Birgit Broms var en konstnär som förnyade bildkonsten genom sina exakta iakttagelser och sitt känsligt sökande måleri. Redan från början fick hon framgång med sin konst och blev en mycket respekterad konstnär. Hon är en av de främsta inom målarkonsten från senare hälften av 1900.
Birgit Broms föddes i Linköping 1924 som dotter till Uno Broms, försäkringsdirektör, och hans hustru Margareta, född Malmborg. I ungdomen, just efter kriget, vistades hon i Paris. Där fick hon möjlighet att teckna croquis på kvällarna på Académie Julian. När kursen var slut granskades elevernas teckningar och hon blev utvald att erhålla priset premier prix, alltså kursens bästa konstnär. Detta gav henne lust att fortsätta en konstnärlig utbildning. Hon började på illustrationslinjen vid Anders Beckmans skola (nuvarande Beckmans designhögskola), men det enda hon tyckte om på skolan var croquisteckningen. Läraren uppmanade henne att istället söka sig till en målarskola. Hon kom in på Konstakademien vid första försöket och började där 1947.
Under sin utbildning på Konstakademien fick Birgit Broms redan efter ett år möjlighet att under åren 1948–1949 studera i Venedig på Accademia di Belle Arti di Venezia. Året kom att få avgörande betydelse för hennes fortsatta måleri. Hon kom att noggrant studera den gamla italienska konsten, i synnerhet från tidig renässans. När hon hade avslutat studierna på Konstakademien i Stockholm 1951, återvände hon till Italien för att studera, denna gång på Accademia di Belle Arte di Ravenna för att lära sig att arbeta i mosaik. Detta ledde till ett offentligt uppdrag för Birgit Broms, en mosaik i Råcksta 1952. Hon fick också senare möjlighet att utföra freskmåleri som hon lärt sig under studietiden i Italien, en utsmyckning i al secco på Rosenlunds sjukhus i Stockholm 1980 och uppdrag i stucco lustro på K1, Rindö 1984 och på SE-banken i Rissne 1992.
De erfarenheter hon fick i början av sina konststudier ledde till att Birgit Broms blev självständig i sitt måleri i förhållande till såväl lärare som kamrater. Kanske är det därför som hennes måleri inte liknar de andra målarkamraternas konst, som varit mer påverkade av den franska samtidskonsten. Tidigt fann hon alltså sitt sätt att måla, ett måleri med inspiration från tidigt renässansmåleri och freskmåleri och också från samtida italiensk konst som hon sett i Italien.
När Birgit Broms debuterat som konstnär 1957 och visste vilken väg hennes konst skulle ta, gifte hon sig med konstnären Ragnar Sandberg, som varit lärare på Konstakademien (men inte hennes lärare). Det kunde ha varit problematiskt att gifta sig med en så erfaren konstnär. Men det verkar som om samvaron med honom istället spädde på inspirationen i målandet. De var båda sökande konstnärer, men arbetade med olika saker inom konsten, och tycks ha haft mycket stort utbyte av varandras konstnärliga tankar.
Birgit Broms fann tidigt sina speciella motiv, som var få, men som hon höll fast vid genom åren och hela tiden vidareutvecklade konstnärligt. Det kunde vara platser med hus, skridskoåkare eller porträtt. Målningarna såg alltmer abstrakta ut men hon frångick aldrig utgångspunkten för motivet. Mänskliga figurer finns oftast med i hennes måleri. Det hon målade är en formernas och färgernas poesi.
I poetiska bilder har hon skildrat eller porträtterat husfasader på olika platser i Stockholm, som de omkring Birger Jarls torg på Riddarholmen, några vid Blasieholmstorg och Kronobageriet. Hon hade vid ett tillfälle på 1960-talet sett de gula fasaderna vid Birger Jarls torg som hon ville måla. I bild efter bild från 1960-talet till 1990-tal iakttog hon formerna, förenklade och gav dem spänning i kompositionen.
När Birgit Broms dotter Helen började lära sig att åka skridskor, kom skridskoåkarnas rörelser att engagera henne. Efter denna första syn av skridskoåkarna på 1960-talet återkom hon till det motivet genom livet. Hennes utforskande handlade om hur själva rörelsen kunde gestaltas i bilden genom komposition och form. Det blev många olika varianter av motivet med två, tre eller fyra skridskoåkare rytmiskt sammanflätade i samma bild framför och bakom varandra, ibland i starkt röda former. Armarna är utsträckta och håret fladdrar i farten. Senare använde hon också collage av urklippta tidningspappersbitar både i stark röd färg och med svartvit text, för att åstadkomma de former som gav rörelsen liv i bilden. I dessa motiv arbetade hon i en allt friare form.
Under sitt verksamma liv kom Birgit Broms att skapa många uppmärksammade, fördjupande porträtt. I början av sitt konstnärskap målade hon självporträtt. Under 1960-talet målade hon flera porträtt av dottern Helen som exempelvis Helen med björn, 1965.
Under 1970-talet gjorde Birgit Broms sina första försök att avporträttera några personer vilkas ansikten intresserat henne. Bland de första porträtten var två föreställande skådespelaren Erland Josephson. Birgit Broms fick bland annat en beställning från Statens porträttsamling om att måla ett porträtt av Ingmar Bergman, och efter att först ha tackat nej svarade hon ja. Andra personer som hon avbildat är skådespelaren Karin Kavli med stor blå hatt som framhävde hennes ansikte, Benny Andersson, författaren Inger Alfvén och skådespelaren Allan Edwall.
Under de sista åren 2004–2008 målade Birgit Broms flera gripande självporträtt. Sjuk och allt svagare till kroppen såg hon på sig själv sittande i ett nästan tomt rum i en fåtölj med skissblocket i knäet. Huvudet är förminskat mot den stora randiga tröjan, långbyxorna och de stora skorna. Det är som om hennes egen person sakta försvinner under de markerade klädesplaggen och den stadiga omslutande fåtöljen. Men ändå finns i de olika porträttvarianterna den kraftfulla rörelsen och formupplevelsen kvar. Bilden uttrycker i sin koncentrerade form en känsla av både ensamhet, utsatthet och försvinnande som blir mycket stark.
Under dessa sista år målade Birgit Broms också några stilleben, en mjukt veckad glasskål i olika versioner tillsammans med ett eller ett par äpplen och ibland också en kniv eller en nyckel. Hon använde det som hon hade närmast till hands. Hon prövade att se skålen på olika sätt och i olika färger och skepnader. Gestaltningen är fylld med känsla och i vissa av bilderna tycks det som om hon målade ett timglas där sanden är på väg att helt rinna bort.
Dessa hennes sista verk visades för första gången på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn i en retrospektiv utställning 2016–2017, den första efter hennes död. Birgit Broms debututställning var en separatutställning på Galerie Blanche i Stockholm 1957, flera år efter att hon avslutat sin utbildning. Därefter ställde hon ut regelbundet på olika gallerier genom åren. Hon visade också sitt måleri i mer omfattande utställningar bland annat på Thielska galleriet 1987, Göteborgs konstmuseum 1990, Prins Eugens Waldemarsudde 1996 och på Moderna Museet i Stockholm 2006.
Birgit Broms blev invald i Konstakademien 1982 och erhöll Prins Eugenmedaljen 1985 samt Egron Lundgrens medalj 2006. Hon avled 2008, och hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.
