Anna Sjödahl var konstnär och en av förgrundsgestalterna under 1970-talet. Hennes bilder har ofta en politisk konstnärlig form.

Anna Sjödahl föddes 1934 och växte upp i en borgerlig miljö i Göteborg. Hon utbildade sig först på teckningslärarinstitutet på Konstfackskolan, därefter på Kungliga konsthögskolans måleriavdelning för monumentalkonst under åren 1959 till 1964. År 1958 var hon en av grundarna av Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA).

Under sin utbildningstid fick Anna Sjödahl fyra barn, som hon efter skilsmässan från sin första man, Bernt Gustaf Sjödahl, hade ensam vårdnad om. Trots det genomförde hon sin första separatutställning bara ett par år efter det att hon hade lämnat Kungliga konsthögskolan. Debututställningen visades på Lilla Galleriet i Stockholm 1966 och hade titeln Genom instrumenten. Målningar som Utsikt i rymden eller Rapport utifrån som innefattades i utställningen handlar om hennes upplevelser av en trång tillvaro som gift fyrabarnsmamma.

Den verklighet Anna Sjödahl hade omkring sig grep in i hennes konst. Hon tecknade av vardagsbestick som matskedar, gafflar eller en sax flygande i luften i teckningar som hon kallade Vision och möda. Besticken blev till heliga ikoner. Hon visade dem i utställningen Blad, blänk, bohag på Galleri Doktor Glas i Stockholm, 1968, och på Galleri Prisma II, 1970, där det centrala verket var ett vackert uppdukat bord med tio kuvert krönta av vita vikta servetter i akrylhårdplast: Den borgerliga uppdukningen förstenad. År 1972, i projektet ”Bilder på stan – Alternativ till reklam”, hyrde hon tillsammans med Kerstin Abram-Nilsson och Boï Edberg annonstavlor där de tecknade alternativa budskap i egna annonsbilder. I utställningen Var Dags Liv – Mitt alternativ, 1973 på Konstfrämjandet ställde hon ut en obäddad säng och en byrå från vilken kläderna slängts ut i en hög på golvet. Hon ville "söla ner lokalen lite", som hon själv skrev. På väggen hängde målningarna Kyssen, Prinsessdrömmar och Vår i Hallonbergen, där hon fritt hämtat inspirationen från Edvard Munchs Livsfris. I Vår i Hallonbergen leker ett ensamt barn på golvet i förortslägenheten och mamman i förgrunden skriker ut sin ångest i en parafras på Munchs Skriet. Konsten återkopplar till känslan av instängdhet och ensamhet i den torftiga förortslägenheten. Dessutom ingick målningen Död beslutas, med ett tomt sammanträdesbord och åtta likaså tomma stolar på vattnet i en sjö. Långt ut på sjön sjunker ett rött hjärta sakta ner i vattnet och nertill i förgrunden finns en städerska med städhink och skurborste som kryper ut ur bilden. Det är som om döden redan inträffat. Bordet har blivit en sarkofag och städerskan är där för att städa upp efter de mäktiga männens beslut. Anna Sjödahl skriver att det var efter denna mycket uppmärksammade utställning om en utsatt mammas kaotiska tillvaro som hon fick kontakt med kvinnorörelsen. Hon engagerade sig också för att få till stånd en kvinnoutställning på Kulturhuset i Stockholm. Det resulterade i utställningen Kvinnfolk, 1975.

Anna Sjödahl fick stort erkännande för sin konst och erhöll Statens stora arbetsstipendium två år i rad. I kvinnogrupputställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs konsthall 1980 deltog hon bland annat med installationen Kretslopp och målningen Tonårsmorsan. Vid denna tid börjar hennes barn bli vuxna och klara sig själva och hennes egen konst hade börjat ta en annan inriktning.

År 1977 inbjöds Anna Sjödahl att delta i ett forskningsprojekt som drevs av det nybildade Arbetslivscentrum. Projektet handlade om att undersöka konsekvenserna av datorisering på arbetsplatserna. Hennes far var civilingenjör och hade varit forskare och tillförordnad professor i bland annat termodynamik. Forskningsprojektet pågick i tre år och resulterade för Anna Sjödahls del i reportage och bilder, samt utställningarna Konst och vetenskap och Arbetets ära på Arbetslivscentrum och Tekniska museet i Stockholm. Hennes målningar har titlar som Teknikerna i datorhallen och Referensramarna. I Modellerna mot naturen, där kuben, konen och passaren står uppställda på stafflier, i kontrast till grönskan och yppigheten i naturen, visar hon de tekniska instrumenten som ett slags utomjordingar. Gammal och ny kunskap visar Martin Luther sittande i högsätet och mitt emot honom en liten flicka i en stor stol. I luften till vänster i bilden tronar en stor miniräknare. Luther är dominerad av den nya tekniken. Hon tecknade också för detta projekt en serie stora blyertsteckningar med inspiration från de franska 1400-talstapeterna, Jungfrun med enhörningen, där de mänskliga sinnena skildras. I hennes teckningar uppträder jungfrun och enhörningen och visar sinnena som hörsel, syn, doft och känsla i modern 1900-talsmiljö bland höghus och datorer.

Naturen tar därefter allt större plats i Anna Sjödahls målningar, framför allt landskapet vid Edsbruk i södra Östergötland, där hon ofta vistades med sin livskamrat finsnickaren Thomas Tempte. Landskapen har titlar från Iliaden och Odysseen som Itaka 1985–1986, en målning där rummet hon målat har ett underliggande landskap i sig. Hemkomsten II visar ett växthus med två träd som har vuxit ut genom glastaket till växthuset eller fångats in i det trånga utrymmet.

Under 1990-talet forskade Anna Sjödahl i sin egen släkthistoria. Hennes mor hade engelskt påbrå och hade fyra fastrar som var nunnor i olika kloster runtom i världen. En av dem dög inte som nunna utan blev i stället suffragett. Nunnorna träder fram i Anna Sjödahls bildvärld – det vita nunnedoket inklippt i bilder av kvinnorna, ibland som porträtt, ibland som sfinxer. Någon gång är kvinnoansiktet nästan dolt, täckt med lager av tunna papper. Det fördolda kommer fragmentariskt in i hennes bildvärld med dessa känsliga kvinnoporträtt. I hennes memoarer Civilisationens pris, 1995, beskriver hon bakgrunden till sitt utforskande av det förflutna på sin mammas sida.

Anna Sjödahl erhöll 1992 Stockholms stads kulturnämnds stora pris. Året därpå blev hon adjungerad professor i måleri vid Konsthögskolan i Umeå. Liljevalchs konsthall i Stockholm inbjöd henne till en stor separatutställning som fyllde hela konsthallen år 1999. Där kunde hon för första gången retrospektivt visa alla delar av sitt vittomfattande konstnärskap från nära fyra decennier. Efter ytterligare något år insjuknade hon och avled 2001, endast 66 år gammal. Hennes gravplats finns på Brunskog Kyrkogård i Värmland.