Brita Egardt var etnolog vid Lunds universitet. Hon verkade hela sitt yrkesliv med Folklivsarkivet i Lund som bas.

Brita Egardt föddes i Trelleborg 1916, som andra barnet och första dottern i familjen. Fadern var postexpeditör vid järnvägsposten och skulle senare avancera till postmästare i staden. Båda barnen fick en gedigen utbildning. Brita Egardt gick i Högre allmänna läroverket för flickor i Malmö, tog studentexamen i juni 1936 och skrevs in vid universitetet i Lund samma höst. Hennes filosofie kandidatexamen rymde nordisk och jämförande fornkunskap, religionshistoria och folkminnesforskning samt efter särskild dispens även turkisk språkvetenskap. Studierna i turkiska vittnar om de högt ställda ambitionerna på internationell komparation som kännetecknade den dåvarande folkminnesforskningen. Brita Egardt skulle vidareföra denna hållning i sina egna arbeten.

Brita Egardt ingick 1941 äktenskap med bankmannen Otto Egardt och födde under 1940-talet två barn. Hon förvärvsarbetade en kort period som amanuens vid Historiska museet vid Lunds universitet innan hon 1946 inledde sin verksamhet vid Folklivsarkivet i Lund. Där avancerade hon steg för steg och innehade till sist arkivariebefattningen under nära två decennier.

Återkommande teman i Brita Egardts arbeten är folktro och seder, fördomar eller aversioner mot speciella företeelser samt aspekter av folkligt kosthåll. I särklass, omfångsmässigt sett, står doktorsavhandlingen Hästslakt och rackarskam: En etnologisk undersökning av folkliga fördomar som hon försvarade 1962. Den har beskrivits i starkt positiva ordalag i många bedömningar, godkändes med ett ovanligt högt betyg och låg till grund för hennes samma år utfärdade docentkompetens. För övrigt publicerade hon i artikelform, i vetenskapliga tidskrifter som Folkkultur, Rig och Ethnologia Scandinavica, i mer populära sammanhang som till exempel Gastronomisk kalender eller i läroboksformat. År 1961 var hon en av fem redaktörer för Schwedische Volkskunde, en ambitiöst upplagd antologi med syfte att presentera och karaktärisera svensk folklivsforskning för en utomnordisk publik.

Åren 1967–1973 innehade Brita Egardt en docenttjänst i nordisk och jämförande folklivsforskning och 1973-1979 var hon förordnad som docent i etnologi, särskilt sedforskning, vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Hon var bland de sökande när professuren i Uppsala lystes ut 1971, kompetensförklarades av fyra sakkunniga och rankades i den slutliga omröstningen i den beslutande församlingen på tredje plats. Under början av 1970-talet sökte hon initiera ett brett anlagt forskningsprojekt om urban kultur, fram till dags dato. Dessa planer kom inte att realiseras men har beskrivits som en av inspirationskällorna bakom det framgångs- och inflytelserika projektet Kulturgränser och klassgränser, bedrivet av senare generationers etnologer i Lund.

Vad gäller Brita Egardts vetenskapliga verksamhet bör man notera några historiska förutsättningar. Den första är att hon inledde sin bana medan disciplinen i Lund, då betecknad folkminnesforskning, var inriktad enbart på andlig/icke-materiell folkkultur (till exempel trosföreställningar, sagor, sägner och seder). Den andra är att ämnet i mitten av 1940-talet ombildades under namnet nordisk och jämförande folklivsforskning till ett ”enhetsämne” som skulle täcka såväl de materiella som immateriella aspekterna av folkkulturen; Brita Egardt kompletterade efterhand sin tidigare avlagda licentiatexamen i folkminnesforskning med en filosofie licentiat även i det nya ämnet. En tredje förutsättning är att den aktuella disciplinen, oavsett beteckningar och organisation, under Brita Egardts mest formativa år var intimt förbunden med de källor som stod att finna i folklivs- eller folkminnesarkiven. Den som ansvarade för samlingarna i ett arkiv ansvarade alltså för en för disciplinen gemensam kunskapsbank, och Brita Egardt gjorde i praktiken detta under mycket lång tid. Ytterligare en förutsättning var att de tre professorer som företrädde disciplinen – i Lund, Uppsala och Stockholm – alltid varit män, innan denna trend bröts i början av 1970-talet (och ämnet efterhand också kom att etableras vid flera lärosäten). Eftersom historieskrivningen ofta har strukturerats efter successionsordningen på lärostolarna har många andra medarbetare, och bland dem många kvinnor, tenderat att få en undanskymd plats i ämneshistorien. Att Brita Egardt fungerade som föredöme, lärare, handledare, kritisk vän och kollega på ett sätt som satte avtryck i den vetenskapliga miljö hon tillhörde står dock utom allt tvivel.

Brita Egardts arbeten är alltid problemdrivna, i den mening att de är motiverade av en ambition att utreda något som i förstone ter sig underförklarat, gåtfullt eller paradoxalt. I doktorsavhandlingen var uppgiften att förklara varför rackaren (den person som dödade och flådde hästar) var utstött och föraktad. Första steget i lösningen var en grundlig prövning av den förklaring som dittills hade haft stort genomslag: att rackaren var utstött för att han befattade sig med hästkött, som var laddat och skytt av magiska och/eller religiösa skäl. Brita Egardt argumenterar mot denna förklaring med stöd av iakttagelsen att avståndstagande från hästkött och fördomar mot rackare har olika utbredningsområden; därmed faller hypotesen att det ena skulle kunna vara det andras orsak. Den förklaring hon till slut själv framställde sätter in fördomarna mot rackaren i ett bredare socialt perspektiv, med utgångspunkt i det faktum att han betraktades som ärelös. Genom att utforska innebörder, implikationer och utbredning av begreppet ärelöshet spårar hon ursprunget till rackarens utstötning i ett strängt hierarkiskt socialt system med kontinentala och urbana rötter, och visar hur detta har kommit att spridas till och influera även delar av Norden. Därigenom lyfter avhandlingen i sin syntes blicken från rackaren i sig till mer övergripande frågor om den sociala struktur han var en del av, dess spridning från stad till land och dess regionala utbredning inom det förindustriella Sverige.

Brita Egardts vetenskapliga produktion har ofta beskrivits som kvantitativt begränsad och kvalitativt högtstående, och som bindeled mellan dessa båda karaktäristika brukar framhållas hennes egna högt ställda krav. Hennes arbeten är högst läsvärda också i vår egen tid. De är intellektuellt utmanande i sig och de artikulerar ofta – ibland nästan i förbigående – principiella frågor om vetenskaplig metodik och grunder för hållbara slutledningar. Ett exempel är den tidiga artikeln ”Problem kring hästskallar”, 1950. Där demonstrerar Brita Egardt utförligt och konkret riskerna med att göra intensivundersökningar som inte tillräckligt beaktar ett bredare jämförelsematerial – samtidigt som hon i kortare ordalag avfärdar de ”exempelsamlingar” där forskaren inte underkastar materialet någon analys som beaktar detaljer. Att detaljer kan ha betydelse exponerar hon i rikt mått i sina egna arbeten. Generellt demonstrerar texterna också hennes vida materialöverblick, hennes språkfärdigheter och hennes förmåga att kritiskt krysskoppla källor av olika slag, inklusive religions- och rättshistoriska sådana.

Brita Egardt gick i pension 1983 men fortsatte arbeta som timlärare till två år före sin död 1990. Hon är begravd på Norra kyrkogården i Lund.