Anna-Lisa Annell var barn- och ungdomspsykiater och professor i barnpsykiatri. Genom att vara en viljestark visionär och pionjär, såväl i Sverige som internationellt, bidrog hon till att barn- och ungdomspsykiatrin fick en självständig ställning gentemot vuxenpsykiatrin.

Anna-Lisa Annell föddes 1906 på gården Skeppsta i Husby-Oppunda socken ett par mil väster om Nyköping. Den mellanstora gården hade hennes far John Annell köpt ett år tidigare, varvid han lämnat en tjänst som lärare i klassiska språk vid Östra Real i Stockholm. Som lantjunkare fortsatte han umgänget med biskopar, godsägare och kulturpersoner. Hemmet präglades av en intellektuell och litterär miljö. Fadern var en ömsint husdespot, men stod upp för de svaga med ett patos för den rättfärdighet han ansåg riktig. Således gav han ekonomiskt stöd till flera av gårdens många statarbarn för att de skulle få utbildning. Som liberal bekämpade han nazismen frenetiskt. Mot slutet stod inte Anna-Lisa Annell ut med sin rabiate far utan bröt kontakten med honom.

Anna-Lisa Annell var mellanbarnet i en sjuhövdad syskonskara. Hon var kavat, idérik, enveten och mån om att visa att hon kunde utföra allt som hennes bröder kunde göra. Anna-Lisa Annell influerades säkerligen av föräldrarnas umgänge med Fogelstadgruppen, vars tidskrift Tidevarvet var given i hemmet, och vars medlemmar besökte familjen på Skeppsta. Till mångas förtret gav pappan sitt stöd både ekonomiskt, praktiskt och genom idéutbyte till gruppen. Anna-Lisa Annell beskrev gruppmedlemmen och gynekologen Ada Nilsson som pratsam. Den lite kärva orubbliga Elin Wägner var den som oftast kom till gården och hon brevväxlade under många år med både fadern och modern Anna, född Lind. Mest imponerades Anna-Lisa Annell av Alfhild Tamm, som var Sveriges första kvinnliga psykiater och introducerade psykoanalysen i landet.

Efter guvernantundervisning på gården gick Anna-Lisa Annell flickskola i Nyköping och utmärkte sig tidigt som bäst i klassen. År 1922 for hon till Stockholm och började på gymnasiet i Whitlockska samskolan. Där tog hon studenten på reallinjen 1924. I september samma år antogs hon vid Karolinska Institutet och utexaminerades som läkare och medicine licentiat 1933. Minst av allt hade hon tänkt sig att ägna sig åt barnpsykiatri, men flera vikariat på de stora mentalsjukhusen i Västervik och Visby kom att ändra hennes inriktning. Vuxenpatienternas bekymmer för sina barn kom att väcka hennes intresse för barn med utvecklingsstörning och andra problem.

År 1933 gifte hon sig med provinsialläkaren Evert Bergstad, som dog 1954. I deras lyckliga men planerat barnlösa äktenskap stod båda två ut med att under arbetsveckorna bo på olika orter, han i Hofors och hon i Uppsala. I Uppsala började Anna-Lisa Annell 1937 en tjänst på Ulleråkers sjukhus och skulle från 1947 vara verksam på Akademiska sjukhuset resten av yrkeslivet. År 1953 disputerade hon med en avhandling om beteendestörningar hos barn som en följdverkning av kikhosta. Avhandlingen fick avgörande betydelse för den så småningom införda vaccineringen mot kikhosta.

Under 1940-talet var Anna-Lisa Annell medicinalråd på Medicinalstyrelsen, och som byråchef för sinnessjukvårdsbyrån inspektör för landets sinnesslövård och psykiska barnavård. Den senare var hon ansvarig för att bygga upp. Som kliniker sågs hon som en enastående organiker och diagnostiker. Tack vare hennes forskning kunde man utreda cerebrolesionella tillstånd. Utvecklingen har gått vidare och idag handlar det om tillstånd som ADHD, autism och Aspergers syndrom. Anna-Lisa Annell introducerade amfetaminderivat i behandlingen för att öka vakenhet och koncentration men glömde aldrig bort behovet av pedagogiska insatser.

Från 1940-talets mitt undervisade hon medicine kandidater i barnpsykiatri. År 1958 gav hon ut den första läroboken i barnpsykiatri på ett nordiskt språk, Elementär barnpsykiatri. Efter en hel del politiskt bråk inrättades 1963 en professur i barnpsykiatri vid Uppsala universitet som tillföll Anna-Lisa Annell. Samtidigt blev hon överläkare för den nyinrättade barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset.

Anna-Lisa Annells banbrytande vetenskapliga produktion på olika språk omfattade många skilda ämnen: psykologiska testmetoder, vårdorganisation, infektioner, avvikande och utsatta barn, barn till folkminoriteter som samer och romer, barn med funktionsvariationer, övervikt, trauman, anorexia nervosa, skolsvårigheter, uppfostringsproblem, särbegåvning, autism, barnpsykoser, apatitillstånd, manodepressivitet och barns reaktioner på sjukdom och död hos anhörig. Fastän Anna-Lisa Annell träffade och kommunicerade mycket med dåtidens främsta internationella barnpsykoanalytiker, kom hon i yrket inte att själv utöva psykodynamisk psykoterapi utan överlät det på dem som var bättre skickade för det. Hon såg sina egna begränsningar. Däremot kom hon att engagera sig mycket för barn- och kvinnofrågor internationellt. I Sverige deltog hon aktivt som föredragshållare och i paneler i Kvinnliga Läkares Kommitté och Kvinnoorganisationernas utskott för mellanfolkliga frågor.

I fråga om behandlingsmetoder förnyade hon barnpsykiatrin genom en eklektisk öppenhet för ett tvärvetenskapligt synsätt inkluderande både medicinska-somatiska, psykologiska, pedagogiska och sociala åtgärder. Med stor precision lanserade hon på 1940-talet elektrokonvulsiv behandling, litiumterapi, barbituratkurer och på 1950-talet de nya moderna neuroleptika mot psykoser och tricyklika mot depressioner.

Anna-Lisa Annell var i flera avseenden näst först. Hon tillhörde Sveriges näst äldsta prästsläkt med präster i varje generation. Hon blev den näst första professorn i barnpsykiatri i landet. Hon blev Uppsalas andra kvinnliga docent och dess andra kvinnliga professor genom tiderna. Men hon blev den första kvinnliga läkare som disputerat i Uppsala och den första kvinnliga professorn vid Akademiska sjukhuset där. Hon var också först i att uppmärksamma och forska på många nya problemområden inom barnpsykiatrin samt att initiera hela raden av barnpsykiatrins viktigaste behandlingsmetoder.

Efter att under sina sista år ha plågats av en svårbehandlad grå starr avled Anna-Lisa Annell 1981 i sin bostad på Eskilsgatan som ”den svenska barnpsykiatrins grand old lady”. Hennes stoft vilar på Uppsala gamla kyrkogård.