Berit Wallenberg var arkeolog och konsthistoriker och grundade en forskningsstiftelse som ger bidrag inom dessa områden. Hon var dubbel filosofie licentiat i arkeologi och konsthistoria, men även etnolog, och blev Sveriges första kvinnliga antikvariska kontrollant i samband med Lovö kyrkas restaurering 1935.

Berit Wallenberg föddes 1902 i Stockholm som äldsta barn till Oscar Wallenberg och Beatrice, född Keiller. Fadern Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg, grundare av Stockholms Enskilda Bank, sedermera Skandinaviska Enskilda Banken (SEB). Fadern var kapten och samtidigt med i ett tjugotal bolagsstyrelser samt kommittéer och utredningar. Han kom att uppskatta och stötta Berit Wallenbergs akademiska framgångar, dock först efter att hon kommit in på universitetet. Modern Beatrice Keiller kom från Göteborg och var dotter till Alexander Keiller d y, grosshandlare, fabrikör och bruksägare. Berit Wallenberg växte upp med brodern Carol i Villastan i Stockholm, där många inom näringslivs- och kultureliten var bosatta. Somrarna tillbringades i societeten på Särö där hennes mamma hade växt upp, men framför allt på sommarstället Viken i Lovö på Drottningholm.

Som tjugoåring bestämde sig Berit Wallenberg för att bli konsthistoriker. Mot föräldrarnas önskan bedrev hon självstudier i latin för att skaffa sig gymnasiebehörighet. På gymnasiet läste hon helklassisk linje på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm och tog studenten 1925, för att samma år påbörja sina studier vid Stockholms högskola. Studierna fokuserades på konsthistoria och arkeologi i olika former – nordeuropeisk, klassisk, cypriotisk och kinesisk – men omfattade även etnologi. Som konsthistoriker specialiserade hon sig på medeltida muralmåleri i Sverige, Danmark och Finland.

Redan 1924 deltog Berit Wallenberg i en utgrävning av en bronsåldershög i Laholm. Under studietiden följde utgrävningar av det gamla hednatemplet i Gamla Uppsala 1926, Alvastra klosterkyrka och pålbyggnad 1927, 1928 och 1930 samt Vendels kyrka 1930. Under grävningarna i Alvastra lärde hon känna arkeologen Greta Arwidsson. Under grävningen 1927 hittade Berit Wallenberg den sedan länge eftersökta Sverkerska ättens grav i Alvastra klosterkyrkas kor. Hon deltog i de högre seminarierna i både konsthistoria och arkeologi. I november 1931 färdigställde hon sin licentiatuppsats i arkeologi om bronsålderns periodbestämning, men tog sin filosofie kandidat först året därpå. Samma år reste hon också till Svenska institutet i Rom och under sin vistelse i Italien mottog hon diplom från Byzantinska institutet i Ravenna.

Då Lovö kyrka skulle restaureras 1935 ville hon delta i restaureringen, vilket godkändes av riksantikvarie Sigurd Curman. Hon blev därmed Sveriges första kvinnliga antikvariska kontrollant och hennes insatser tycks ha gått långt utöver vad uppgiften egentligen krävde. Bland annat togs äldre, medeltida drag i kyrkans väggar fram, gravkoret restaurerades och det medeltida altarbordet – som hon själv flera år tidigare hade upptäckt som golvsten – återtogs som altarbord. Hon lät också utföra en arkeologisk utgrävning ihop med etnologen Ann-Sofi Schotte-Lindsten i samband med att kyrkans grund skulle stärkas. Hon genomförde dessutom arkivstudier och lät mäta upp, fotografera och dokumentera kyrkan. Dokumentationen lät hon själv bekosta och publicera 1984 och den har av bland andra arkeolog Ragnhild Boström och konsthistoriker Ann Catherine Bonnier ansetts vara förstklassig och före sin tid.

Hösten 1939 ansvarade Berit Wallenberg själv för en arkeologisk utgrävning av fyra gravar under runhällar i Skänninge på uppdrag av Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet. Genom åren deltog hon också i utgrävningar främst i Stockholmstrakten. Hon dokumenterade mycket, bland annat under sina resor. Efterhand hade hon byggt upp ett ansenligt fotomaterial över många gamla kulturhistoriska byggnader och bebyggelsemiljöer i Europa, som förstördes under andra världskriget. Genom att senare publicera bildmaterialet ihop med skriftlig dokumentation bidrog hon till att bevara kunskap om detta kulturarv åt eftervärlden. Berit Wallenberg lät donera tusentals bilder relaterade till kulturmiljöer i Sverige och Europa, men även privata bilder, till Riksantikvarieämbetet. Detta bildmaterial är idag digitaliserat och tillgängligt för forskning.

Berit Wallenberg var flitigt engagerad i olika frågor rörande hembygden runt Lovö och Drottningholm, samt inom kyrkan, vilket upptog mycket av hennes tid och energi. Detta i kombination med bensinransonering och stor rädsla för kriget gjorde att resor för insamlande av kompletterande och jämförande material till avhandlingen sköts på framtiden. Trots att avhandlingen drog ut på tiden var den väldigt viktig för Berit Wallenberg och hon lät till och med bygga ett skyddsrum för sitt forskningsmaterial. I maj 1942 meddelade emellertid hennes professor Johnny Roosval att en manlig medstudent skulle disputera på Berit Wallenbergs ämne. Hon var opponent vid disputationen, men ansåg i tysthet att avhandlingen var en spegel av hennes eget pågående arbete, vilket hon tidigare redovisat vid bland annat seminarier och konferenser. Denna händelse, som numera skulle rubriceras forskningsstöld, upplevde hon som sin akademiska begravning, men hon lyckades ändå genomföra sitt opponentuppdrag. Samtidigt utnämnde Johnny Roosval Berit Wallenberg till filosofie licentiat i konsthistoria, med inriktning på kyrkligt muralmåleri från medeltid och Vasatid.

Hur Berit Wallenbergs forskningsarbete blev hanterat kritiserades i samtiden av professor Gerda Boëthius i tidskriften Konstvärlden, vilket skapade debatt. Att inte kunna disputera på sitt mångåriga forskningsarbete var en stor sorg för Berit Wallenberg och det påverkade hennes framtida möjligheter att såväl få fast tjänst inom kulturmiljöbranschen som att verka inom akademin. Hon blev i stället privatforskare, men hon var också fortsatt en hängiven och engagerad eldsjäl inom hembygdsrörelsen. Detta engagemang resulterade bland annat i att hon 1940 utsågs som hedersledamot i hembygdsföreningen S:ta Ingrids Gille.

År 1952 fick Berit Wallenberg ta emot medaljen Illis quorum meruere labores för sitt engagemang för kulturmiljövården. Hon blev också tilldelad en utmärkelse av Samfundet för Hembygdsvård (nuvarande Sveriges Hembygdsförbund) för sitt ideella arbete inom hembygdsföreningen. Två år senare tilldelades hon som enda kvinna Upplands fornminnesförenings förtjänstmedalj.

År 1955 upprättade hon Berit Wallenbergs Stiftelse för att främja konst- och kulturhistorisk forskning jämte ett Vetenskapsmannaråd för att ta emot ansökningar och utse mottagare av stiftelsens fondmedel. Hon etablerade också Konstforskningsinstitutet 1956, som då främst skulle finansiera hennes egen verksamhet. Från 1958 och många år framöver lät Berit Wallenberg sin stiftelse prioritera bidrag för arkeologiska utgrävningar på Lovön till bland annat Stockholms universitet, med professor Greta Arwidsson i spetsen. År 1960 valdes Berit Wallenberg in som ledamot i Svenska Arkeologiska Samfundet, där hon blev stiftande ledamot 1963. År 1966 valdes hon in som korresponderande ledamot i Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och 1973 tilldelades hon Hazeliusmedaljen i silver av Nordiska museet.

Berit Wallenberg promoverades 1980 till filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet som ensam kvinna. Hon såg detta som viss kompensation bland annat för att hon fråntogs sina möjligheter att disputera på sitt avhandlingsmaterial nästan fyrtio år tidigare.

Berit Wallenberg gifte sig aldrig. Privat utgjordes de viktigaste hörnpelarna av familjen, släkten och den kristna tron, där hon var aktiv som lekmannapredikant, skrev krönikor och kantater samt umgicks med tidens andliga ledare. Sin yrkesbana ägnade hon åt forskning, hembygd och kulturmiljövård i dess olika former. Hon var den person som upptäckte den medeltida kyrkomålaren Albertus Pictors självporträtt i Lids kyrka. Genom sin stiftelse stöttade hon arkeologer och konsthistoriker, men också kulturhistoriska institutioner. Det var också vetenskapen, den kristna tron och arbetet med hembygden runt främst Drottningholm och Lovön som betydde mest och kom att prägla hennes liv.

Några av Berit Wallenbergs nära vänner kom också att spela stor roll i hennes privatliv respektive profession. Till dessa hör bland annat prosten Gustaf Bruncrona, författarinnan Stina Ridderstad och konstmuseiintendent Gerda Boëthius. Under studietiden lärde hon också känna sedermera landsantikvarie och professor i arkeologi Greta Arwidsson och konservatorn och konstvetaren Agnes Geijer, och de utvecklade en vänskap som bestod livet ut.

Berit Wallenberg avled den 4 september 1995. Hon jordfästes den 14 september i Lovö kyrka av prästen Lars Djerf, som 2003 skrev hennes biografi. Hon gravsattes, liksom många i släkten Wallenberg, i gravkullen på Malmvik på sitt älskade Lovö.