Bibi Andersson var en av Sveriges främsta skådespelare och en av de internationellt mest kända. Hon medverkade i bortåt hundra film- och teveproduktioner och ett stort antal uppsättningar vid teatern.

Uppväxten i Stockholm gav Bibi Andersson tillträde till en bred bildningsgång inom både filmen och teatern. Jämte barnteater, skolföreställningar och folkparksteater fick hon tidigt statistengagemang i filmproduktioner på Filmstaden. Hon studerade även vid Gösta Terserus teaterskola, en av de mest välrenommerade teaterskolorna på 1940- och 1950-talen, och gick sedan i Dramatens elevskola 1954—1956. Före avslutad examen flyttade hon till Malmö stadsteater 1956 med dåvarande partnern Ingmar Bergman, som hade utnämnts till teaterns konstnärlige ledare. År 1959 återvände hon till Dramaten som hon förblev trogen fram till pensioneringen 1996.

I början av 1950-talet gjorde Bibi Andersson mindre roller i svenska spelfilmer, bland annat i Ubåt 39, 1952, i regi av Hampe Faustman, och Dum-Bom, 1953, Nils Poppes sista långfilm i serien om den populära figuren Fabian Bom. Hon medverkade även i en av Ingmar Bergmans reklamfilmer för tvålen ”Bris” (1953) och spelade även mot Edvard Persson i En natt på Glimmingehus, 1954. Men det var under andra hälften av 1950-talet som hon fick sitt stora genombrott i ett par filmer av Ingmar Bergman, vilka på sikt även skulle bidra till att göra henne internationellt känd. En var dubbelrollen i Smultronstället, 1957, där hon spelade Sara, en ung kvinna i berättelsens nu men också i det förflutna, i den åldrige huvudpersonens minnen. Den andra var rollen som Mia, den Marialiknande unga modern i det kringresande gycklarsällskapet i Det sjunde inseglet, 1957.

Filmproducenten Bengt Forslund har påpekat att det vanligast förekommande uttrycket om Bibi Anderssons rollgestaltningar vid denna tid var ”förtjusande”. Hennes tidiga roller utmärktes mycket riktigt av ett slags type-casting. I sin självbiografi Ett ögonblick, 1996, uttryckte hon angående sin roll i Smultronstället att hon kände sig ”som en kliché av en ung flicka, så djävla ung hade jag aldrig varit!” Ingeny-rollerna återkom även på teatern, där hon spelade Liten Karin (Karin Månsdotter) i Strindbergs Erik XIV, 1956, pigan Stina i Värmlänningarna, 1958, och Sagan i Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn, 1958. Dåtida kritiker uppfattade henne här som ömsom eteriskt poetisk, ömsom jordnära och ungflicksaktigt kavat. För att citera teaterkritikern Henrik Sjögren framstod hennes gestaltning av Liten Karin som ”en folkvisans romantiska hjältinna, svårmodig och ljuvt skälvande, en enkel flicka och rättframt älskande varelse”, och om Sagan hette det att hon var ”en romantiskt skogsrågrön ungmö med naiva sagotonfall, där också den näbbiga ironin kunde blänka fram”.

Här kan det återigen vara på sin plats att citera Bibi Andersson själv, som i självbiografin skrev: ”Jag älskade att lyssna på allt prat om rollbesättningar, ofta med ganska oförblommerade kommentarer […] och jag bävade för den dag jag skulle råka i onåd. Det skapade en oro i mig och jag lärde att se mig utifrån, som en i den där räckan av skådespelare som producenter och regissörer diskuterade som om de var bokmärken.”

1960-talet innebar emellertid större uppgifter. På Dramaten spelade hon år 1964 den kvinnliga huvudrollen Maggie i Arthur Millers Efter syndafallet och året därpå den unga hustrun Grynet i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? och Agnès i Molières Hustruskolan, 1966. Även inom filmen gjorde hon nu flera prisade roller. En var i Vilgot Sjömans debutfilm Älskarinnan, 1962, som gav henne skådespelarpriset vid Berlins filmfestival 1963. Om denna roll skrev Jörn Donner i Dagens Nyheter att hon här ”växer ut från den flickroll hon burit till den verkliga höjden av sin talang. Hon gör ett av de rakaste kvinnoporträtten i svensk film […] Hon är levande, nära, i varje detalj riktig.”

Inom filmen vid denna tid var Bibi Anderssons kanske mest minnesvärda prestation i rollen som sjuksköterskan Alma i Ingmar Bergmans Persona, 1966. Här för hon alldeles bokstavligt ordet filmen igenom då hennes kontrahent, spelad av Liv Ullmann, är stum. Inte förvånande renderade den henne flera utmärkelser, både den svenska Guldbaggen och därutöver ett antal utländska pris. Andra notabla filmroller under 1960-talet gjorde hon i Vilgot Sjömans Syskonbädd 1782, 1966, Mai Zetterlings internationellt uppmärksammade Flickorna, 1968, och Ingmar Bergmans En passion, 1969.

Dessa insatser bidrog utan tvivel till Bibi Anderssons internationella filmkarriär under 1970-talet. Hon fick spela mot såväl Orson Welles som Paul Newman och Steve McQueen, men likafullt måste denna karriär karakteriseras som både ojämn och brokig. Den kom att omfatta allt från filmer av amerikanska auteurer som John Houston (Brevet till Kreml, 1970) och Robert Altman (Quintet, 1979) till populärgenrer som västerns (Duel at Diablo, 1966) och katastroffilm (The Concorde - Airport 79, 1979). Hennes kvalitativt sett främsta utländska film kom först påföljande decennium, med en biroll i dansken Gabriel Axels Oscarsbelönade Babettes gästabud, 1987.

1970-talet tillbringade Bibi Andersson även i Sverige, då hon anställdes vid TV-teatern på SVT. År 1976 medverkade hon i miniserien En dåres försvarstal efter Strindbergs självbiografiska roman, i rollen som Siri von Essen i regi av dåvarande maken Kjell Grede. Samma roll gjorde hon i en föreställning av Per Olov Enquists Tribadernas natt på Broadway, med Max von Sydow som Strindberg. Även på 1980-talet gjorde hon ett antal uppmärksammade roller på TV-teatern, däribland som Blanche DuBois i Linje Lusta, 1981, i regi av Bo Widerberg, och i Fordringsägare, 1988, regisserad av Stefan Böhm.

Under 1980-talet var det åter ett antal stora roller vid Dramaten som Bibi Andersson lovordades för. En var Mary, modern i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt i Ingmar Bergmans uppmärksammade uppsättning år 1988. En annan var huvudrollen i Wilhelm Carlssons iscensättning av Friedrich Schillers Maria Stuart, 1989. Några år senare spelade hon en av de främsta kvinnliga rollerna i Bergmans påkostade och magnifika uppsättning av Shakespeares Vintersagan på Dramaten 1994.

1990-talet innebar också andra åtaganden. Nu satte Bibi Andersson i egen regi upp En riktig western av Sam Shepard år 1990 och Efter orgien av Suzanne Brøgger 1991, och det var även nu hon skrev självbiografin Ett ögonblick som gavs ut på Norstedts förlag 1996. Dessutom medverkade hon, tillsammans med sina kollegor Harriet Andersson och Gunnel Lindblom, i Christina Olofsons dokumentär om Mai Zetterling, I rollerna tre, 1996.

År 1982 tog Bibi Andersson initiativ till föreningen Artister för fred och de följande decennierna innebar en del politiskt arbete vid sidan av arbetet som skådespelare, inte minst genom den på 1990-talet grundade stiftelsen Open Road Stockholm-Sarajevo för att återuppbygga kulturen i den krigshärjade staden.

Under 2000-talet återvände Bibi Andersson till svensk film med inte mindre än tre Guldbaggeprisade biroller. Den första var i Måns Herngren och Hannes Holms Det blir aldrig som man tänkt sig, 2000, den andra i Klaus Härös Elina — som om jag inte fanns, 2003, och den tredje fick hon för sin roll som abbedissa i den första delen av filmatiseringen av Jan Guillous böcker om den fiktive korsriddaren Arn Magnusson, Arn — tempelriddaren, 2007. Denna roll gestaltade hon också i uppföljaren Arn — riket vid vägens slut, 2008.

Med dessa tre priser samt Guldbaggen för Persona är Bibi Andersson den person som fått flest Guldbaggar i skådespelarkategorin.

År 2009 drabbades Bibi Andersson av en kraftig stroke, och hon gick bort den 14 april 2019.