Barbro Hörberg var en av de första svenska kvinnliga visartisterna som även skrev egna sångtexter. Hon förnyade den svenska visan på 1960- och 1970-talen, en tid då musikscenen dominerades av manliga trubadurer och textförfattare.
Barbro Hörberg föddes i Göteborg 1932. Hon var äldst av fyra syskon och studerade bland annat vid Kjellbergska flickskolan i Göteborg. Under 1950- och 1960-talen verkade hon som trubadur, skådespelare och revyartist. Detta ledde till samarbete med Lasse Dahlquist, Povel Ramel och Owe Thörnqvist. Hon var också med om att starta den litterära teaterkabarén på Ulla Winbladh i Stockholm 1959. Detta tillsammans med bland andra Lars Forssell, Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Svenerik Perzon, Monica Nielsen och Gunvor Pontén.
Som visartist var Barbro Hörberg starkt influerad av jazz, klassisk musik, folkmusik och fransk chanson. Hon bodde också i Frankrike under två perioder. Det var även i Paris, där hon levde med sin andre make, konstnären Jan Stenvinkel, som hon i slutet av 1960-talet upptäckte den franska sångerskan Monique Serf, känd under artistnamnet Barbara. Barbara blev viktig för Barbro Hörbergs solokarriär, som både förebild och kreativ katalysator, då fransyskan skrev och framförde sina sånger själv, men även sjöng om allmängiltiga känslor ur ett kvinnligt perspektiv. Det behövs en Barbara i Sverige, resonerade Barbro Hörberg. Visst var Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk ”geniala textförfattare” – men det saknades perspektiv i genren, det saknades kvinnliga erfarenheter. ”Det finns så många killar i Sverige för närvarande som producerar härliga, skärpta och angelägna visor. Men av kvinnor om kvinnor? Jag vill gärna fylla en sån plats. Tjejen har fått hybris”, skrev Barbro Hörberg i ett brev från Paris.
Barbro Hörberg författade de första sångtexterna på soloskivor till befintliga melodier av Barbara. Så småningom gick hon över till att komponera själv, men samarbetade också med andra tonsättare, bland andra Adolphson & Falk, Bengt Hallberg, Georg Riedel och Lars Berghagen. Som textförfattare var hon en pionjär, då hon skrev om ämnen som vanligtvis inte fick plats i den svenska musiklyriken – inte minst skrev hon om vanliga kvinnor, deras längtan och erfarenheter – ofta med ett rakt och vardagsnära, men ändå säreget, tilltal. Sångtexterna återfinns på skivorna Med ögon känsliga för grönt, 1973, Gamla älskade barn, 1974, och Gråt i gräset, 1975. Totalt gav Barbro Hörberg ut sex LP-skivor, varav tre för barn: Barbro och Sovdjuret, 1969, Musik rätt och snett, 1970, och Rim, ramsor och fabler, 1976. Även inom barnmusiken var hon banbrytande. Hon stod mitt i 1960-talets barnkultur med idéer om en mer demokratisk musikundervisning och tillgång till en annan musik än den traditionella, vilken hon ansåg hade hämmat hennes egen generation. En av hennes stora paroller var: ”Alla kan spela. Det är bara att sparka fördomarna i ändan och sätta igång”.
Under 1970-talet var Barbro Hörberg en flitig debattör inom den svenska barnkulturen. År 1973 gav hon ut den musikpedagogiska skriften Så kan du låta – för små och stora barn om att leta, leka, lära i ljudvärlden. Hon turnerade också med föreställningen Musik rätt och snett i skolor runt om i landet. I ensemblen ingick flera av Sveriges främsta jazzmusiker, som basisten Georg Riedel och trumslagaren Egil Johansen. Under 1960- och 1970-talen medverkade hon frekvent i TV- och radioproduktioner, bland annat som programledare för Det ska vi fira, 1973. Hon skrev även texter till andra artister, däribland till Lill-Babs och Agnetha Fältskog.
Våren 1976 avled Barbro Hörberg i cancer, endast 43 år gammal. Hon ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg. Hon har fått en gata i Örgryte och en spårvagn uppkallade efter sig.
