Anna Sterky tillhörde den första generationen av fackligt och politiskt aktiva kvinnor inom socialdemokratin. Hon var ursprungligen danska och inledde sin verksamhet i Köpenhamn på 1880-talet. I Sverige kom hon att tillhöra ledningen inom den kvinnliga fackföreningsrörelsen och inom den socialdemokratiska kvinnorörelsen under flera decennier.

Anna Sterky föddes år 1856 i Fredriksbergs församling i Köpenhamn, under ytterst fattiga förhållanden. Hon var dotter till arbetaren Jens Nielsen och hans hustru Karen Hansen. Hon var yngst av åtta syskon och fick, som andra arbetarflickor vid den här tiden, tidigt bidra till familjens försörjning. Hon började med att hjälpa sin mor som var hemsömmerska och efter sju års skolgång fick hon arbete som skrädderiarbeterska. År 1878 gifte hon sig med uppsyningsmannen Peder Jensen, ett äktenskap som upplöstes 1893.

Anna Sterky började tidigt verka för att kvinnorna skulle organisera sig fackligt. När de kvinnliga herrskräddarnas fackförening bildades 1883 blev hon först medlem och två år senare föreningens ordförande. I och med detta kom hon också att ingå i ledningen för den danska motsvarigheten till den svenska Landsorganisationen (LO). Som enda kvinnlig representant deltog hon i det danska Skrädderiarbetareförbundets kongress år 1889 och hon var en av de tre kvinnor som framträdde som talare vid den danska socialdemokratins firande av ”grundlovsdagen” år 1890. Vid en skandinavisk arbetarkongress i Kristiania samma år träffade hon också för första gången Fredrik Sterky, en av de ledande männen inom det svenska socialdemokratiska partiet. De blev ett par och året därpå åkte de tillsammans till Sverige och ingick efter en tid så kallat samvetsäktenskap, vilket i praktiken innebar att de levde tillsammans utan att vara juridiskt gifta. Fredrik Sterky utmärkte sig inom den manligt dominerade socialdemokratin genom att vara en varm förespråkare för jämställdhet mellan könen, och han kritiserade återkommande det ointresse arbetarrörelsens föregångsmän visade för den här frågan.

När Anna Sterky kom till Sverige hade organiseringen av de kvinnliga arbetarna bara börjat. De enstaka socialistiska kvinnoföreningar och kvinnliga fackföreningar som bildats mot slutet av 1880-talet hade upplösts. Den enda socialdemokratiska kvinnoorganisation som kom att ha en kontinuerlig verksamhet under större delen av 1890-talet var Stockholms Allmänna kvinnoklubb, som bildats 1892. Det var först efter sekelskiftet som organiseringen kom igång på allvar och då kom Anna Sterky att vara en av huvudpersonerna med sin redan stora erfarenhet av att organisera arbetarkvinnor.

Paret Sterky bodde i Göteborg 1892–1898, där Fredrik Sterky anställdes som redaktör för tidningen Ny Tid. Anna Sterky skötte tidningens expedition samtidigt som spridda notiser vittnar om att hon höll sitt eget fackliga och politiska engagemang vid liv. Bland annat framgår att Göteborgs socialdemokratiska klubb, som tidigare varit starkt negativ till kvinnligt medlemskap, tillät henne som första kvinna att bli medlem redan år 1892. Året efter höll hon ett föredrag i föreningen över temat ”Socialismen, kvinnan och hemmet”. Nästa gång hennes namn dyker upp är då hon engagerar sig i organiseringen av handsksömmerskorna. Då Svenska handsksömmerskeförbundet bildades år 1898 blev Anna Sterky förbundets ordförande.

År 1898 utsågs Fredrik Sterky till det nybildade LO:s förste ordförande och då flyttade paret till Stockholm. Anna Sterky arbetade som oavlönat skrivbiträde på organisationens expedition men fortsatte också att arbeta för kvinnors fackliga organisering. En stor förlust drabbade henne år 1900 då Fredrik Sterky avled i sviterna av en lunginflammation endast 40 år gammal. För hennes del innebar detta att hon lämnade arbetet på Landsorganisationen, för en formell anställning på den socialdemokratiska partiexpeditionen. Där stannade hon ända fram till 1925.

Efter sekelskiftet kom alltfler arbetarkvinnor att engagera sig fackligt och politiskt. Fram till 1907 var det den fackliga organiseringen av kvinnorna som engagerade Anna Sterky mest. Hon hade ofta ett finger med i spelet då det bildades nya kvinnliga fackföreningar och hon anlitades ofta som talare vid offentliga möten. När hon vid ett möte för ”tjänarinnor” i Stockholm vid seklets början lyfte fram dessas usla villkor och uppmanade till organisering ledde det till en intensiv tidningsdebatt och protester från de borgerliga husmödrarnas sida. Under en period under 1900-talets första decennium fanns två rent kvinnliga fackförbund i Sverige. Det ena var det ovan omnämnda Handsksömmerskeförbundet, där Anna Sterky förblev ordförande fram till 1905 då förbundet uppgick i Svenska handskarbetareförbundet. Det andra var Kvinnornas fackförbund, som bildats år 1902, och som hade som mål att organisera de kvinnliga arbetare som av olika skäl inte kunde ingå i de större blandade förbunden, i första hand sömmerskor av olika slag, men även andra grupper, som till exempel tvätterskor och baderskor. Under åren 1903–1907 var Anna Sterky även Kvinnornas fackförbunds ordförande. I den egenskapen tog hon initiativ till bildandet av tidningen Morgonbris, vars redaktör hon var från grundandet 1905 fram till 1908.

De som likt Anna Sterky gick i bräschen för den fackliga organiseringen av kvinnorna mötte ofta ett starkt motstånd, från arbetsgivarna och från den manligt dominerade arbetarrörelsen, men även från kvinnorna själva. De hade låga löner, var dubbelarbetande och riskerade att förlora sitt arbete om de organiserade sig. Då Anna Sterky som ordförande företrädde de två rent kvinnliga fackförbunden, fick hon vid flera tillfällen erfara att bli direkt motarbetad av de andra fackförbunden, vilket var en del av bakgrunden till att de upplöstes 1905 respektive 1909. Så länge det fanns rent kvinnliga fackförbund hade kvinnor automatiskt säte i LO:s representantskap. Mellan 1904 och 1906 var Anna Sterky ombud för Kvinnornas fackförbund och enda kvinnan i församlingen.

Efter upplösningen av de två kvinnliga fackförbunden kom Anna Sterky att framför allt inrikta sig på det politiska arbetet. En landsomfattande socialdemokratisk kvinnorörelse började ta form år 1907, då representanter för socialdemokratiska kvinnoklubbar och fackligt aktiva kvinnor i hela landet samlades till en gemensam konferens. Anna Sterky blev en nyckelfigur även där. Hon innehade betydelsefulla uppdrag inom arbetsutskottet, senare centralkommittén, som tillsattes för att samordna de socialdemokratiska kvinnoklubbarnas verksamhet mellan kongresserna. Hon var ordförande mellan 1907 och 1908, sekreterare fram till 1914 och därefter återigen ordförande. På denna post stannade hon fram till 1920 då Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund bildades.

Det fanns fortsatt ett motstånd inom socialdemokratin mot att engagera sig i eller lyfta fram kvinnofrågor av olika slag. Kvinnors rösträtt, ogifta mödrars och deras barns rättigheter, kvinnors rätt till arbete och en reform av den föråldrade äktenskapslagen var de frågor som kom att engagera Anna Sterky mest. Hon gav inledningsvis den socialdemokratiska ledningen sitt stöd då de ville skjuta upp den kvinnliga rösträtten tills den allmänna manliga rösträtten var uppnådd. Men då partiet även efter den liberala regeringens fall år 1906 höll fast vid denna linje tillhörde hon dem som öppet opponerade sig. Hon vände sig även mot förslaget att införa ett nattarbetsförbud för kvinnliga industriarbetare, vilket aktualiserades 1906 och som beslutades 1909. Förslaget fick stöd av de socialdemokratiska riksdagsmännen, trots många socialdemokratiska kvinnors motstånd. Anna Sterky var en av de mest synliga från motståndarsidan i debatten, vars huvudargument var att det inte fanns något behov av denna typ av lag. Tvärtom skulle en sådan lag beröva mer kvalificerade kvinnliga arbetare, framför allt de kvinnliga typograferna, deras utkomst.

Att förbättra de ogifta mödrarnas situation var en fråga som låg Anna Sterky särskilt varmt om hjärtat. Vid 1905 års kongress föreslog hon att en man som lämnade en gravid kvinna borde dömas lika hårt av partiet som en strejkbrytare, vilket kan ses som ett första försök att göra politik av de nära relationerna mellan könen. Men för detta var tiden ännu inte mogen. I mer personligt material uttrycker Anna Sterky ibland sin besvikelse över partiets styvmoderliga behandling av kvinnorna och kvinnofrågorna och när det socialdemokratiska kvinnoförbundet bildades år 1920 avböjde hon bestämt omval. Uppdraget borde i stället gå till en yngre, mindre ”ärrad” kandidat.

Anna Sterky avled i Stockholm 1939 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. En reliefskulptur av Anna Sterky finns på Norra Bantorget utanför LO-borgen i Stockholm.