Anna Rydstedt var författare och lyriker. Hon var delaktig i den så kallade Lundaskolan.
Anna Rydstedt föddes 1928 som äldsta dotter till hemmansägare Elin och Ivar Rydstedt i Ventlinge på södra Öland, tätt följd av lillasystern Rut. Föräldrarna skilde sig redan 1930 och döttrarna växte upp med sin mamma som ensam skötte dem och bondgården. I Anna Rydstedts värld var det självklart att en kvinna klarar allt, också att bli präst. När hon 1946 kom till Lund för att gå latinlinjen på privatgymnasiet Spyken blev därför mötet med verkligheten en chock för henne. På våren 1947 blev hon inlagd på sjukhus för depression och hon menade själv att det var teologernas krav på ”absolut ’underkastelse’ under bokstav och dogm, som […] bidrog till att knäcka livsmodet”, som hon skrev i ett brev till en klasskamrat.
Våren 1950 tog Anna Rydstedt studentexamen och hösten samma år började hon läsa vid Lunds universitet. Hon med i Litterära studentklubben, där det fanns en gemenskap där man stöttade varandras egensinnighet och egenart.
Den litterära studentklubben som bildades redan 1945 har kommit att kallas ”Lundaskolan”. Namnet har främst syftat på Anna Rydstedts, Majken Johanssons, Ingemar Gustafsons (sedermera Leckius) och Göran Printz-Påhlsons generation, det vill säga de medlemmar som var aktiva och publicerade sig i kalendern VOX i början av 1950-talet. Deras gemensamma nämnare var en självironisk och språkkritisk hållning. Samtidigt var de en samling originella individer.
Genom hela sin diktproduktion om sammanlagt åtta originaldiktsamlingar bibehöll Anna Rydstedt en alldeles egen ton och ett tydligt tilltal. Det finns en obändig styrka i hennes mod att vara sårbar och naken utan att hon för den skull förlorar sin integritet. Hennes diktkonst är klar och precis, alltid existentiellt brännande. Ofta bottnar den i konkreta, vardagsnära och sinnliga upplevelser av världen och verkligheten. Den är alltid kroppslig – också själen är kroppsligt förankrad och förbunden med jorden.
Men diktningen är inte enkel – tvärtom öppnar den en rymd av möjliga innebörder. Den är existentiell inte enbart i sin tematik. Själva det konstnärliga skrivandet är en konkret existentiell och etisk handling, ett sätt att hantera livet och möta medmänniskorna, ett sätt ”att vara Anna i världen”, som hennes mest kända dikt ”Det enda”, i hennes tredje samling, Min punkt, 1960, avslutas.
Anna Rydstedt debuterade med Bannlyst prästinna, 1953. Det är en södergranskt högstämd protest mot att hon inte fick bli präst. Den följdes av Lökvår, 1957, som kan synas vara en motsats till debutverket, med nedskruvad volym och motiv förlagda till grässtråns och sniglars nivå. Dock är denna samling bara ett annat sätt att hantera samma existentiella ångest: ”Min rädsla är mitt enda barn”, som det står i dikten ”Dotter Rädsla”.
I samlingen Min punkt, 1960, inringas problemet och behovet av både punkten (existensen) och radien (etiken, den Andre). Den fjärde diktsamlingen, Presensbarn, 1964, är bland mycket annat en sorts avsked till de närmare tjugo år som Anna Rydstedt kom att bo i Öresundsregionen. Efter avklarade universitetsstudier 1955 sökte hon sig som lärare till folkhögskolor, först i Hillerød i Danmark och därefter i Eslöv, samtidigt som hon behöll sin bostad på Byggmästaregatan i Lund och kontakten med såväl universitetet som Litterära studentklubben i Lund. Först 1964 flyttade hon norrut och kom så småningom till Stockholm där hon träffade Gustaf Dannstedt på Birkagårdens folkhögskola år 1966. De gifte sig 1967.
År 1965 dog Anna Rydstedts mamma, endast 59 år gammal, och Anna Rydstedt tog då över gården i Ventlinge, som hon därefter hade som sommarbostad. Moderns död resulterade i diktsviten ”Mamma i världen”, som gestaltar dödsögonblicket i all sin konkreta närvaro och obönhörlighet. Diktsviten avslutar diktsamlingen Jag var ett barn, en titel som kan stå som rubrik för författarskapets allra mest centrala motiv: barnet. Världen betraktas ofta genom barnets blick men ännu oftare blir barnet det sanna och inre och nu stora barnet som behöver bäras eller rentav födas, som hon skriver om i ”Soldikt 1982” i diktsamlingen Genom nålsögat, 1989.
Mellan Jag var ett barn och Genom nålsögat kom emellertid Dess kropp av verklighet, 1976, som är den allra ljusaste diktsamlingen. I den mån mörkret ändå får plats och tar gestalt är det ett delat mörker, som världs- och miljöpolitiska orättvisor som kräver socialt engagemang. Denna samling följdes av en lång tystnad, hela 13 år. När den bröts var det i form av en mångbottnad krisskildring – med inslag av humor som dock inte förtar utan bara ytterligare förstärker allvaret: ”Ånga min ångest”, som det står i ”Solen lyser över ens ångest” i Genom nålsögat.
Anna Rydstedts sista och postumt utgivna diktsamling Kore, 1994, klär sig mor-dotter-relationen i mytens dräkt. Det handlar om den grekiska fruktbarhets-, växtlighets- och årstidsmyten om Demeter och Persephone. Kore är Persephones namn innan hon rövas ner i dödsriket Hades av dödskungen Hades/Pluto och blir hans drottning. Med Zeus hjälp får Demeter till stånd en kompromiss som går ut på att Kore får återvända till ovanjorden under sommarhalvåret. Kore blir här en kvinnlig variant på Kristus, då hon i den sista dikten i dödsriket tar emot de nya döda som vore hon deras amma. Hon kan inte föda dem som en mamma, men däremot trösta dem med, som det står i ”Denna främmande storm”, ”dödsrikets mjölk”.
Anna Rydstedt avled 1994. Hon är begravd på Ventlinge kyrkogård.
