Anna Michelsdotter Rågel var en av de mest kända allmogekvinnorna i den östra rikshalvan av det svenska riket under slutet av 1700-talet. Genom sina dvalapredikningar blev hon en betydelsefull ledargestalt inom väckelserörelsen i Satakundas och Österbottens kusttrakter på 1770-talet.

Anna Rågel föddes år 1751 i Sastmola (på finska Merikarvia) socken i Satakunda. Hennes far hette Michel Michelsson och hennes mor hette Maria Isaaksdotter. Fadern var ägare till Rågels hemman i Nederby i Sastmola och därför kallas Anna Rågel i olika samtida dokument för ”bondedottren”. I familjen föddes tio barn, av vilka sex dog som små. Om Anna Rågels barndom vet vi inte mycket, men i sin berättelse till domkapitlet år 1774 konstaterade kyrkoherden i Sastmola, Anders Eneberg, att barnen i familjen Rågel ”äro alla skickligt folk, men sjukliga”. Enligt kyrkoherden hade Anna Rågel ”alltifrån barndomen varit stilla och fromsint och ej stort umgåtts med andra barn, utan varit för sig sjelf”. Hon hade till en början svårt att lära sig läsa, men när hon kom till skriftskolan ansåg kyrkoherden att hon kunde ”göra besked med de bästa ibland de andra skriftbarnen uti christendomens förstånd”.

Efter en mycket svår sjukdom, som drabbade Anna Rågel under våren 1770 och som man trodde skulle leda till döden, började hon vid jultiden samma år predika. Detta skedde i ett tillstånd av trans. Enligt samtida vittnen låg hon till en början helt livlös i sin säng och endast svaga hjärtslag och en knappt märkbar andning visade att hon levde. Men så plötsligt började hon predika. Predikningarna kunde räcka i flera timmar och under den tid som hon predikade kunde de närvarande inte iaktta minsta rörelse vare sig i hennes ögon eller hos hennes händer och hon reagerade inte heller om någon rörde vid henne. Hon fortsatte med sitt predikande fram till hösten 1771 och återupptog sin gärning igen vid pingsttiden 1772. Ibland sjöng hon även i samband med predikningarna. Till sitt innehåll var predikningarna ganska långa, som predikningar i allmänhet var vid denna tid. De var undervisande och riktade inte sällan varningar och uppmaningar till samtiden. Även bön och förbön var viktiga ingredienser i dvalapredikningarna.

Stora folkskaror sökte sig till Anna Rågels sjukläger. Inte bara från den närmaste omgivningen kom folk för att lyssna till henne, utan även långväga ifrån. Enligt samtida rapporter samlades folk i tusental för att ta del av hennes budskap. I september 1774 flyttades hon — liggande i sin säng — med båt till Vasa. Hennes vänner där hoppades nämligen kunna ge henne den vård som de ansåg att hon behövde. I Vasa fortsatte hon med sin predikoverksamhet och enligt uppgift kom flera hundra personer dagligen till hennes sjukbädd för att höra predikningarna. Ända från Kalajoki i norr sökte sig folk till den Stenbergska gården där Anna Rågel inkvarterades. Även från den västra sidan av Bottenviken reste folk för att få se och uppleva henne. Efter ett par år i Vasa flyttades hon tillbaka till sitt hem i Nederby i Sastmola.

Hur var det möjligt för Anna Rågel att få en ledande roll som predikant och religiös auktoritet? Vid denna tid hade ju kvinnorna ingen rätt att predika offentligt, vare sig i kyrkan eller någon annanstans, och dessutom begränsade konventikelplakatet folksamlingar av det slag som Anna Rågels verksamhet gav upphov till. En bidragande orsak till att Anna Rågel tämligen ostört kunde predika var enligt flera forskare att hon — i likhet med en del andra predikande kvinnor vid denna tid — kunde gömma sig bakom sin sjukdom. Som en sjuk person utgjorde hon inte något hot för sin omgivning och det faktum att någon var så sjuk som hon och ändå i timtal kunde predika med hög röst gjorde henne särskilt märkvärdig i åhörarnas ögon. Hon uppfattades av dem som sökte sig till hennes sjukbädd som ett gudomligt redskap. I sin förkunnelse använde hon sig dessutom av ett nedärvt symbolspråk som var bekant för hennes åhörare och som bidrog till att hon kunde skapa sig en egen identitet som förkunnare.

Vid denna tid genomgick också de övergripande samhällsramarna stora förändringar och detta gav den typ av predikanter till vilka Anna Rågel kan räknas ett visst handlingsutrymme. En ökad individualisering och sekularisering medverkade till att tidigare auktoriteter började ifrågasättas. Detta gällde också på det andliga området, något som gjorde att kyrkans och prästerskapets tolkningsföreträde inte längre var lika självklart som tidigare. Det är också tydligt, att en viktig orsak till att Anna Rågel blev så uppburen, var att kyrkoherden i Sastmola, Anders Eneberg, i olika sammanhang uppträdde som hennes beskyddare. I Enebergs brev rörande Anna Rågel till domkapitlet och i de personalier som han skrev efter hennes död får man söka med ljus och lykta efter något som helst negativt omdöme om henne. Hon framställs av honom som en god och äkta kristen, som visserligen var svårt sjuk, men som ändå genom sin renläriga predikan bidrog till att stora skaror kom till väckelse. Eftersom hon, enligt Eneberg, i sitt dvalatillstånd inte själv var medveten om vad hon sade eller gjorde, så kunde hon inte heller ställas till svars för sitt uppträdande.

Anna Rågel dog 1784, endast 32 år gammal. Hon är begraven under sakristian i Sastmola kyrka. År 1870 — hundra år efter att hon hade inlett sin predikoverksamhet — restes en minnessten över henne på den plats i Nederby i Sastmola där hon från sin sjukbädd hade predikat för en stor allmänhet. Minnesstenen vittnar om den stora betydelse som Anna Rågel har tillmätts, inte minst inom den västfinska bedjarrörelsen.