Barbro Östlihn var konstnär och målare. Hon hörde till de internationellt mest framgångsrika svenska konstnärerna ur sin generation på 1960-talet.

Barbro Östlihn föddes i Bromma, Stockholm 1930. Hennes föräldrar var Martin Östlihn, väg- och vatteningenjör, och Greta Östlihn, textillärare. Efter studier vid Konstfackskolan 1948–1949 och 1951–1954 och vid Kungliga konsthögskolan 1954–1959 flyttade Barbro Östlihn till New York 1961. Hon utforskade Manhattan under långa promenader då hon även fotograferade byggnader och stadsrum och inledde, med fotografierna som utgångspunkt, ett nytt, storskaligt måleri. Måleriet vittnar om en känslig blick för arkitektur under en period med omvälvande stadsomvandlingar.

Barbro Östlihns måleri är ytrelaterat men har samtidigt en tydlig relation till Manhattans urbana landskap. Målningarna refererar genom titlarna till specifika byggnader och adresser i New York och kan utgå både från kända byggnader som Chrysler Building, 1962, och mer anonyma byggnader som 270, Water Street, 1965. Titlarna avslöjar även en relation till Barbro Östlihns egen ateljé, som först låg vid 128, Front Street intill Wall Street på södra Manhattan och efter 1967 i East Village. På själva bildytan är det även något annat som pågår, ett spel mellan mikro- och makroformer och en egensinnig och unik känsla för färg. Ibland kunde hon överskrida sin vanliga motivsfär som i Sunflower, 1965, som finns i Robert Rauschenberg Collection. I hennes målningar från den här tiden finns även motiv från Stockholm, som Slussplan 7, 1965, och Erik’s House, Lego, 1965, vilka återfinns på Moderna museet.

Under sina tidiga New York-år ställde Barbro Östlihn ut på gallerierna Cordier & Ekstrom Gallery och Tibor de Nagy Gallery. Hon blev omskriven av kända kritiker som Donald Judd, Barbara Rose och Dore Ashton. Senare skulle Galerie Burén och Galerie Aronowitsch representera henne i Sverige och Galerie Baudoin Lebon i Paris. År 1969 deltog hon i utställningen Pop Art Redefined, vid Hayward Gallery i London och 1983 presenterades hon i en soloutställning på Moderna museet.

När Barbro Östlihn ankom till New York hösten 1961 tillsammans med sin make, konstnären Öyvind Fahlström, hamnade paret i de konstnärskretsar som var på väg att utveckla konsten i en neo-realistisk pop-relaterad riktning. De umgicks nära med Robert Rauschenberg som de hade lärt känna i samband med utställningen Rörelse i konsten på Moderna museet i Stockholm tidigare samma år, liksom med popkonstnären Claes Oldenburg och Billy Klüver, en svensk ingenjör och forskare som samarbetade med konstnärer och lite senare skulle grunda organisationen Experiments in Art and Technology (E.A.T.). Fahlström erbjöds vid ankomsten att ta över det studioloft som Rauschenberg just hade lämnat och snart både bodde och arbetade både han och Barbro Östlihn vid 128, Front Street, med Jasper Johns som närmaste granne och vän.

Utöver sitt eget konstnärskap kom Barbro Östlihn att samarbeta med sin make kring produktionen av hans verk, ett arbete som inletts redan i Sverige. Museimannen Björn Springfeldt har uttryckt det så att om man från Öyvind Fahlströms verk skulle ta bort det som de facto har målats av Barbro Östlihn skulle “stora vita fläckar breda ut sig”. Paret separerade 1975 och skilde sig även formellt två veckor innan Öyvind Fahlström dog.

Efter det att Barbro Östlihn flyttat till Paris 1975 med sin livskamrat Charles Dreyfus fortsatte hon det spår som hennes måleri antagit i New York men inkluderade utöver husfasader exempelvis franska parkettgolv. År 1991 blev hon medlem i Kungliga Akademien för de fria konsterna, Konstakademien. En omfattande retrospektiv utställning av Barbro Östlihns måleri presenterades på Norrköpings Konstmuseum 2003 och verk visades även i grupputställningen Seductive Subversion, Women Pop Artists 1958–1968 på Rosenwald-Wolf Gallery at The University of the Arts och Brooklyn Museum, New York.

Barbro Östlihn avled i Paris 1995 och är gravsatt i den Östlihnska familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.