Birgitta Wolf var författare, översättare och aktivist inom fångvården.
Birgitta Wolf föddes 1913 på godset Rockelstad i Sörmland. Föräldrarna var etnografen och nazisten greve Eric von Rosen och Mary von Rosen, ledare av den kvinnliga grenen av Societas Sanctæ Birgittæ (SSB). Birgitta Wolf har i efterhand beskrivit sin barndom som idyllisk. Hon gick i flickskola i Stockholm och studerade språk i Schweiz. Under en tågresa i Europa träffade hon en ung industriman från Tyskland, Albert Nestler. Paret gifte sig på Rockelstad 1933 och bland bröllopsgästerna fanns hennes mosters förre man Hermann Göring som överlämnade en Mercedesbil som bröllopsgåva och ett fång rosor från Hitler. Horst Wessel-sången spelades i kyrkan. Samma år översatte hon en nazistisk propagandaroman om stormtruppsmannen Horst Wessel till svenska.
Efter bröllopet flyttade Birgitta Wolf och hennes make först till hans hemstad Lahr i Baden där de bodde några år innan de bosatte sig i Berlin. Där blev de grannar med familjen Goebbels som Birgitta Wolf var bekant med sedan tidigare. Hermann Göring döpte ett av hennes barn och hon besökte vid flera tillfällen hans gods Carinhall, bland annat som gäst vid Mussolinis statsbesök 1937. Vid ett par tillfällen utnyttjade hon dessa kontakter för att hjälpa andra. År 1936 i Lahr ska hon genom att intervenera hos Reinhard Heydrich ha bidragit till frigivningen av en trädgårdsarbetare som hade häktats efter att ha spridit socialistiska flygblad. Enligt hennes memoarer, hjälpte hon skådespelaren och vännen Mathias Wiemann som hamnat i onåd hos Goebbels, genom att be Göring att tala med Hitler. Wiemann ströks från Goebbels svarta lista och fortsatte spela i nazistiska propagandafilmer, däribland i en film om det tyska eutanasiprogrammet. Enligt memoarerna skall hon även genom sin vän, juristen Carl Langbehn, ha bidragit till att antroposofen Erhart Bartsch befriades ur koncentrationsläger. Bartsch har beskrivits som en viktig förbindelselänk mellan den biodynamiska rörelsen och nazisternas gröna flygel. Han ska bland annat ha erbjudit sina tjänster i samband med SS-planer på ”arisk” kolonisering av ockuperade områden i Östeuropa.
När andra världskriget bröt ut blev Albert Nestler inkallad. Birgitta Wolf och parets tre barn bosatte sig i byn Garnau i närheten av Garmisch-Partenkirchen i Bayern. Hon debuterade 1940 som lyriker med Gesegneter Alltag och 1943 publicerades hennes sagobok Mutters Märchenwald: Eine Geschichte. År 1943 fick hon sitt fjärde barn med Albert Nestler men makarna kom att ses alltmer sällan och äktenskapet upplöstes efter kriget. Birgitta Wolf arbetade under slutet av kriget som volontär på ett krigslasarett i ett närbeläget hotell och hyste flyktingar, deserterade och människor som förlorat sina hem i bombräder. Under denna period insjuknade dottern Carin i tuberkulos. Under en kort tid gav Birgitta Wolf även husrum till tre judiska kvinnor som suttit i koncentrationsläger. I mars 1945 lät hon sig, utrustad med ett skyddsbrev från Göring, smugglas in i koncentrationslägret Dachau för att träffa en ingift släkting och lämna henne mat och kläder. Aktionen hjälpte inte bara släktingen som överlevde veckorna fram till befrielsen utan bidrog även till att Birgitta Wolf själv behandlades välvilligt av den amerikanska administrationen efter kriget.
Kort före krigsslutet träffade Birgitta Wolf konstnären Julius Wolf vid en skidtävling för patienter på ett lasarett i Grainau. Äktenskapet med Albert Nestler upplöstes och 1948 gifte hon om sig med Julius Wolf. Efter kriget engagerade hon sig allt mer för hemlösa ungdomar och straffångar i Västtyskland, så småningom även i Sverige och internationellt. Dessa människogrupper fann en fristad i hennes hem där de fick gratis logi. Hon brevväxlade med och besökte fångar i fängelser i Västtyskland och så småningom även i Sverige och runt om i världen. I hennes arkiv fanns tiotusentals brev från fångar och hon blev snart känd som ”Fångarnas ängel”. För att ge dem en röst samlade hon in manuskript, dikter och utsagor som publicerades i boken Die Vierte Kaste, 1963. På svenska publicerade hon Det stulna livet: brev från fångar, 1968.
Mötet med ungdomarna gjorde Birgitta Wolf kritisk till fängelser som uppfostringsanstalter. Hon förespråkade i stället en förebyggande kriminalpolitik och menade att ”konsekvensåtgärder” borde ersätta det rådande straffsystemet. Hon var mycket aktiv i den kriminalpolitiska debatten i Tyskland och samarbetade med politiker och jurister, däribland statsåklagaren i Hessen, Fritz Bauer. Samtidigt organiserade hon även ungdomsgrupper av olika slag.
Birgitta Wolf bjöds in för att föreläsa i flera europeiska länder och i USA. Hon var delaktig i bildandet av Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) i Sverige och Aktionskommittén för Kriminalrätt och Straffverkställighetsreformer i Västtyskland. År 1969 grundade hon tillsammans med advokaten och vännen Marianne Kunisch den ideella organisationen Nothilfe Birgitta Wolf e.V i Västtyskland för att bistå straffångar, erbjuda startbidrag för frigivna fångar samt understödja reformsträvanden inom kriminalvården. På 1970-talet uppmärksammades Birgitta Wolf för en hungerstrejk i protest mot isolering av fängslade medlemmar ur terroristorganisationen Rote-Armee-Fraktion (RAF, Röda armé- fraktionen), även känd som Baader–Meinhof.
Efter att ha medverkat i TV-programmet Här är ditt liv, 1983, blev Birgitta Wolf mer känd i Sverige. Samma år började hon engagera sig mot tvångsomhändertaganden av barn i Sverige. Hon skrev debattartiklar och 1986 publicerade hon dokumentärboken Fallet Alexander – ett beslagtaget barn.
Birgitta Wolf dog 2009 i sitt hem i Murnau am Staffelsee i Oberbayern.
