Birgitta Stenberg var författare. Hennes självbiografiskt inspirerade skildringar av ett bohemliv i Paris och Stockholm under 1950-talet har gjort henne till en ikonisk författare för lesbiska och hbtq-personer.
Birgitta Stenberg föddes i Stockholm 1932 men kom att tillbringa ungdomen i Visby på Gotland, där fadern var apotekare. Efter hans pensionering flyttade hela familjen till en stor villa, Torsätra, i Tullinge utanför Stockholm. Birgitta Stenberg gick i Enskilda Gymnasiet, men avvek från studierna innan studentexamen. En av klasskamraterna var Henrik Falkenberg, ägare till godset Värmlands Säby, och han blev en trogen vän hela livet.
Birgitta Stenberg var en av medlemmarna i den unglitterära Metamorfosgruppen, bildad 1951. Medlemmarna träffades på källarklubben Tunneln på Vasagatan i Stockholm. En förebild var den existentialistiska klubben Le Tabou i Paris. På Tunneln träffade hon Paul Andersson, en dyrkad förebild som hon första gången mött i Paris, Lasse Söderberg och många fler. Birgitta Stenberg stod också på scen som skådespelare. År 1954 uppträdde hon på Studio A, Stockholms engelskspråkiga teater, och senare i Min fru går igen av Noel Coward. Kritiken var nedgörande.
Under 1950- och 1960-talen reste Birgitta Stenberg till Paris, södra Frankrike, Rom, Mallorca, Sicilien och Positano. Hon förde hela tiden dagbok, med siktet inställt på att debutera som författare. Hennes första text, Caroll, 1952, refuserades av Albert Bonniers Förlag. Manuskriptets lesbiska motiv ansågs troligtvis inte motivera utgivning. Det ansluter sig till den serie Pulp Fiction-romaner om lesbisk kärlek, vilka publicerades efter andra världskrigets slut.
Birgitta Stenberg debuterade i stället 1956 med en roman i existentialistisk, tidstypisk stil, Mikael och Poeten. Poeten syftar på Paul Andersson och Mikael syftar på Per Michaëlsson, tidigare antikvariatshandlare i Gamla stan. Romanen mottogs väl.
Birgitta Stenberg anslöt sig till Svenska kommittén för kulturens frihet bildad 1952 och finansierad av den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten CIA. Hon blev sekreterare och redaktör för dess tidskrift, Kulturkontakt. Med början hösten 1956 medverkade hon i Dalarnas Tidningar som filmrecensent. Hon höll också föredrag på Syndikalistiska ungdomsförbundet 1958. Vid 22 års ålder konverterade hon till katolicismen. Hon skänkte också under några år pengar till Karmeliternunnorna i Glumslöv.
Birgitta Stenbergs andra roman Vit av natten, 1958, fick ett välvilligt mottagande. Men hennes genombrott kom med Chans, 1961, då hon blev ”raggarprinsessan” i massmedia. Boken handlar om Mari, en flicka från ett skyddshem och överklassynglingen Stefan. Det är en virtuos framställning där klassmotsättningarna kommer fram i språkbehandlingen. Boken blev film 1962 med Gunnar Hellström som regissör. Nästa roman, Våldgästen, 1963, beskrivs i recensionerna som en skildring från en värld där, enligt Karl Vennberg, liderligheten och brottet är en andra natur.
År 1967 skrev Birgitta Stenberg manus till en TV-film om incest, Katarina, med Johan Bergenstråle som regissör. Sexualiteten är ett stående tema i hennes författarskap. Mediastorm blev det återigen 1969 med boken Rapport. Det är en naken lägesbeskrivning från knarkberoendets slaveri. Narkomanin är även ämne i De frånvända, 1964. Kåkfararsamhällets individer blir avporträtterade i novellsamlingen Skurkar, 1973, och Våldgästen, som beskriver några småtjuvars tillvaro i Årsta. Birgitta Stenberg skrev också manuset till filmen om solochvåraren Raskenstam, även den regisserad av Gunnar Hellström. Manuset blev snabbt en bok, Raskenstam, 1983.
År 1965 flyttade Birgitta Stenberg till Åstol och bosatte sig där. Makarna Augustin och Brita Mannerheim hjälpte henne ur narkotikaberoendet och övertalade henne att köpa ett hus på ön. Birgitta Stenberg hade många och långa relationer med individer av båda könen. Äktenskapet med Håkan Lagergren 1974–1991 blev ett av de längre och stabilare förhållandena i hennes liv. Tillsammans med honom bedrev hon yrkesfiske på Åstol. De hade också en biodling i Smedsbolet i Tiveden. Diktsamlingen Mannen i havet, 1992, skildrar hennes sorg vid makens död. Birgitta Stenberg engagerade sig också politiskt och var en tid Vänsterpartiet kommunisternas representant i Tjörns kommunfullmäktige. Hon var också en skicklig bildkonstnär.
Andra viktiga personer i Birgitta Stenbergs liv var Ana L. Valdés, Isabella Belletti, Janne Liljedahl, Kurt Salomonsson och Vilgot Sjöman. En mycket omfattande korrespondens finns mellan Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen.
När Birgitta Stenberg hade fått distans till sin ungdoms 1950-tal skrev hon den självbiografiska boken Kärlek i Europa, 1981. Romanen är en exposé över hbtq-litteratur och en initierad skildring av tidens litterära och bohemiska liv i Stockholm, Paris och på Capri. Tillsammans med romanerna Apelsinmannen, 1986, som också blev TV-teater, Spanska Trappan, 1996, och den tidigare publicerade Rapport, utgör de en klassisk skildring av ett författarliv insatt i sin tid. Hennes stora betydelse för lesbiska och hbtq-personer visades bland annat när hon invigde Stockholm Pride år 2013.
Förutom romaner skrev Birgitta Stenberg också barnböcker. Hennes första barnbok Klara färdiga, 1976, blev TV-serie två år senare. Tillsammans med illustratören Mati Lepp skapade hon Billyböckerna. Birgitta Stenberg reste ofta till bibliotek runt om i Sverige och mötte sina läsare. Hon var också mycket utlånad på biblioteken.
Birgitta Stenbergs liv har skildrats i Alla vilda, 2012, en dokumentärfilm av Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson där hon åker runt i världen och återser gamla älskare, älskarinnor och vänner. Alla vilda var också titeln på den senkomna utgivningen av hennes första, refuserade manuskript till Albert Bonniers Förlag, 2004.
Birgitta Stenberg dog i Smedsbolet, Tiveden, 2014, vid en ålder av 82 år. Hon är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
