Béatrice Glase var journalist och konsthistorisk skribent med starkt engagemang i kvinnorörelsen.

Béatrice Glase föddes som Béatrice De Rougemont år 1918 i Genève, där hennes föräldrar som båda var konstnärligt verksamma då befann sig på studieresa. Föräldrarna hade mötts i Paris, där modern Sigrid Wahlström, från Färila socken i Gävletrakten, studerade måleri för bland andra Fernand Léger, medan fadern Philippe De Rougemont från Lille, Frankrike, studerade vid Académie Delécluse. Familjen bosatte sig i Sverige 1919.

Båda föräldrarna var framgångsrika konstnärer och fadern kom att bli en ofta anlitad porträttmålare av kungligheter, företagsledare och regementschefer i Sverige. Béatrice Glase gick i skola i Stockholm, där hon tog studentexamen vid Nya Elementarskolan för flickor 1937. Efter några år med resor utomlands tog hon 1944 en filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet. Hon hade då redan börjat arbetat som volontär och journalist vid Falkenbergs Tidning. Efter ett år vid Bohus-Posten, 1944, fortsatte hon sedan till Stockholms-Tidningen, där hon blev kvar till 1948 med uppdrag som allmänreporter.

Samma år, 1948, gifte Béatrice Glase sig med fotografen Gösta Glase och övergick till frilansverksamhet, bland annat för veckotidningen Året Runt. Maken Gösta Glase är känd för sina klassiska Stockholmsfotografier från 1950-, 1960- och 1970-talen, och tillsammans var de båda verksamma i tidskrifterna Idun och Vecko-Journalen med porträtt, mat-, mode- och resebilder. De gjorde också temanummer, exempelvis vid Winston Churchills bortgång 1965, då Béatrice Glase var redaktör för ett minnesnummer om den engelske statsmannen.

I Idun och Vecko-Journalen blev det också många porträttintervjuer med den tidens kvinnosakskvinnor, bland andra Eva Moberg och Karin Westman Berg. Béatrice Glases eget engagemang växte med artiklar och forskning i frågan. Resultatet blev en flammande appell i form av boken Utan kvinnor – låtsasdemokrati, 1975. Medan den stora kvinnokonferensen i Mexico City pågick samma år hade hon själv fördjupat sig i statistik och rapporter om jämställdhet i Sverige. Med sin bok levererade Béatrice Glase en svidande kritik av det svenska manssamhället, där kvinnor behandlades som en minoritet på såväl arbetsmarknad som i utbildning. Hon konstaterade att kvinnor fanns men inte räknades, och att de nästan helt saknades i beslutsprocesserna, och sammanfattade läget med orden ”den svenska jämställdheten är en papperstiger”. Med hänvisning till Karin Westman Bergs och sociologen Rita Liljeströms arbeten uppmanade hon läsarna att studera kvinnohistoria och könsroller, som då var det gängse begreppet, för att belysa skillnader och orättvisor mellan könen.

Det konst- och kulturintresse som Béatrice Glase ärvt från sina föräldrar ledde samtidigt till flera böcker om Stockholms historia, författade tillsammans med maken. Det blev många böcker om Gamla stan och Riddarholmen. Ett av deras sista gemensamma större verk var en historisk fotobok om svenska kyrkor från Skåne till Lappland.

Béatrice Glase blev mot slutet av sitt liv belönad för sina kulturhistoriska insatser, med Samfundet S:t Eriks plakett 2002, och samma år även H M Konungens medalj, 8:e storleken i högblått band, för mångåriga värdefulla insatser vid Riddarholmskyrkan.

Béatrice Glase gick bort 2008. Hon ligger begravd med sin make i De Rougemonts familjegrav på Norra begravningsplatsen i Solna.