Marie Cederschiöld var en pionjär inom diakonin i Sverige och den första föreståndarinnan för Diakonissanstalten i Stockholm, numera Ersta Diakoni.

Marie Cederschiöld föddes som andra barn och första dotter till prästparet Caspar och Helena Cederschiöld. Familjen bodde först i Växjö, där barnen fick tillgång till studier. År 1830 tillträdde fadern tjänsten som kyrkoherde i Forsheda församling, strax utanför Värnamo. Där undervisade han sina egna barn tillsammans med några ynglingar ur bekantskapskretsen. I en av dem, prästsonen Gustaf Blomén, blev den endast 17-åriga Marie Cederschiöld mycket förälskad. De trolovades och såg fram emot en gemensam framtid. Under tragiska omständigheter tog dock Gustaf sitt liv i september 1839. I Marie Cederschiölds dagbok framgår att hon då fattade beslutet ”att aldrig gifta sig”.

Under slutet av 1830-talet kom Marie Cederschiöld att vistas mycket på det stora godset Herrestad i närheten av Forshaga, där Emilie Petersen, mer känd som ”Mormor på Herrestad”, bodde och verkade. Emelie Petersen var en av diakonins pionjärer i Sverige och öppnade bland annat 1844 en ”räddningsskola” på Herrestad, där ett 30-tal flickor och pojkar fick ett gott hem samt skol- och konfirmandundervisning. När Marie Cederschiölds far dog 1845 flyttade hon till Herrestad och kom att bistå Emelie Petersen i dennas arbete, bland annat med skolverksamheten. Hon hade en märkbar ledarbegåvning men enligt Emelie Petersen inte tillräckligt med praktiskt handlag.

Efter något år flyttade Marie Cederschiöld till eget boende i Lund och öppnade där en flickpension – ett arbete som hon själv hade både glädje av och bekymmer med. Marie Cederschiöld skriver själv i sin dagbok 1848-1850 om flickpensionsarbetet: ”Jag får ej begära för mycket... jag måste ha tålamod att vänta!” De tolv flickornas uppfostran och undervisning krävde mycket arbete av henne.

År 1849 fick Marie Cederschiöld en förfrågan om att bli föreståndarinna för den planerade Diakonissanstalten i Stockholm. Efter lång betänketid tackade hon ja till erbjudandet. Hon blev därmed tvungen att avveckla sin flickpension i Lund vid juletid 1849. Våren 1850 begav hon sig till Kaiserswerth i Nordtyskland för att vid diakonissanstalten där få inspiration till sitt arbete med att bygga upp en motsvarande anstalt i Stockholm. Idén till att hämta råd och hjälp från Tyskland hängde samman med att några av de intresserade medlemmarna i Stockholm hade nåtts av en årsberättelse från diakonissanstalten i Strassburg som de läst med stort intresse. Där kunde man finna goda arbetsformer för just det som man önskade i Stockholm – att låta kristna kvinnor få utbilda sig inom sjukvårdande yrken.

På diakonissanstalten i Kaiserswerth fick Marie Cederschiöld undervisning och framför allt praktiska uppgifter och övning både inom sjuk-, barna- och åldringsvården. Hon ställdes inför mycket som hon upplevde som svårt att acceptera. Under nästan hela 1850 fick hon enbart placeringar på sjukavdelningar och inga alls inom skolvärlden, som var av stort intresse för henne. Strax före jul 1850 kom ledarparet Karoline och Theodor Fliedner överens med Marie Cederschiöld om några månaders förlängning av vistelsetiden, med löfte om riklig tid för pedagogisk undervisning och praktik. Detta anbud accepterade Marie Cederschiöld. Hon fick dessutom löfte om en studieresa med besök vid fler diakonala institutioner.

Den 1 april 1851 lämnade Marie Cederschiöld Kaiserswerth. Väl på plats i Stockholm tog hon omedelbart itu med sina kommande arbetsuppgifter. Hon bosatte sig i det hus på Pilgatan 8 som verkställande utskottet inom Diakonissanstalten hyrt, med löfte av en okänd person om betalda månadshyror två år framåt. Denna okända person som sedermera kom att bli hennes vän var Jenny Lind. I huset på Pilgatan inreddes två sjukrum för 8–12 patienter. All inredning och alla nödvändiga inventarier skänktes av den Diakonissarbetsförening som bildats parallellt med Diakonissanstalten samt av andra intresserade donatorer.

Diakonissanstalten invigdes den 9 juli 1851 under mycket enkla förhållanden. Syftet med anstalten var att vara både en utbildningsanstalt för sjuksköterskor och att bedriva sjukvård. Serafimerlasarettets doktor Magnus Huss var överläkare och doktor Adolf Fredrik Melander sjukhusläkare. Därigenom kunde de blivande sjuksköterskorna få möjlighet att praktisera också på ett större sjukhus än det egna. I sjuksköterskornas utbildning ingick lektioner av läkarna, praktiska uppgifter i samband med de dagliga ronderna samt undervisning av Marie Cederschiöld i alla de ämnen som hade ”samband med det blivande kallet”.

Den första provsysterupptagningen ägde rum i april 1852 då två elever ansågs mogna att få tillhöra det som så småningom kom att kallas ”Moderhusets syster-gemenskap”. Av dem blev endast den ena, Charlotte Ljungberg, tre år senare upptagen till diakonissa, då tillsammans med provsystern Ebba Zetterström. Dessa två är således de första utbildade sjuksköterskorna och invigda diakonissorna i Sverige och Norden. Diakonissinvigningen ägde rum i Blasieholmskyrkan under högtidliga former. Charlotte Ljungberg och Ebba Zetterström blev omedelbart Marie Cederschiölds första utbildade medarbetare. De arbetade båda på sjukhuset, i hemsjukvård, i köket, i porten, i trädgården men också på barnkrubbor i flera församlingar i Stockholm. De var båda med vid Diakonissanstaltens flytt från Kungsholmen till Ersta på Södermalm.

Marie Cederschiöld var medveten om nöden och fattigdomen som fanns bland Kungsholmsfamiljerna och beslöt, utan medgivande från diakonissanstaltens styrelse, att öppna en skola för de barn som var intagna på sjukhuset plus för några friska men fattiga barn från de närmaste kvarteren. För detta fick hon så hård kritik att hon övervägde att lämna sitt uppdrag. Stöd i sin kamp för skolan fick hon emellertid av sin Lundavän Betty Ehrenborg-Posse, som också kom henne till hjälp genom att undervisa på skolan och utbilda några av diakonisseleverna till lärarinnor. Därmed öppnade Diakonissanstalten ett Seminarium för småskollärarinnor, som emellertid bestod endast några få år. Nästan samtidigt öppnade Marie Cederschiöld också ett barnhem för några av de värst utsatta barnen på Kungsholmen. Detta blev starten på en barnhemsverksamhet som drevs av Diakonissanstalten i nästan 100 år.

En annan uppgift som Marie Cederschiöld önskade att Diakonissanstalten skulle ta sig an var att besöka och stödja de kvinnliga fångarna i Stockholms fängelser. Inspiration till detta hade hon fått i Kaiserswerth där hon mött Elisabeth Fry, en engelsk kvinna som ägnat sitt liv åt att förbättra tillvaron för kvinnliga fångar i England. Marie Cederschiöld startade 1851 ett likartat arbete i Stockholm. Som medarbetare fick hon filantropen Mathilda Foy, som hon mött några år tidigare på Herrestad. Tillsammans hade de båda fått den frisinnade generaldirektören för fångvården, Georg Gabriel von Troil, tillåtelse att klockan 15 på lördagseftermiddagarna få ”hava meddelanden i kristendom med fångarna på sjukrummen”. Den dåvarande fängelseprästen tvingade dock von Troil att dra in sitt tillstånd. Både kung Oscar I och drottning Josefina blev indragna i debatten, men besöken tvingades upphöra. På hösten 1854 fick dock Fredrika Bremer, Mathilda Foy, Betty Ehrenborg-Posse och Marie Cederschiöld genom en kunglig resolution tillstånd att på regelbundna tider hålla möten på fängelserna för ”undervisning och uppbyggelse”. Det blev emellertid inte en uppgift som räknades in under Diakonissanstaltens ledning utan i den verksamhet som bedrevs av Fruntimmerssällskapet för fångars förbättring.

Under sina verksamma år (1851-1862) utgjorde Marie Cederschiölds insatser viktiga komponenter i svensk kvinnohistoria, i kyrkans delaktighet i uppbyggandet av välfärdsstaten Sverige med dess ännu i denna dag så aktuella krav på ”sjukvård, socialvård och skola”.

För medsystrarna betydde Marie Cederschiölds ledarstil och tid oerhört mycket, för henne själv ett slitsamt och ofta tungt arbete. Redan tidigt sinade hennes krafter och hon fick ta del av några välgörande vilopauser. Men 1862 kände hon sig färdig att dra sig undan. Hon hade då varit delaktig i utbildningen av 35 kvinnor som hon fått följa fram till invigningsdagen.

Marie Cederschiöld lämnade Stockholm 1862 och bosatte sig till en början i Osby, dit modern flyttat tillsammans med sina två systrar. Efter många år i Osby flyttade hon 1877 till Växjö och bodde där tillsammans med sin åldriga mor.

Marie Cederschiöld dog 1892, då hon tillfälligt vistades i Lund. Hon begravdes den 10 januari i Växjö domkyrka och på Tegnérkyrkogården där finns en minnessten.