Anna Lisa Wärnlöf skrev kåserier och ungdomslitteratur under signaturen Claque. Hennes Pella-böcker hör till 1900-talets mest uppskattade flickboksklassiker.
Anna Lisa Wärnlöf föddes 1911. ”När jag var barn hade jag det synnerligen långtråkigt, för jag hade inga syskon”, har hon berättat. Andra barn fick hon inte leka med och även inom familjen kunde hon känna sig utanför. Det var inte tillåtet att prata vid bordet – man skulle låta maten tysta mun – och hon minns förmaningar och kritik. Föräldrarna envisades också med att varje söndag ”släpa med” henne på bilutflykter runt om i Skåne utan att detta medförde någon större gemenskap. Pappan, som sålde lantbruksmaskiner, kom i samspråk med bönderna och blev bjuden på middag hos dem, medan mamman och dottern satt i bilen och ”frös och svalt”. Föräldrarna kom också ofta i gräl om småsaker medan barnet glömdes bort. Även om Anna Lisa Wärnlöf berättar om detta på ett kåserande sätt kan man känna igen den otåliga, maktlösa irritationen, det ursinne mot allt och alla, som man också finner hos några av hennes diktade ungdomar och barn.
Familjen bodde i Malmö och Anna Lisa Wärnlöf gick i Anna och Eva Bunths skola för flickor som låg intill Kungsparken. Redan första skoldagen, sex år gammal, mötte hon Agnes, den underbart suveräna och egensinniga flickan som blev hennes bästa vän. Tillsammans utforskade flickorna kvarteren i centrala Malmö och tolkade alla tillvarons mysterier på sitt eget sätt. Anna Lisa Wärnlöf har skildrat dessa småskoleår, först i det långa kåseriet ”Hissar får inte rosta”, 1956, och sedan i Boken om Agnes, 1963.
Läsning var Anna Lisa Wärnlöfs livsluft redan från början. Bilder och språk kunde väcka en nästan mystisk hänförelse eller oro, och hon använde alla sina fickpengar – 25 öre i veckan – till att steg för steg köpa Heidenstams och Rydbergs samlade skrifter. Men det fanns annan underbar litteratur också, och de "roliga" böckerna fick hon av sin mamma.
När Anna Lisa Wärnlöf blev litet äldre gjorde hon vad som förväntades i den borgerliga miljön. Hon gick regelbundet på kammarmusikkonserterna på Rådhuset utan att begripa ett dugg av vad musikerna sysslade med. Man inser att det ligger egna erfarenheter bakom hennes romanfigur Pella, som ”inte kan skilja ett slätstruket fiss från en spenat i Ä moll eller vad sådant kallas”. Däremot uppskattade hon operetter på Hipp och Karl Gerhards satiriska revyer.
När hon som sjuttonåring gått ut flickskolan tog hon kurser i stenografi och maskinskrivning och fick anställning som sekreterare hos en bankdirektör i Uppsala. Enligt hennes egen utsago gick det mycket dåligt; det var direktören som fick hålla reda på papperen åt henne i stället för tvärtom. Men efter att hon författat en broschyr om sparande, som blev prisbelönt, rådde han henne att ägna sig åt skrivande. Då började hon som volontär på Hallandsposten, där hon sysslade med allehanda journalistiska uppgifter och från 1933 förestod redaktionen i Ljungby. År 1936 fick hon anställning vid Morgontidningen i Göteborg och vid årsskiftet 1940/41 flyttade hon över till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT).
Det var på Morgontidningen som Anna Lisa Wärnlöf började publicera kåserier. Det fortsatte hon sedan med även i GHT, och i veckotidningar som Röster i Radio-TV och Idun-Veckojournalen. I Svenska Dagbladet skrev hon kåserier från 1946 ända fram till några månader före sin bortgång 1987. Hon skrev alltid under signaturen Claque men skapade olika persongallerier för de olika tidningarna. Under åren 1949–1958 gav hon ut fyra kåserisamlingar i bokform.
Anna Lisa Wärnlöf har berättat hur det gick till när hennes litterära gestalt Pella föddes: En dag när hon befann sig på en skånsk landsväg tillsammans med sin lilla dotter Lena, började hon gräla på dottern som varit olydig. Lena ”begrep inte ett skvatt, varför jag väsnades”, och när mamman betraktade hennes vädjande och arga uppsyn, trädde plötsligt en annan flickgestalt fram bredvid Lena, fix och färdig, som en person som dolt sig bakom en annan: Pella, elva år, som vände sig om och på långa ben sprang bort längs vägen. Anna Lisa Wärnlöf införlivade Pella i det persongalleri som hon hade på Svenska Dagbladet, och därefter förekom hon ofta i dessa spalter.
År 1956 fick Anna Lisa Wärnlöf en förfrågan från förlagsredaktören Harriet Alfons om hon kunde tänka sig att skriva en flickbok. Alfons hade läst både ”Hissar får inte rosta” och kåserier om Pella och var övertygad om att Anna Lisa Wärnlöf skulle kunna skriva direkt för ungdomar. Anna Lisa Wärnlöf var mycket tveksam men började trots allt leka litet med idén ”mest för att det var så roligt att få brev från fru Alfons”. Så lät hon sig övertalas och skrev Pellas bok, som kom ut 1958. Den handlar om femtonåriga Pellas upplevelser på ett konfirmationsläger i Småland. Boken blev omedelbart en succé, och året efter belönades den med Nils Holgersson-plaketten.
Efter den första Pella-boken följde tre andra, som berättar om småstadsliv, kärlek och yrkesarbete. Men författaren skapade under dessa år även en ny flickgestalt, Fredrike, som är huvudperson i Pojken en trappa upp, 1961, och Fredrikes barn, 1962. Fredrike är en disharmonisk sextonåring som har svårt att acceptera föräldrarnas skilsmässa och är avig och full av vrede mot allt. I den andra boken har hon blivit litet lugnare i sinnet, lär känna några barn i trakten och startar ett slags privat daghem. Här, liksom i Boken om Agnes, visar Anna Lisa Wärnlöf sin stora förmåga att förstå barns känslor och tankegångar. För henne är barndomen inget lyckligt sagoland. Tvärtom, vilket också Pella säger i Lennerboms, 1965: ”Jag tror inte att någon människa skulle klara ett sådant kraftprov som att vara barn – inte om det inte drabbade en innan man har något att jämföra med.”
Ett av barnen i Fredrikes samling är Ingrid Sjökvist. Hon blir sedan huvudperson i en egen bok, Ingkvist, 1964. Här berättas om hur hon en dag rymmer hemifrån och får sällskap med flera andra barn vilka av olika anledningar behöver komma bort från sina föräldrar ett tag. Som alla Anna Lisa Wärnlöfs böcker är denna full av livsvisdom, kritisk blick och ömhet.
Anna Lisa Wärnlöf hade redan 1938 gift sig med journalisten och konstnären Ernst Roos. Äktenskapet upplöstes 1942 och hon gifte om sig med konstnären Gustaf Adolf Wärnlöf, som då, liksom hon, var anställd på GHT. Deras barn Johan och Lena växte upp hos sin mormor och morfar, medan föräldrarna levde ett kringflackande liv mellan små orter nära havet - på skånska västkusten och i Stockholms skärgård. Skälet för de ständiga bostadsbytena var troligen en kombination av bostadsbrist, kaotisk ekonomi och en oförmåga att slå sig till ro. Anna Lisa Wärnlöf längtade alltid bort, både tillbaka till det förgångna och framåt mot nya platser.
År 1965 blev makarna till slut bofasta i Trosa. Anna Lisa Wärnlöf drog sig alltmer undan sin omvärld. Hon höll sig orienterad genom tidningar och kommunicerade via brev, men i övrigt ägnade hon sig helt åt sitt skrivarbete, medan maken skötte matlagningen och de praktiska kontakterna med yttervärlden.
Skrivandet var för Anna Lisa Wärnlöf en mödosam procedur och inget nöje. Hon arbetade långsamt, skrev om och skrev om. Hon tog allvarligt på sin uppgift. I ett kåseri från 1940 kritiserar hon den ”barbariserade allmänhetens” uppfattning att ”kåsera är liktydigt med att prata om ingenting. Det är fel. Att kåsera betyder att prata om någonting [...]". Hon fortsätter: "Kåsörens uppgift är i någon mån densamma som André Gides: att oroa. Dessutom bör han oroa på ett roande sätt. Den uppgiften är mycket svår i en tid som i sig själv är så oroande som denna.” Hon ger inte mycket för den ”mekaniska komik” som levereras av tidens ”ordjonglörer och anekdotgossar”. ”Att kåsera är att tala allvar under det lätta pratets camouflage.”
Anna-Lisa Wärnlöf har gjort sig känd som en stor stilist, och hennes språk är egenartat. Fantasifulla nyskapade ord och överraskande metaforer flödar rikt samtidigt som formuleringarna är koncisa och stramt återhållsamma. Det är ett livfullt och till synes lättillgängligt språk, men med många stilistiska egenheter som kräver något av läsaren. Kanske uppskattades det allra mest av läsare som själva hade språksinne och intellektuell läggning. Många kvinnor som själva blivit författare, journalister eller forskare har vittnat om hur stor betydelse Pella-böckerna har haft för dem.
Pella var, som litteraturvetaren Ying Toijer-Nilsson skriver, knappast en modern, tidstypisk flicka, utan snarare en ”tidlös spegelbild för besläktade själar”. Det var inte heller Anna Lisa Wärnlöfs strävan att ligga rätt i tiden. Senare har hon raljerat över kraven på samtidsanpassad och sociologiskt orienterande ungdomslitteratur. På synpunkter som att man bör skriva mer om socialgrupp tre, det nya samhället, de nya könsrollerna och sex svarar hon att den dag barnlitteraturen slipper ”böra” så mycket kommer den att bli riktigt allmänbildande.
Anna Lisa Wärnlöf var en motsatsernas människa. Kontaktlängtande men avståndstagande; fantasifull men mödosamt knåpande; gammalmodig men okonventionell. Samma komplexitet har hennes skapade gestalter. De är personligheter, inga klichéer. Liksom Claque knivskarpt uppenbarar det absurda eller värmande i en situation, lika distinkt mejslar hon fram människor man inte glömmer.
I september 1987 avled Anna Lisa Wärnlöf. Hon och hennes make, som dog två år senare, ligger begravda på gamla kyrkogården i Trosa.
