Atti Johansson var konstnär. Hon har gjort starkast avtryck med sina monumentala väggmålningar, där hon gestaltat budskapet att människan och naturen måste försvaras mot den moderna teknikens destruktiva krafter.
Atti Johansson föddes 1917 i gruvsamhället Kiruna som åttonde barnet av tio till gruvarbetaren Anton Lundgren och hans hustru Anna. Föräldrarna var kulturellt och politiskt engagerade. Då fadern avled 1928 flyttade modern med de hemmavarande nio barnen – en son hade avlidit redan 1920 – till Edefors, nära Boden. Viljan att bli konstnär lär ha väckts tidigt hos Atti Johansson, men uppgifter om konststudier i yngre år finns inte belagda. År 1939 flyttade Atti Johansson från Edefors till Sollefteå vid Ångermanälven. Där arbetade hon som kontorsbiträde på en juristbyrå i staden. I Sollefteå fanns en ung grosshandlare, Olle Johansson, som hon lärt känna tidigare. Paret gifte sig 1941. Atti Johansson tog då ett heligt löfte av sin man, att han inte skulle hindra henne från att utbilda sig vidare inom konsten.
Sollefteå låg i en trakt där konsten hade en självklar plats. De höga bergen, Ångermanälven med sina tillflöden, niporna, hällristningarna och alla ännu fria forsar hade länge lockat konstnärer som Pelle Molin, Helmer Osslund med flera. Under andra världskrigets somrar sökte sig flera konstnärer till Sollefteå, då de inte kunde resa ut i Europa. På Österåsens sanatorium fanns 1919–1951 överläkaren Helge Dahlstedt, som, liksom sin hustru, var intresserad av konst, litteratur och musik. Bland patienterna fanns på 1940-talet konstnärerna Torsten Renqvist, Gun Kessle, Rune Sigvard och Karl-Eric Häggblad. I Sollefteå rörde sig också skulptören Bror Marklund. Han var liksom Atti Johansson arbetarbarn från Norrland, som tidigt valt konstnärsyrket och han blev en livslång nära vän till Atti Johansson och hennes familj. Helge Dahlstedt blev också en vän och dessutom en konstnärlig mentor. I Sollefteå verkade också Sollefteå Konstförening där Atti Johansson var sekreterare. År 1954 hade hon sin första separatutställning på Hotell Appelberg i staden och i konstföreningens regi.
När Atti Johansson 1954 kom in på Kunstakademiet i Köpenhamn hade hon och maken sedan några år adoptivsonen Hans. På akademin hade hon Olaf Rude och Nils Lergaard som lärare. I Köpenhamn studerade hon också teckning för Erling Frederiksen. Med studierna i Köpenhamn kom Atti Johansson närmare det kontinentala konstlivet, där Cobragruppen nyss haft genomslag. Hon hade redan fascinerats av magin i hällristningarna hemma i Nämforsen. Hon reste nu också till grottmålningarna i franska Dordogne och till Paris.
Efter studierna i Köpenhamn kom Atti Johansson att fram till 1970-talet tillhöra avantgardet inom svensk konst. Hon ställde ut på De unga och Galleri Hedenius i Stockholm, Court Gallery i Köpenhamn, Salon Comparasion i Paris, Europa Arte i Ancona, Italien, Galleri F 15 i Norge, Biennale de Menton, Frankrike och även på museerna i Sundsvall, Östersund, Luleå och hos Sollefteå Konstförening. År 1967 blev hon uttagen till utställningen Kritikernas val med aktuell nordisk konst. Utställningen visades på Lunds konsthall. Bland medutställarna fanns bland andra Hans Wigert, P O Ultvedt, Enno Hallek och Bengt Lindström. Av 35 utställare var endast tre kvinnor; Atti Johansson och Barbro Bäckström från Sverige och norskan Inger Sitter. År 1969 förärades Atti Johansson Olof Högberg-plaketten av Norrlandsförbundet.
Hennes konst från 1960-talet bestod först av vad hon kallade Förbytta ting eller Järnvägsvagnar. I en eller i flera sammansatta ”lådramar” monterade hon magiska föremål som hon hittat (så kallade objets trouvés) på marken, på stranden, på ateljégolvet eller i något gammalt hus. Dessa assemblage var, trots sin tredimensionalitet, i första hand måleri eftersom hon målade över dem och deras bakgrund med oljefärg, mer eller mindre täckande, ofta med inslag av kritigt vitt. Man får anta att Atti Johansson var medveten om assemblagets historia från Curt Schwitters och Picasso och fram till amerikanskan Louise Nevelson och andra samtida konstnärer. Under andra hälften av 1960-talet övergick Atti Johansson till att göra ”lådor” med motsatsförhållande mellan organiska mjuka former av vadderad målarduk och hårda mekaniska föremål som rör och maskindelar, allt målat med akrylfärg i klara färger. Dessa ”lådor” kallade hon Organiskt/Mekaniskt.
Med den 65 meter långa väggmålningen på Dragonskolan i Umeå tog Atti Johansson 1968–1972 första steget in i en tid då hon för egen hand skulle utföra flera hundra meter väggkonstverk. Väggen fick den provocerande titeln Ska tekniken ta makten? Ska datorerna styra oss?. Formen utgick från Organiskt/Mekaniskt. Mänskliga organ som händer, öga, mun, hjärta, hjärna, öra är alla blå. Tekniken framställdes i form av målade kopplingsscheman samt tredimensionella rör med mera och målades i rött, grönt, gult och orange med konturer och teckning i svart. En fortsättning på temat gjorde hon på Gudlav Bilderskolan i Sollefteå 1971–1973 i en 10 meter lång väggmålning på pannå med titeln Vårt medvetande ligger långt efter teknikens framsteg. Kompositionen är här tätare och mer dynamisk än i Umeå. Titeln på verket är hämtad från en skrift av den tyske marxisten och konsthistorikern Ernst Fischer. Atti Johansson var alltid väl påläst om sakinnehållet i sina väggmålningar. För Gudlav Bilderskolans gård gjorde hon samtidigt en genial skulpturgrupp utifrån ett citat av Ivar Lo-Johansson i En journalists död: ”Pennan är det lättaste av alla redskap, men med en penna kan de svåraste saker uträttas.” På skolgården i Sollefteå ställde Atti Johansson fem välvässade och monumentala blyertspennor i olika färger mot en orangeröd vägg.
Med väggmålningen Ska skogens källa sina? i bottenvåningen i Sundsvalls nya sjukhus långa korridor målade Atti Johansson 1973–1975 en 180 meter lång fris, som berättar om det moderna skogsbrukets hotfulla besprutningsplan och avverkningsmaskiner, samt, i starkt förstorat format, hyllar naturen i form av blanka lingon, immiga blåbär, matta hallon, ljusgröna björkblad och vackra kottar. Bilderna åtföljs av textade didaktiska frågor som Ska bär besprutas?, Ska skog kalhuggas?. Maskinerna är sakligt och fascinerat återgivna. På det högdatoriserade Riksförsäkringsverket i Sundsvall fick hon 1976 i uppdrag att måla en fyra våningar hög trapphusvägg. Det blev Datorer och kvinnor i skogslän med källarens stora bandstationer längst ner och sedan kvinnohänder på tangentbord samt kvinnor som plockar bär, och arbetar med röjningssågar. Högst upp en stor sol och vindkraftverk. Genom alla våningarna växer en frodig gran. Åren 1980–1981 gjorde Atti Johansson målningen Fred med jorden? för en skola i Staffanstorp. Där sätts de skånska jordbruksmetoderna under lupp och där blir monumentala vallmor och sädesax hyllningar till naturen. För Sollefteå sjukhus skulle det i mitten på 1980-talet bli väggmålningar med monumentala blåbär och en älv som kokar av hoppande laxar. År 1985 gjorde hon underlaget för gobelängen Byggstenar ur växtvärlden för Kemicentrum vid Lunds universitet. Gobelängen, som vävdes upp av Handarbetets Vänner, skulle bli hennes sista offentliga uppdrag. På Skissernas museum i Lund finns ett rikt material av målningar och teckningar till hennes offentliga verk.
Parallellt med väggmålningarnas tillkomst arbetade Atti Johansson vidare på deras motiv och tryckte upp färglitografier hos Peter Johansen i Köpenhamn. En hel del stafflikonst med anknytning till ”väggarna” kom också till, visades på utställningar i Stockholm, Lund, Umeå, Sollefteå och Sundsvall och vandrade in i offentliga konstsamlingar. Under det radikala 1970-talet debatterade Atti Johansson också miljöfrågor i radio och medverkade i tidskrifter som Rallarros och Kvinnovetenskaplig tidskrift.
Det konstnärliga engagemanget i ”väggarna” fick sig en mental knäck först av den bedrägliga svenska kärnkraftsomröstningen, sedan av kärnkraftsolyckorna i USA och Tjernobyl. I Cervantes historia om Don Quijote fann hon en fruktbar modell för att i stafflikonst bearbeta samtidens dilemman. I Don Quijote-bilderna ser man människans lemmar kämpande för att befria sig från ”den låga verkligheten” i form av skrothögar, vassa byggstenar och fällor. Det existentiella dramat i Don Quijote-bilderna levde på 1990-talet vidare i målningar av människokroppen; ömtålig, sargad och med blottade ådror och organ. Dessa har titlar som Den sårbara kroppen, Sarajevo och Vad utmärker en kvinna?. Efter makens död 1996 lämnade Atti Johansson Sollefteå och flyttade till en lägenhet i läkarvillan vid Österåsens före detta sanatorium. Hon arbetade fram till sin död 2003 med att utveckla sitt måleri.
