Carin Mannheimer var en populär författare och regissör med en stark känsla för tidsmässigt angelägna frågor.
Carin Mannheimer föddes i Osby. Hon var dotter till inköpschefen Robert Jacobson och hans hustru Ruth, född Forsberg. Åren 1957–1977 var hon gift med politikern Sören Mannheimer med vilken hon fick två barn, sonen Joakim Mannheimer och dottern Anna Mannheimer. Åren 1980–1990 var hon gift med civilekonomen Gunnar Hanson.
Efter akademiska studier i Lund arbetade Carin Mannheimer på 1960-talet som litteratur- och teaterkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och i tidningen Arbetet. Från 1967 var hon producent och regissör vid Sveriges Television samtidigt som hon skrev dramatik och verkade som regissör. Åren 1979–1982 var hon chef för teateravdelningen vid Sveriges Television.
Carin Mannheimer var en av dem som vid slutet av 1960-talet satte fart på debatten om kvinnors situation i samhället. Hennes bok Rapport om kvinnor, 1969, väckte mycket uppmärksamhet liksom hennes debutdrama Man råkar vara kvinna, som Lennart Hjulström satte upp på Göteborgs stadsteater 1970. Längre fram i livet regisserade Carin Mannheimer vanligtvis sina dramer själv, som till exempel pjäserna om åldrandet i samtidens Sverige, Sista dansen och I sista minuten, som hon satte upp på Göteborgs stadsteater 2009 respektive 2011.
Carin Mannheimers senare pjäser var stora publiksuccéer men det var ändå framför allt med sina samhällskritiska TV-serier som hon tog plats i och blev en viktig del av den kulturella och samhälleliga debatten i Sverige alltifrån 1970-talet fram till sin död. Med 1970-talets Lära för livet initierade hon en intensiv diskussion om den svenska skolan, som just genomgick en förvandling från auktoritär förmedlingspedagogik till dialog och undersökande metoder. Till Carin Mannheimers mest kända TV-serier hör Svenska hjärtan. Den utspelar sig i ett göteborgskt radhusområde och beskriver ett antal familjers liv med allt vad det innebär av fest, lycka, otrohet och skilsmässor. Den gick fyra säsonger, 1987–1998, och orsakade hetsiga diskussioner. Med serien om Solbacken: Avd. E, 2003, öppnade Carin Mannheimer en debatt om svensk äldrevård i början av 2000-talet.
Till Carin Mannheimers mer lättsamma produktion hör dramer som Rika barn leka bäst, där hon driver med rika män som går på bordell. Hon satte själv upp den på Folkteatern i Göteborg 1996 och använde den som grund för en långfilm 1997. TV-serien Saltön, som utgick från Viveka Lärns romaner om det idylliska livet i skärgården med dramer och konflikter mellan fastboende och sommargäster, gick i hela fem år, 2005–2010 (ytterligare en säsong sändes dock 2017, i regi av Lena Koppel). Oavsett tonläge karaktäriseras Carin Mannheimers omfattande verksamhet av en känsla för samtidens brännande och svåra frågor.
Carin Mannheimer erhöll många priser. Till de större hör ABF:s litteraturpris 1973, Stora journalistpriset 1977 och Piratenpriset 2010. År 2011 utsågs hon till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet för att hon ”visat på kunskapen om den åldrande människan och uppmärksammat vikten av en god vård där individen är i fokus”.
Carin Mannheimer dog i Göteborg 2014 och är begravd på Osby kyrkogård.
