Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Anna (Annie) Vilhelmina Elisabet Åkerhielm

1869-11-181956-07-20

Författare, journalist, nazistsympatisör

Annie Åkerhielm var författare och journalist. Hon kämpade energiskt mot kvinnlig rösträtt och mot demokrati överhuvudtaget. Hon hyste också stor beundran för Tyskland, nazismen och Adolf Hitler.

Annie Åkerhielm växte upp i Malmö i en tämligen udda och isolerad familj. Hennes far var den då sextioettårige rådmannen Nils Herman Quiding, en av Sveriges främsta socialistiska utopister. I en minnesskrift berättar Annie Åkerhielm att hon minns sin far som en äldre man med tilltagande dövhet. Oftast satt han ensam på övervåningen till det lilla huset på Östergatan och skrev på sitt livsverk, Slutliqvid med Sveriges lag. Modern Catharina Quiding var 20 år yngre än sin man. Hon kallade sig fritänkare och bar sina husmorsplikter som ett kors. Mest längtade hon efter att få läsa och njuta av musik. Annie Åkerhielms uppväxt blev extra isolerad eftersom hon inte fick gå i någon skola. Båda föräldrarna var kritiska till tidens flickskolor och lät sin yngsta dotter få sin utbildning i hemmet av en nästan 13 år äldre syster och genom privatlektioner hos olika lärare. Men framför allt var det genom självstudier som hon skaffade sig en mycket god allmänbildning, som kom till nytta i ett livslångt skrivande.

Redan under barndomen ägnade Annie Åkerhielm sig åt att skriva, men det var först 1898 vid 29 års ålder som hon lät publicera en roman, Hvidehus. Orsaken var att hon behövde pengar. Det grekisk-turkiska kriget 1897 hade gjort starkt intryck på henne. Hon ansåg att Grekland blivit orättvist bedömt, och hon ville resa dit, se landet med egna ögon och skriva en upprättelse. För denna sin debutroman fick hon första pris i Iduns romanpristävling. År 1900 tilldelades hon Svenska Akademiens mindre guldmedalj för den versifierade berättelsen Bröderna. Då kunde hon göra verklighet av sina resplaner. År 1901 reste hon tillsammans med sin syster till Grekland och detta resulterade i boken Ett främmande namn. Totalt hann hon ge ut ett femtiotal böcker fram till 1945 då hennes sista roman Katinka gör karriär publicerades.

Enligt de recensioner hon fick ansågs hon vara en talangfull miljö- och människoskildrare och en av tidens mest produktiva och populära författarinnor. Samtidigt kritiserades hon för sin tendens att alltid beskriva det förflutna som det goda i livet och allt nytt som något ont. Till exempel beskrevs hon i Svenska Dagbladet 1899 som ”en skaldinna, hvilkens specialitet är att vara ond på tiden”. I Stockholms Dagblad fick hon året därpå beröm för sitt mod att uttala ”gamla, gamla tankar”, men här gisslades hon för sin beundran för det adliga, framför allt den skånska adeln. I den konservativa tidskriften Hvar 8 Dag klassades hon 1919 som helt jämförbar med Selma Lagerlöf, och den mäktige kritikern och sekreteraren i Svenska Akademien, Carl David af Wirsén, gav henne idel lovord.

År 1906 gifte sig Annie Åkerhielm med friherren och tidningsmannen Dan Åkerhielm. Äktenskapet blev en inkörsport till en livslång karriär som tidningsskribent. Samma år tillträdde Dan Åkerhielm tjänsten som chefredaktör och verkställande direktör för Gefle-Posten och där blev Annie Åkerhielm politisk medarbetare, litteraturanmälare och så småningom även utrikesredaktör. I slutet av 1912 flyttade familjen till Stockholm, där båda makarna blev medarbetare i Nya Dagligt Allehanda, Dan Åkerhielm till sin död 1931 och Annie Åkerhielm till sin pensionering 1936. Samtidigt arbetade hon också som skribent på Stockholms Dagblad. Alla tre tidningarna var konservativa och motståndare till kvinnlig rösträtt.

Redan 1904, ett år efter det att Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildats, gav Annie Åkerhielm ut boken Fru Fanny. Huvudpersonen var en rösträttskvinna som misskötte sin roll som maka och mor. Sonen dog av vanvård, mannen lämnade henne och själv framlevde hon resten av sitt liv ensam och olycklig. Boken blev en succé och gavs ut i tre upplagor under mindre än tre månader. I ett otal artiklar fortsatte hon sin agitation mot kvinnorörelsen. Hennes argument handlade om kvinnors omognad, politiska okunnighet, ansvarslöshet och oförmåga att se till landets bästa. Hon målade upp ett skräckscenario som den kvinnliga rösträtten skulle föra med sig. Den socialistiska väljarkåren skulle fördubblas, hemmen upplösas och sedligheten gå förlorad. Därmed skulle hela folket gå under. Men det var inte bara kvinnlig rösträtt hon motsatte sig utan även det demokratiska samhället i sin helhet. Genom införandet av parlamentarism och demokrati skulle den okunniga folkmassan ta över makten på den kunniga elitens bekostnad, ansåg hon.

Men Annie Åkerhielm betonade ofta att den kvinnliga rösträttsfrågan egentligen var sekundär. Det var nationalismen och Sveriges försvar som var hennes allt överskuggande hjärtefrågor, och detta kom till uttryck både i politiska artiklar och dikter. År 1904 publicerade hon dikten Till Skånes kvinna, där hon uppmanade tidens mödrar att lära sina söner att det högsta målet var att dö för sitt folk och land. När vänsterregeringen med Karl Staaff i spetsen kom till makten 1911 och beslöt att ställa in ett redan beslutat pansarbåtsbygge deltog Annie Åkerhielm i proteststormen med en poetisk dikt, Herrens signade båt, som publicerades i Gefle-Posten den 17 februari 1912. Den 6 februari 1914 stod hon på Logårdstrappan i Stockholm och njöt av att se bondetåget välla fram under vajande standar. Ofta satt hon på riksdagsläktaren och lyssnade på tidens försvarsdebatter, som hon sedan refererade och kommenterade. Återkommande teman var skräcken för socialismen och för Ryssland. Hon såg med förakt på fredsrörelsen med dess utopiska tro på en evig fred, och hon försökte knappast dölja sin glädje över den nationalistiska rörelse som uppstått genom Sven Hedins uppmärksammade Ett varningsord. Ständigt gav hon uttryck för sin nationalism, fosterlandskärlek och syn på kriget som en förädlande kraft. Hon hemlighöll heller inte sin kärlek till Tyskland. Bröllopsresan 1906 gick dit och tio år senare, mitt under första världskriget, fick makarna Åkerhielm en inbjudan till Berlin, som resulterade i Annie Åkerhielms bok Från Berlin till Brüssel, 1916. Som många andra kritiserade hon den för Tyskland hårda och förödmjukande Versaillesfreden. Hon menade att Versailleskommissionen gjort sig skyldig till ett oförlåtligt justitiemord. Till skillnad från de flesta var hon nämligen helt övertygad om att Tyskland var det enda bland de krigförande länderna som var helt oskyldigt till krigsutbrottet.

När Adolf Hitler tog makten i Tyskland 1933 var Annie Åkerhielm i början lite tveksam. Vad ville nationalsocialismen, undrade hon, och gav själv svaret: den ville nordisk ras, nationell förnyelse och brytande av det internationella kapitalets makt. Det ansåg hon var gott och väl, men hon kritiserade deras metod. Hon hade föredragit att de använt ord och argument i stället för våld. Men när hon 1936 och 1940 gjorde nya resor till Tyskland upplevde hon en väckelse som skulle vara livet ut. I en serie artiklar i Nya Dagligt Allehanda beskrev hon den fest som rådde i Tyskland och den entusiasm som det tyska folket mötte sin nye ledare med. Allt detta vidareutvecklade hon i sina böcker Ödets man: Några tankar om Hitler och hans folk, 1938, och Dagar i Berlin oktober 1940, 1940. Hon var medlem i Samfundet Manhem och en av stiftarna i Riksföreningen Sverige–Tyskland, och hon skrev artiklar i varandra närstående tidskrifter som Sverige Fritt och Sverige–Tyskland. Kring 1940, när Socialistiska partiet övergått från en vänsterorienterad, antifascistisk inriktning till ett klart protyskt och pronazistiskt tänkande, anslöt sig Annie Åkerhielm, och vid 1944 års valrörelse var hon en av partiets riksdagskandidater. Valet blev ett fiasko och partiet upplöstes strax därefter. Dess språkrör, Folkets Dagblad, levde dock kvar ytterligare en tid, och efter Hitlers självmord den 30 april 1945 fanns där en beundrande nekrolog skriven av Annie Åkerhielm. Hon ansåg att Hitler varit den störste i mänskligheten näst efter Jesus Kristus och att alla måste hjälpa till att hålla arvet efter honom, den nationella socialismens idéer, vid liv. Själv gjorde hon sitt bästa för att fullfölja den idén. De tidskrifter och sammanslutningar hon tillhört upplöstes 1945, men efter några år fann hon en ersättare i det nynazistiska Sveriges Nationella Frihetsrörelse och dess tidskrift Kretsnytt. I denna tidskrift, där man bland annat kan se en karikatyr med en gråtande jude med texten ”Gaskammarmyten = Prima Tidningsanka”, blev Annie Åkerhielm en av de främsta skribenterna från 1950 fram till och med 1955, då tidskriften upphörde.

Annie Åkerhielm var trogen sina idéer livet igenom. I sina sista inlägg i Kretsnytt förklarade hon att hon mist sin framtidstro när det gällde mänskligheten. Hennes enda hopp var att en framtida objektiv forskning skulle återupprätta Hitler och visa vilken stor statsman han varit och att en ny Hitler skulle uppenbara sig och ta makten i Europa.

Annie Åkerhielm dog i Stockholm den 20 juli 1956.


Sif Bokholm



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Anna (Annie) Vilhelmina Elisabet Åkerhielm, www.skbl.se/sv/artikel/AnnieAkerhielm, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Sif Bokholm), hämtad 2018-12-17.




Övriga namn

    Signatur: Sign. E.V.A.
    Flicknamn: Quiding


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Anna Catharina Quiding, född Åkerblom
  • Far: Nils Herman Quiding
  • Syster: Maria Lovisa Charlotta Amalia Quiding
fler...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, Malmö: Undervisning av systern och privatlärare
  • Självstudier, Malmö


Verksamhet

  • Yrke: Författare
  • Yrke: Journalist, Sydsvenska Dagbladet Snällposten
  • Yrke: Journalist, Gefleposten
fler...


Organisationer

  • Malmö Damsällskap
    Medlem
  • Samfundet Manhem
    Medlem
  • Riksföreningen Sverige-Tyskland
    Medgrundare, medlem
fler...


Bostadsorter

  • Födelseort: Malmö
  • Malmö
  • Gävle
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Bokholm, Sif, I otakt med tiden: om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor, Atlantis, Stockholm, 2008



Vidare referenser