Barbro Johansson var läraren som blev missionär, medborgare i Tanzania, parlamentsledamot, ambassadråd, folkbildare och Mama Barbro med en hel nation.

Barbro Johansson föddes 1912 i Malmö i en familj som varit lärare i generationer. Hennes far och mor var överlärare respektive folkskollärare och två av syskonen valde även de läraryrket. Efter studentexamen från Tekla Åbergs högre läroverk för flickor 1932 beslöt sig också Barbro Johansson för att bli lärare. För att kvalificera sig för lärarseminariet och för att fördjupa sig inom sina intresseområden läste hon vid Lunds universitet och avlade en fil.kand.examen i religionshistoria, filosofi och pedagogik. Därefter gick hon på folkskoleseminariet i Stockholm.

Barbro Johanssons första lärartjänst var i Malmö där hon tillbringade sju lyckliga år. ”Redan från början insåg jag att jag kommit på rätt plats.” De mer moderna metoder som hon tillämpade där, inklusive drama och gymnastik, skulle komma att prägla hennes undervisning under många år framöver. Grunddragen i hennes engagemang var redan tydliga: pedagogik, politik, internationalism och kvinnosak. Politiken fanns också i familjen. Hennes mor var liberal men fadern var paternalistisk och auktoritär högerman. ”Kanske blev jag socialist för att far var en så ståndaktig högerman”, sade hon.

I Barbro Johanssons hem talade man inte om religion men barnen döptes och konfirmerades och kyrkan besöktes vid några tillfällen. När hon beslöt sig för att bli missionär var det därför något helt oväntat. Hon hade kommit i kontakt med Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och deltagit i ett kristet studentmöte 1942. Hon ansökte först om att få resa till Indien genom EFS, men anställdes slutligen av Svenska kyrkans mission för att arbeta i Tanzania.

Efter en månadslång missionärskurs i Uppsala och missionärsvigning i St. Petri kyrka i Malmö avreste Barbro Johansson den 19 juni 1946 till Bukoba i nordvästra Tanzania med missionens flygplan Ansgar. De första två åren undervisade hon på ett lärarseminarium för män och där gjorde hon sina första lärospån i den afrikanska miljön. Men hela tiden var fokus inriktat på att återöppna en flickskola i Kashasha som varit stängd under andra världskriget. I februari 1948 öppnades också den första realskolan för flickor i distriktet, vilket innebar fyra års utbildning från femte till åttonde klass med Barbro Johansson som rektor. Tanken var att göra flickorna både till goda hustrur och mödrar och till medvetna samhällsmedborgare, som hade en grund för framtida yrkesverksamhet. Rapporter från den engelska skolinspektören var mycket positiva: ”Jag har aldrig sett en lika stark samhällsanda i någon skola – barnen verkar lyckliga, självständiga och välskötta.” Flickskolan i Kashasha var Barbro Johanssons arbetsplats 1948–1960.

År 1954 bildades den nationalistiska rörelsen Tanganyika African National Union (TANU) med Julius Nyerere som ledare. Barbro Johansson märkte av artiklar i tidningar att det han uttryckte stämde överens med det hon önskade för Tanzanias självständighet. De möttes för första gången då Nyerere höll kampanjmöte i närheten av Barbro Johanssons skola i Kashasha. Efter den första kontakten började de brevväxla. ”Vårt gemensamma intresse för utbildning växte till vänskap och politisk gemenskap och jag började alltmer engagera mig i TANU-arbetet”, skriver hon.

År 1958 skedde det första valet som förberedelse för självständigheten och partiet vädjade till Barbro Johansson att ställa upp som en av de tio vita kandidaterna. Vid nästa val 1960 blev hon vald till parlamentet för en period på fem år och avgick då som rektor. Hon flyttade till sin valkrets i Mwanza, söder om Viktoriasjön. Svenska kyrkans mission och kyrkan i Bukoba accepterade hennes nya inriktning. Någon motsättning mellan hennes kristna tro och TANU:s politiska budskap upplevde hon aldrig. Barbro Johansson var imponerad av Nyereres djupt etiska hållning och hans övertygelse om alla människors lika rättigheter. Nyerere uttryckte också uppskattning av Barbro Johanssons insats.

År 1965, efter första perioden i parlamentet, fick Barbro Johansson åter ett rektorsuppdrag. Flickläroverket i Tabora var regeringens enda internatskola för flickor med undervisning från nionde till fjortonde klass. Den var menad som en plats för fostran av en elit av landets kvinnor, men hade misskötts under en tid. Barbro Johansson fick några slitsamma år där, vilket resulterade i att skolan kom på fötter och att ett antal av hennes elever kom att utgöra den första generationen kvinnliga ledare. Gertrud Mongella var en av dessa pionjärer. Hon blev parlamentsledamot, minister och en av de få kvinnorna i partiets centralkommitté. Dessutom valdes hon till ordförande för FN:s kvinnokonferens i Peking 1995. En annan var Anna Tibaijuka. Hon blev chef för FN:s avdelning Habitat i Nairobi innan hon blev minister i Tanzanias regering. Tillsammans med flera andra av ”Mama Barbros flickor” tog hon initiativ till en skola i Barbro Johanssons anda utanför Dar es-Salaam, vilken erbjuder stipendier till begåvade men fattiga flickor. Skolan är känd för sina fina resultat.

Efter åren i Tabora fick Barbro Johansson ett annorlunda uppdrag. Hon utsågs 1970–1973 till ambassadråd på Tanzanias ambassad i Sverige, vilken ansvarade för hela Norden. Det var inte en lätt uppgift att ha en dubbel identitet i mötet med svensk press; svensk men tanzanisk medborgare.

Åter i Tanzania blev Barbro Johansson involverad i det av Nyerere nystartade vuxenundervisningsprogrammet. Hon blev sektionschef för landets vuxenundervisning vid utbildningsdepartementet i Dar es-Salaam. ”Målet för arbetet var både att lära ledarna att organisera vuxenutbildning varje dag på varje arbetsplats och att mobilisera ungdomar att delta som lärare i alfabetiseringen.” Själv var hon mycket aktiv i team som reste runt och höll kurser.

Det blev ytterligare ett par perioder som parlamentsledamot: 1975 nominerades Barbro Johansson av fackföreningarna och 1980 av partiets kvinnoförening. Samtidigt hade hon haft en nära kontakt med universitetsvärlden. Hon hade varit medlem av styrelsen för Dar es-Salaams universitet sedan starten 1970 till 1988, då hon undanbad sig omval. Dessutom var hon en engagerad ledamot i styrelsen för jordbruksuniversitetet i Morogoro. Hon tilldelades ett hedersdoktorat av Göteborgs universitet 1968.

När Barbro Johansson uppnådde pensionsålder enligt svenskt reglemente meddelade kyrkan i Bukoba styrelsen för Svenska kyrkans mission att hon var välkommen att fortsätta arbeta som vanligt. Det innebar kurser ute i byarna i allehanda ämnen med den interaktiva pedagogik hon använt under hela sitt undervisande liv i Tanzania.

Barbro Johansson blev en brygga mellan Sverige och Tanzania. Julius Nyerere kom till Sverige första gången 1961 på inbjudan av Barbro Johansson och fick då träffa Tage Erlander och Olof Palme i hennes systers hem i Bromma. Det var början på ett mångårigt samarbete med bistånd och goda vänskapsrelationer.

Barbro Johansson avled i december 1999. Då hade hon de senare åren av hälsoskäl tillbringat allt längre tid i Sverige. Den stora församling som fyllde Uppsala domkyrka vid hennes begravning vittnade om hennes vida kontaktnät; släkt och vänner, politiker, diplomater, missionärskollegor och tanzanier i Sverige.