Folkpartisten Brita Elmén är en god representant för de ogifta, yrkesverksamma och politiskt aktiva kvinnor som bidrog till det svenska välfärdssamhällets framväxt under 1900-talet.
Brita Elmén föddes i Stockholm år 1900. Hon var dotter till grosshandlaren Carl Elmén och hans hustru Alma. Hon utbildade sig till socionom i Stockholm. Det var också där hon hade sina första anställningar som kontorsbiträde i statliga kommittéer och vid Socialstyrelsen 1917–1923. Efter sin socionomexamen 1923 lämnade hon huvudstaden för Göteborg och Västsverige. Där anställdes hon först som personalkonsulent 1924–1927 vid AB Textilkompaniet och 1928–1938 vid Borås Wäfveri AB:s avdelning i Skene. Hon avancerade sedan till distriktsinspektris 1939 och sist till socialinspektör i Göteborg 1948, en befattning som hon hade fram till 1965.
I riksdagens andra kammare, där Brita Elmén var ledamot 1949–1966, gick hon under benämningen ”Elmén i Göteborg”. Innan hon inledde sin riksdagskarriär hade hon varit ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige 1947–1948. I riksdagen hade hon en tydlig socialpolitisk profil, inte minst i de många motioner hon lämnade. Totalt blev det 187 egna motioner, ett aktningsvärt antal.
Brita Elmén sökte särskilt tillvarata de förvärvsarbetande kvinnornas intressen, både i riksdagen och som ordförande i Yrkeskvinnors Samarbetsförbund 1953–1958, och som ledamot och vice ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund. Hon pläderade för jämställdhet mellan män och kvinnor, liksom för likalönsprincipen och ett avskaffande av nattarbetsförbudet för kvinnor. Hon ansåg det också nödvändigt med forskning på arbetslivets område.
Brita Elmén engagerade sig särskilt för de svaga i samhället, och motionerade till exempel om vårdbidrag till funktionshindrade, om frånskilda kvinnors pension och om vården av psykiskt sjuka barn och ungdomar. Tillsammans med sin partikollega Margit Vinge uppmärksammade hon de experiment med höga sockerintag som psykiskt sjuka och förståndshandikappade personer utsattes för på mentalsjukhuset Vipeholm i Skåne. Brita Elmén och Margit Vinge ifrågasatte starkt det moraliskt-etiska i dessa experiment, som ledde till allvarliga skador på patienternas tänder och hälsa.
Brita Elmén hade flera offentliga och internationella uppdrag, oftast med anknytning till sin yrkesverksamhet. Det gällde till exempel som regeringens delegat i ILO:s textilkommitté 1946–1947, som ledamot av den Svenska UNICEF-kommittén, och som FN-delegat 1953–1954. Brita Elmén var också ledamot i flera statliga utredningar: Kommittéen för social upplysningsfilm 1949–1959, Ungdomsvårdsskoleutredningen 1950–1954, Tillsynskommittéen 1950–1951, 1956 års eftervårdsutredning 1956–1962, Nykterhetsvårdsutredningen 1956–1961 och 1963 års arbetstidskommitté 1964–1968.
De socialpolitiska förslag som Brita Elmén lade fram gick inte alltid igenom. Hon fick känna av sina manliga kollegers ointresse och bristande engagemang. Under en stor del av hennes verksamhetstid rådde dessutom ett husmors- och hemmafruideal. Men från sent 1940-tal och framåt ökade de förvärvsarbetande kvinnornas antal kraftigt, särskilt inom den offentliga sektorn, där även hon själv ingick som socialinspektör i Göteborg.
Brita Elmén avled i Göteborg 1983 och är begravd på Sandborgskyrkogården i Enskede.
