Birgitta Odén blev år 1965 den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Hon var också första kvinnan som innehade en ordinarie universitetsprofessur i historia i Sverige. När hon år 1973 valdes in i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år blev hon en av de allra första kvinnliga forskarna där.

Birgitta Odén föddes i Uppsala 1921 som äldsta barnet till Sven och Agnes Odén. Sven Odén var kemist med inriktning mot lantbruk. Han blev professor i oorganisk kemi vid Tekniska högskolan i Stockholm och senare föreståndare för en statlig institution med försöksverksamhet på jordbruksområdet. Birgitta Odén kom därför att gå i skola i Stockholm. Hennes syskon blev senare forskare inom naturvetenskap, Svante Odén och Angelica, gift von Hofsten, båda verksamma i Uppsala.

Birgitta Odén valde dock humaniora och samhällsvetenskap i sin utbildning, även om hon hela livet bevarade en kärlek till blommor och annan växtlighet. Ett starkt inflytande hade säkert hennes mor. Hon var en kvinna med vittfamnande intressen. Hon tillhörde dem som kunde citera Shakespeare på engelska och läsa tyska och franska 1800-talsromaner på originalspråken. För övrigt var även Sven Odén humanist på sin fritid, och det var ju den fritidspappan som hon fick se mest av, berättade Birgitta Odén i en intervju.

Fadern dog när Birgitta Odén endast var 13 år. Det var en traumatisk händelse i familjen som sannolikt svetsade samman de kvarvarande ännu mer, i Stockholm och på det älskade sommarstället i Grisslehamn. Men för sina studier efter studentexamen valde Birgitta Odén en annan ort. Hon hade hört talas om Sture Bolin, professor i historia i Lund, som forskade om ekonomiska och sociala problem. Detta lockade henne. Lund blev hennes val och där kom hon att stanna. Hon läste historia och diskuterade sin forskning inte bara med handledaren Sture Bolin utan också med dåvarande docenten Sven A Nilsson. Hon läste dessutom bland annat kulturgeografi, blev vän med Torsten Hägerstrand och kom att dela hans intresse för samhällsplanering.

Efter ett kort äktenskap med juristen Sten Gagnér, gifte hon sig med Uno Dunér. Tillsammans fick de sonen Mårten Dunér. Uno Dunér var redan pensionerad major då de gifte sig, men han var även konstnär och djupt intresserad av humaniora.

Under 1940- och 1950-talen hade svenska historiker gärna uppehållit sig vid ekonomiska och politiska teman före det moderna samhällets tid. Birgitta Odén anknöt till detta i sina första tre stora böcker om den svenska statens finans- och handelspolitik under 1500-talet: avhandlingen Rikets uppbörd och utgift, 1955, Kopparhandel och statsmonopol, 1960, och Kronohandel och finanspolitik, 1966. Dessa böcker innehåller sammantagna en imponerande analys av skattesystemets struktur under Vasatiden och konflikten mellan regenternas krigsambitioner och finansiella realiteter.

Från 1960-talet, då Birgitta Odén tillträtt sin professur, och under de följande decennierna konfronterades historieämnet med nya teoretiska och metodologiska utmaningar. Först kom dessa framför allt från socialhistoria, historiematerialistisk teori eller positivistiskt modelltänkande. Senare följde debatterna om kvinno- och genushistoria samt kulturhistoria. Birgitta Odén var alltså professor mitt i den första vågen av ökat teori-intresse i historieforskningen, och hon var inte rädd för att ta ställning. Hon försvarade alltid historia som humaniora, liksom kraven på strikta metoder i historikerns empiriska arbete. Samtidigt menade hon, liksom sin Uppsalakollega Rolf Torstendahl, att historiens musa Clio gott kunde närma sig samhällsvetenskaperna och deras teorier. I sin egen forskning kom Birgitta Odén att ta upp en rad fruktbara områden, varav flera kan kallas socialhistoria eller historiografi. Hon var en mästare i att mejsla fram viktiga frågor. De måste enligt hennes syn slipas, så att de leder till kritik mot gammal kunskap och nya insikter. När hon intervjuades inför pensioneringen, hävdade hon att historia var en generaliserande samhällsvetenskap – men trots detta får historikern icke glömma att synliggöra variationerna i den historiska verkligheten. Särskilt i hennes senare arbeten om åldrande och självmord förenas breda perspektiv ofta med djupt existentiella frågeställningar.

Efter de stora insatserna om ekonomi och politik i Sverige under tidigmodern period kom Birgitta Odéns forskningar att inriktas på andra områden. Hon deltog i debatter om teoretiska grepp i emigrations- och migrationsforskningen. På flera olika sätt belyste hon historiografiska strömningar och forskarutbildning i Sverige under slutet av 1800-talet och 1900-talet. Till de historiografiska arbetena hör en biografi om Lauritz Weibull och en mindre skrift om Sture Bolin: Lauritz Weibull och forskarsamhället, 1975, och Sture Bolin: historiker under andra världskriget, 2011. Nämnas bör även en presentation av den franska Annales-skolan. Vetenskapssociologiskt intresse hade hennes projekt om forskarutbildningen i vårt land. I ett par antologier skrev Birgitta Odén dessutom om kvinnor vid universiteten och bidrog med artiklar i Clios døtre gennem hundrede år, 1994, och i Kvinnor vid Lunds universitet, 2000. Steget var inte heller långt till historiedidaktik som hon gav sitt stöd.

Under de senare åren i tjänst och efter pensioneringen kom Birgitta Odéns intressen att vändas mot tvärvetenskapliga projekt, dels om äldre människor, dels om självmordets historia. Hon publicerade exempelvis böckerna Äldre i samhället: teorier och forskningsansatser, (tillsammans med Lars Tornstam), 1982, De äldre i samhället – förr: fem föreläsningar, 1985, Äldre genom tiderna: åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det, 2012, och Leda vid livet: fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, 1998.

I Birgitta Odéns tilltro till historikerns kompetens och utifrån sin starka pliktkänsla sade hon ja till många uppdrag både i och utanför universiteten. Hon var en dynamisk dekanus vid Filosofiska fakulteten vid Lunds universitet och stödde bland annat miljöhistorisk forskning och ett universitetsprogram för Mellanöstern- och Nordafrikastudier. Under flera år var hon verksam i Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Utanför universitetet ingick hon till exempel i den socialdemokratiska regeringens framtidsutredning under ledning av Gunnar och Alva Myrdal.

Trots allt samvetsgrant arbete på olika håll, hade Birgitta Odén tid för sina forskarseminarier och doktorander. Hon var inspirerande som seminarieledare och handledare. Om detta har många av hennes forskarstuderande vittnat. Det är signifikativt att doktoranderna i en festskrift tackade för ”hennes pluralism, hennes beredskap och kapacitet att stödja nya idéer och öppna nya forskningsfält – att överskrida gränser.”

Birgitta Odén tillhörde en grupp pionjärer. Själv gjorde hon aldrig någon affär av att hon var den första kvinnliga professorn vid Lunds universitet. Men det var uppenbart att hon kände sitt ansvar – och hon tog det. När hon långt upp i åren i en intervju med Bodil Jönsson ombads att ge ett råd till kvinnliga forskarstuderande i historia, svarade hon: ”Jag skulle vilja säga till dem: glöm inte att ni också är kvinnor. Det är viktigt att ni finns med. Och att även kvinnors speciella områden i samhället syns.”

Birgitta Odén märktes och gjorde skillnad. Inte bara som ”den första” i flera sammanhang, utan genom lyskraften i sin personlighet, sitt mod att ta upp viktiga samhällsfrågor i tvärvetenskapligt arbete samt att uppmuntra nya teorier och strömningar i forskningen. Kort sagt för det generösa, kreativa och framsynta i hennes arbete.

Birgitta Odén dog 2016 och ligger begravd på Kviinge Kyrkogård i Knislinge Pastorat.