Brita Borg var från mitten av 1940-talet och flera årtionden framåt en av landets mest populära sångerskor, revy- och teaterartister.
Brita Borg föddes i Stockholm 1926. Hon var yngst i en syskonskara på nio där fyra var flickor. Olika uppgifter anger att föräldrarna, Georg och Ellen, var musikaliska och att detta smittade av sig på alla barnen. Gitarr och banjo var instrument som spelades inom familjen. Brita Borg var tidigt intresserad av att agera och redan i sjuårsåldern uppträdde hon i skolan.
När Brita Borg var 14 år ställde hon upp i tidningen Veckorevyns amatörtävling i nöjespalatset Auditorium. Hon placerade sig inte bland de främsta men i den kortfilm som togs vid evenemanget imponerade hon tydligen. Hon fick ett elevkontrakt med Europafilm och tilldelades en roll i filmen Kvinnan tar befälet, en komedi som hade premiär i december 1942. I filmen sjöng hon sången ”När mitt hjärta bankar”, vilken blev hennes första skivinspelning i januari 1943 med Sven Arefeldts orkester.
Brita Borg återkom till Veckorevyns tävling 1943. Denna gång gick det bättre och hon vann första pris. Detta bidrog definitivt till att sång- och textskribenterna Sven Paddock och Nils Perne rekryterade henne till showgruppen ”Vårat Gäng”. Den bestod av ett antal ungdomar från Söder i Stockholm. I denna grupp kom Brita Borg att ingå 1943–1945 och med denna gjorde hon också sitt första program i radio. Nu började hon även att verka som vokalist i dansband som till exempel Lill-Arnes Sväng-Gäng, som tillhörde Vårat Gäng, och Carl-Henrik Norins orkester.
Paret Paddock och Perne skrev även revyer för Scalateatern i Stockholm. Hösten 1947 lät de den populära Brita Borg göra debut på Scalas scen. Här uppträdde hon i mer än 200 föreställningar i revyn ”Vi på Wallingatan”. Parallellt härmed var hon sedan en tid tillbaka vokalist i Allan Johanssons nystartade orkester på danspalatset La Visite. Tillsammans med honom bildade hon 1946 sångkvartetten Flickery Flies, som kom att vara verksam ända fram till 1964. De båda gifte sig 1953 och fick 1956 en son som begåvades med namnet Allan.
År 1947 inleddes Brita Borgs samarbete med Povel Ramel. Detta skedde dels i hans radioprogram ”Fyra kring en flygel”, dels i hans grupp F.F.F.F., som stod för ”Föreningen för flugighetens främjande”, ett utslag av Povels crazyhumor, där också Flickery Flies medverkade. Med Povel Ramel genomförde Brita Borg och gruppen detta år en längre turné. De närmast följande åren turnerade hon vanligen under eget namn eller gruppnamnet Flickery Flies. På skivmärket Sonora kom Brita Borg ensam eller tillsammans med gruppen att spela in ett stort antal 78-varvsskivor mellan 1946 och 1957. Mest känt av hennes solonummer är kanske ”Jag ska ta morfar med mej ut i kväll” från 1949. Av gruppens skivor är Den gamla vaktparaden från 1951, komponerad av Povel Ramel, sannolikt den mest spelade.
År 1952 inledde Povel Ramel sina Knäpp Upp-revyer. Till dessa knöt han redan från början Brita Borg och för övrigt även Flickery Flies med Allan Johansson, som kom att verka som kapellmästare för evenemanget åren 1952–1961. Det normala för Knäpp Upp var att föreställningen först gavs på Odeonteatern i Stockholm och därefter som tältturné. Brita Borg medverkade regelbundet under de första tio åren och återkom senare vid ett par jubileumsevenemang. Hennes position som primadonna var ohotad. Oftast bidrog hon med egna sångnummer, men ibland agerade hon tillsammans med Povel Ramel eller Martin Ljung. Flera av hennes nummer, skrivna av Povel Ramel, blev veritabla succéer. Detta gäller inte minst hennes framträdande i Knäpp Upp III från 1956, då hon svartsminkad och vadderad spelade och sjöng ”Fat Mammy Brown”, en trind amerikansk jazzsångerska från Harlem i New York. I Knäpp Upp-musikalen Funny Boy från 1958 föreställde hon den förföriska zigenarflickan Zamora, som sjöng tangon ”Banne mej”. Från 1958 är också hennes inspelningar av ”Frankenstein Rock”, ett försök att hänga på rocksvängen, och balladen ”Trudie”. Den senare placerade sig enligt uppgift högt på den försäljningslista som tidningen Show Business redovisade. Som en verklig höjdpunkt karakteriseras ofta Brita Borgs nummer ”Die Borg” från 1962. I denna sång parodierade hon de svenska sångare som hade gjort karriär på tyska språket, en vid denna tid vanlig företeelse. Vid flera tillfällen anlitade ledningen för Knäpp Upp Hans Alfredson och Tage Danielsson som medarbetare. Härigenom försågs Brita Borg med de omtyckta sångerna ”Alla kan ju inte älska alla här i världen” från 1959, ”Du är min tekopp” från 1960 och ”Aldrig har jag sett en rak banana” från 1961. Alla dessa spelades in på skivmärket Knäpp Upp.
Brita Borgs berömmelse som sångerska växte kraftigt under 1950-talet. Inför Melodifestivalen 1959 bestämde de ansvariga att hon skulle framföra Sveriges bidrag vid Eurovision Song Contest, oavsett vem som triumferade i Stockholm. Siw Malmkvist hemförde en överlägsen seger i den inhemska tävlingen med melodin ”Augustin”. Den ansågs ha goda chanser att uppnå en framskjuten placering vid finaltävlingen i Cannes. Brita Borg blev dock inte framgångsrik och hamnade på delad niondeplats bland elva deltagare. En förklaring till motgången ansågs vara att sången framförts mycket långsammare än önskvärt, vilket berodde på att Sverige inte hade skickat någon egen dirigent utan förlitat sig på den ”lånade” franske orkesterledaren.
Under åren 1960 och 1961 gjorde Brita Borg flera uppmärksammade skivinspelningar med olika duettpartners. Tillsamman med Hans Alfredson sjöng hon ”Oj då kära nån”, där originalet hade gjorts av Peter Sellers och Sophia Loren, och den likaledes skämtsamma ”Märta Melin och Ture Tyrén”, ett kärlekspar ”långt uppe i skogen, i norrskenets land”. En annan duett från samma år är ”Jasså” från Knäpp Upps tältrevy där Brita Borgs partner var Martin Ljung. Figurerna Olga och Ture både talar och sjunger i detta komiska nummer om sig själva som två blyga men kärlekskranka personer. År 1961 fick Brita Borg äran att göra två inspelningar med en åldrad Evert Taube som partner. De sjöng dels ”Invitation till Guatemala” där den romantiska texten berör herr Leornadin och fröken Larzon, dels ”Mary Strand”, som är kvinnan i cigarraffären Tiger Brand som räddar sin käre sjöman från den engelska polisen.
På Svensktoppen lyckades Brita Borg placera sig vid sammanlagt fem tillfällen. De fyra första låtarna, två 1963 och två 1965, blev mycket kortlivade på listan. Annorlunda förhöll det sig med den sista, ”Ljuva sextital”, som röstades in i juni 1969. Denna låt var skriven av Benny Andersson, Stikkan Anderson och Björn Ulvaeus. Texten utgår från 1990 och blickar tillbaka på 1960-talet då ”de flesta kände sin far” och ”man for till månen i stora rör av plåt”. Låten blev kvar på listan i 20 veckor och nådde som bäst en andraplacering.
Povel Ramel var inte den ende revymakaren som anlitade Brita Borg. Redan 1958 förekom hon i Karl Gerhards nyårsrevy. I denna sjöng hon bland annat ”Utsikt från en bro”, som beskriver en sjömanshustrus längtan och anses vara en av hennes bästa inspelningar. Med debut 1965 i Blågula Svea var hon under flera säsonger engagerad av Hagge Geigert vid hans revyer i Uddevalla men framför allt på Lisebergsteatern i Göteborg. Vid något tillfälle omkring 1970 kom hon även att ingå i den årligen återkommande Kar de Mumma-revyn på Folkan i Stockholm.
Under senare delen av 1960-talet kom Brita Borg på ett märkbart sätt att växla över till operett och dramatisk teater och även här blev hon ofta bejublad. Med början 1967 figurerade hon flitigt i Riksteaterns olika uppsättningar. Av hennes breda engagemang vid dessa turnéer kan nämnas Call Me Madam 1967, Annie get your gun 1968 och 1973, Chicago 1977, Spelman på taket 1979, Oh Mein Papa med tolv primadonnor 1988 och ännu senare Tolvskillingsoperan. Inom Riksteatern hade hon sin första rena talroll 1978 i pjäsen Sjöhästen där Tor Isedal var motpart. En annan pjäs där hon innehade en central roll var TV-uppsättningen av Polskan och Puckelryggen från 1983 med Halvar Björk som manlig kontrahent. Samma år var hon delaktig i TV-pjäsen Pariserliv, ett historiskt drama från 1871. Brita Borgs sista roll för Riksteatern var Jubilarerna 2001 där hon spelade mot Kent Malte Malmström. Denna tvingades hon dock lämna på grund av sjukdom. Nästa år kunde hon likväl ses i TV-programmet Så ska det låta då hon tävlade tillsammans med Jonas Gardell.
Det saknas bestämda uppgifter om hur många enskilda skivsidor Brita Borg spelade in under sin långa karriär. Detsamma kan sägas om det antal radioprogram hon deltog i. Säkert är emellertid att siffrorna i båda fallen uppgår till flera hundra.
Under sin långa karriär kom Brita Borg att medverka i ett 15-tal filmer. Inte någon av dessa tilldelades stort beröm och hennes insatser kan genomgående betecknas som biroller. Hon ingick också i en TV-serie från 1978 med namnet Dagar med Knubbe, där huvudfiguren var en 7-årig pojke, och en från 1984 som kallades Julstrul med Staffan och Bengt, vilken var SVT:s julkalender detta år.
Under 1975 gjorde Brita Borg under en tid ett uppehåll i sitt svenska turnerande. Hon verkade då som fältartist för FN-soldater i Mellersta Östern. År 1978 ingick hon nytt äktenskap. Med mannen Stig Salomonsson, som var polis, bodde hon mer än tio år i Arvidsjaur. Efter att ha haft postadressen Västra Frölunda ett antal år flyttade paret 2005 till Löttorp på Öland.
I mitten av 1990-talet drabbades Brita Borg av lungcancer och tvingades då operera bort en halv lunga och några år senare den andra halvan. Hon behöll likväl sin säregna sångröst. Dubbla knäoperationer, av vilka en misslyckades, gjorde henne från tiden kring millennieskiftet beroende av rullator. Ambitionen att uppträda fanns dock kvar fast hon nu valde att sitta. När hon ansåg att jobben på Öland blev för få löd hennes klagande kommentar: ”Man ska ju vara betydligt yngre och stå och jucka och skrika på scen. Min repertoar är Povel Ramel och hans tid.”
Brita Borg avled i maj 2010.
