon gjorde viktiga insatser både inom EU och FN.
Anna Lindh växte upp i ett hem präglat av kulturskapande, samhällsengagemang och kunskapsrespekt. Hennes mamma, Nancy, var lågstadielärare. Pappan Staffan var konstnär och lokalpolitiskt aktiv inom socialdemokratin i Enköping. Han var också ledamot i kommunfullmäktige.
Bara 12 år gammal gick Anna Lindh 1969 med i SSU, driven av den tidens stora internationella engagemang. Efter studentexamen 1976 började hon läsa juridik i Uppsala. Hon tog sin juris kandidatexamen 1982 och tjänstgjorde som tingsnotarie vid Stockholms tingsrätt 1982–1983. År 1984 valdes hon till den första kvinnliga ordföranden inom SSU. I 1980-talets början präglades SSU av den stora striden mellan ”självförvaltare” och ”traditionalister”. De senare stod för mer traditionell socialdemokratisk reformpolitik, i huvudsak baserad på samhällsåtaganden, medan självförvaltarna ville utveckla formerna för mer direkt medborgerligt engagemang. Anna Lindh låg åsiktsmässigt närmast självförvaltarna, men undvek att dras in i de direkta fraktionsstriderna. Snarare verkade hon som medlare mellan de olika sidornas mest hetlevrade talesmän i förbundsstyrelsen och vid kongressen 1984, när de värsta stormarna lagt sig, kunde hon väljas som ett enande namn.
Tiden som förbundsordförande fördjupade Anna Lindhs internationella engagemang. Hon lyfte också på allvar in miljöfrågorna i SSU. De ekologiska frågorna kopplades ihop med traditionellt socialdemokratiska frågor kring samhällsutveckling och ekonomi: Vilken sorts tillväxt ska vi ha? Och vilken sorts samhälle?
Anna Lindh skulle med tiden bli en stark anhängare av EU. Men som SSU-ordförande var hon helt negativ till alla tankar på svenskt medlemskap i det som då ännu hette Europeiska Gemenskapen (EG). Ett skäl, för henne som för så många andra, var den svenska neutralitetspolitiken. Inom SSU sågs EG dessutom som en kapitalistisk organisation, i mycket präglad av de ledande medlemsstaternas koloniala förflutna med de attityder detta hade format. Både EU-medlemskap och bygget av Öresundsbron var stridsfrågor på Socialdemokraternas partikongress 1990. SSU förlorade båda, men det hindrade inte att Anna Lindh invaldes i partiets verkställande utskott. I voteringen slog hon ut en annan yngre politiker på uppgång, Göran Persson.
Samma år lämnade Anna Lindh ordförandeposten i SSU för att vara hemma med sitt första barn. Pappa till honom var dåvarande civilministern Bo Holmberg. Han och Anna Lindh gifte sig året därpå och 1994 föddes deras andra son. Under åren 1991–1994 var hon fritids- och kulturborgarråd i Stockholm och dessutom ordförande i styrelsen för Stockholms stadsteater. Hon hade livet igenom ett starkt kulturintresse och som borgarråd påbörjade hon kampanjen för att få Stockholm utsedd till Europas kulturhuvudstad. Det blev verklighet 1998.
Gästspelet i den stockholmska kommunalpolitiken blev dock kort. Efter den socialdemokratiska valsegern 1994 blev hon miljöminister i Ingvar Carlssons regering. Starten som miljöminister blev något plågsam. Dels fick Anna Lindh, i pragmatisk anda, släppa motståndet mot Öresundsbron. Dels måste hon, som alla andra departementschefer, acceptera kravet på att i budgetsaneringens tecken skära ner de statliga utgifterna med fem procent. Hennes krav som miljöminister blev skärpt miljölagstiftning, hårdare krav på företagen att minska utsläppen och mindre kemikalieanvändning och tillsatser i livsmedel. När Göran Persson som nybliven statsminister och partiordförande ett par år senare lanserade idén om det gröna folkhemmet var det Anna Lindh som skulle svara för den konkreta utformningen. Hennes utgångspunkt var att politiken skulle sluta att städa upp i efterskott och inriktas mot att göra rätt från början.
En framgångsrik miljöpolitik förutsätter internationellt samarbete och kanske bidrog miljöengagemanget till att Anna Lindh ändrade ståndpunkt och blev aktiv EU-anhängare. Inom Östersjösamarbetet – en del av FN:s agenda 21 – visade hon samma diplomatiska medlarförmåga som tidigare i SSU och lyckades ofta överbrygga motsättningarna mellan de nordiska, rika, länderna och de östeuropeiska, fattiga, Östersjöstaterna.
År 1998 utsågs Anna Lindh till utrikesminister och under åren som sådan utvecklades hennes politiska potential fullt ut och med den hennes personliga lyskraft. Hon blev en betydelsefull aktör på den internationella politiska arenan, något som talen från de internationella gästerna vid hennes begravning tydligt visade. Och hon nämndes allt oftare som nästa socialdemokratiska partiordförande.
Nedrustning, mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande arbete var frågor Anna Lindh särskilt drev. Sverige blev det första landet att utarbeta ett sammanhängande aktionsprogram för att förebygga våldsamma konflikter. Det ledde i förlängningen till ett särskilt EU-program, ofta kallat Göteborgsprogrammet, eftersom beslutet togs vid EU-mötet i Göteborg 2001. Anna Lindh bidrog också till en förändrad syn på folkrätten: den tidigare hårda betoningen av den enskilda statens suveränitet började ersättas av en betoning av individens fri- och rättigheter.
År 2003 ägde folkomröstningen om svensk anslutning till euron rum. Anna Lindh var en av de ledande talespersonerna för ja-linjen. Den 10 september skulle hon medverka i en TV-debatt och gick, tillsammans med vännen och medarbetaren Eva Franchell, till Nordiska Kompaniet (NK) för att införskaffa en ny kavaj. Där överfölls hon och knivskars så svårt att hon avled på Karolinska Sjukhuset följande morgon. Gärningsmannen var den 25-årige Mijailo Mijailović från dåvarande Jugoslavien, tidigare dömd för flera fall av hot och misshandel. Motivet till mordet blev aldrig klarlagt men Mijailović hade haft flera tidigare kontakter med psykiatrin. Den rättspsykiatriska undersökningen visade dock inte någon psykisk störning i juridisk mening och han dömdes till livstids fängelse.
Minnesmärkena över Anna Lindh är många. Bland annat finns ett minnesmärke över henne på Medborgarplatsen i Stockholm, där hon höll sitt sista offentliga anförande, den 10 september 2003. Försvarshögskolans och Utrikespolitiska Institutets sammanslagna bibliotek i Stockholm är uppkallat efter Anna Lindh. På Harvard University i Boston, USA, instiftades 2006 en professur i globalt ledarskap till Anna Lindhs minne. Flera platser och gator såväl i Sverige som i andra länder har fått hennes namn. Stiftelsen Anna Lindhs Minnesfond delar ut ett årligt pris till personer/organisationer som arbetar i Anna Lindhs anda.
Anna Lindh är begravd vid Katarina kyrka i Stockholm.
