Birgitta Ingvaldsdotter var en köpmannahustru i Stockholm som genom äktenskap, arv och affärsverksamhet skapade sig en betydande förmögenhet i början av 1500-talet.
Birgitta Ingvaldsdotter föddes tidigast 1468 som enda barnet till Ingvald Torstensson och Anna Jakobsdotter. Hennes far Ingvald Torstensson var köpman från Arboga, och hade många kontakter i Bergslagen. Han gifte in sig i Stockholms köpmannakretsar genom att äkta rådmansdottern Anna Jakobsdotter. I samband med giftermålet gav hennes bror, som valt att bli dominikanbroder, Anna halva sitt fadersarv.
Senast 1490 gifte sig Birgitta Ingvaldsdotter med stockholmaren och köpmannen Anders Svensson Hellsing. Strax därefter miste hon, vid 22 års ålder, sin mor. Som enda arvinge ärvde hon en stor förmögenhet bestående av ett stenhus, en fristående stenbod, ett brygghus med panna och bryggredskap samt 600 mark i kontanter, förutom silver och andra gåvor. Som seden påbjöd tog hennes far på sig att reglera moderns skulder och intäkter. När modern gått bort insjuknade Birgitta Ingvaldsdotters svärfar Sven Hellsing och flyttade in i parets hem, där han vårdades i två år innan han dog. Efter honom ärvde Birgitta Ingvaldsdotter och maken hans fastighet bestående av ett stenhus och dess underliggande källare samt en gård i trä och ett fristående stall och hela Svens förmögenhet.
Vid svärfaderns död hade Birgitta Ingvaldsdotter varit gift med Anders Svensson Hellsing i minst fem år utan att ha fått några barn. Maken reste mycket till andra köpstäder runt Östersjön och var inte hemma så ofta. Strax efter sekelskiftet 1500 insjuknade även han, vilket framgår av att Birgitta Ingvaldsdotter själv betalade parets skatt åren 1502 och 1503. När Anders Svensson Hellsing dött ärvde hon inte bara halva äktenskapets egendomar utan också en tredjedel av sin makes halva. Denna utökade giftorätt får sin förklaring i ett dokument, upprättat av makarna redan 1495, i vilket de ömsesidigt skänker delar av sin giftorätt till den efterlevande; något de kunde göra eftersom bröstarvingar saknades.
Birgitta Ingvaldsdotter hade vid det här laget blivit en eftertraktad äktenskapspartner bland både svensktalande och tysktalande, inte bara genom sin stora förmögenhet utan främst på grund av de goda kontakter med järn- och kopparproducenter i Bergslagen som hon kunde förmedla.
År 1504 gifte sig Birgitta Ingvaldsdotter med den tyske köpmannen Gert Brüning, som var en mycket förmögen man. Han var Stockholms stads främsta skattebetalare från och med 1505. Genom att gifta sig med en svensk kvinna kunde han etablera sig och bli medborgare i staden. Gert Brüning fraktade stora partier koppar från Stockholm till Lübeck och förde kläde, humle och salpeter tillbaka till Stockholm. Birgitta Ingvaldsdotter skötte kontakterna och stöttade maken under hans resor i Bergslagen.
Under denna tid skänkte Birgitta Ingvaldsdotter och hennes far inkomsterna från uthyrningen av ett stenhus till Stockholms franciskaner. Dessa inkomster var tänkta att försörja den präst som varje söndag skulle läsa en själamässa över familjens medlemmar i Riddarholmskyrkan.
År 1505 avled Birgitta Ingvaldsdotters far. I arvsskiftet efter honom fick hon kämpa mot hans änka för att komma i åtnjutande av sina rättigheter. Arvet efter fadern utökade Birgitta Ingvaldsdotters redan stora förmögenhet, och hon övertog hans värdefulla kontaktnät. Tidigt i äktenskapet skrev Birgitta Ingvaldsdotter och Gert Brüning inbördes testamente, vilket gav den överlevande ekonomiska fördelar gentemot den avlidnes släktingar. Från och med 1517 var det återigen Birgitta Ingvaldsdotter som gick upp på rådstugan och betalade in parets skatt. I början av år 1518 dog Gert Brüning, men Birgitta Ingvaldsdotter fortsatte att i flera år driva affärsverksamheten på egen hand. Visserligen betalade hon något mindre i skatt än vad de gjort tillsammans, men fortfarande räknades hon till de allra främsta skattebetalarna i Stockholm 1518–1522.
Efter Gert Brünings död ville Birgitta Ingvaldsdotter hedra sina två makar och sin far, samtidigt som hon även ville bidra till fattigvården i staden. Sättet att göra detta på kunde variera, men när någon ägde flera hus, som hon själv, kunde de hyras ut. Inkomsterna från uthyrningen kunde skänkas till välgörande ändamål. Birgitta Ingvaldsdotter gynnade S:t Nicolai Gille, Stockholms kanske främsta gille. Det hade sitt altare i Storkyrkan, och tack vare intäkter från stenhus, stenbodar och lagerlokaler kunde ytterligare en präst anställas. Varje vecka under onsdagsmässan samlade Birgitta Ingvaldsdotters präst in medel till de fattiga.
År 1522 bestämde Birgitta Ingvaldsdotter sig för att hjälpa ytterligare en tysk köpman, Hans Nagel, att bli borgare i Stockholm genom att gifta sig med honom. Han betalade bara en tredjedel så mycket skatt som Birgitta Ingvaldsdotter. Ur ett ekonomiskt perspektiv gifte hon ner sig, men hon förvaltade fortfarande sin enorma förmögenhet väl. Från och med 1523 upptogs hon inte längre som självständig skattebetalare. Då var hon över 50 år gammal. Maken Hans Nagel kom aldrig att betala lika mycket skatt som hon hade gjort, men efter bara några års äktenskap dubblerade han trots allt sitt inkomstunderlag – tack vare hennes affärskontakter.
Birgitta Ingvaldsdotter förekommer en sista gång i källorna i augusti 1527, då hon tillsammans med maken begärde att få tillbaka de hus vars intäkter hon och fadern låtit S:t Nicolai Gille respektive franciskanerna erhålla under många år. Enligt beslut vid Västerås riksdag i juni 1527 förbjöds den här typen av gåvor till religiösa stiftelser (prebendestiftelser). I stället för att Gustav Vasa skulle dra in hennes egendomar till kronan gjorde Birgitta Ingvaldsdotter anspråk på dem. Även i detta var hon lyckosam.
Datumet för Birgitta Ingvaldsdotters död är okänt.
