Carolina Benedicks-Bruce var en av våra tidigaste kvinnliga skulptörer.
Carolina Benedicks-Bruce föddes in i en förmögen judisk bruksägarfamilj. Farfadern Edvard Otto Benedicks, invandrare från Sachsen, förvärvade på 1820-talet Gysinge bruk och blev en av Sveriges rikaste män med närhet till hovet. Han medverkade till grundandet av den judiska församlingen i Stockholm. Även moderns släkt, med grosshandlare Cantzler i spetsen, hade invandrat från Tyskland vid 1700-talets slut. Från dem ärvde Carolina Benedicks-Bruce sin konstnärlighet: både mormodern Sofia Magdalena och fyra morbröder var konstnärligt verksamma. Sannolikt fick hon sin första utbildning av dem.
När Carolina Benedicks-Bruce var 25 år gammal började hon, som 1881 års enda kvinnliga elev, på den lägre bildhuggareklassen vid Konstakademien. Dessförinnan hade hon besökt August Malmströms målarskola för kvinnor, gått i syskola och dansat på alla huvudstadens baler, ibland flera i veckan, vilket hon noterade i sina almanackor. Efter fyra år som elev till John Börjeson på Konsakademien fortsatte hon sina studier i Paris. Hon målade på Académie Colarossi och lärde sig etsningskonst av Gaston Rodriguez. Akademiprofessorn Alexandre Falguière accepterade henne som privatelev. Under år 1896 kom han två gånger i veckan till hennes ateljé för att ge kritik. Ibland arbetade hon i hans ateljé och fick då möjlighet att modellera hans porträtt.
Sommaren 1885 besökte Carolina Benedicks-Bruce konstnärskolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris och träffade där den tre år yngre kanadensiske konstnären William Blair Bruce. De förlovade sig efter bara några månader men giftermålet dröjde till 1888. Deras familjer, i synnerhet hennes bror Gustaf, var i början starkt emot förbindelsen. William Blair Bruce hade nämligen genomlidit en nervkollaps till följd av att 140 av hans målningar försvann i ett skeppsbrott på väg till en utställning i Kanada. Gustaf Benedicks krävde att få se papper på Williams sjukhistoria innan han kunde godkänna förlovningen. Efter det uppskjutna bröllopet i Stockholm reste paret Benedicks-Bruce till kontinenten och de kom att tillbringa ett kringflackande liv med några år i Paris och Menton, ett år i Rom, och den längsta tiden, 5 år, i Grez.
Konstnärligt blev äktenskapet en stimulans för båda. Carolina Benedicks-Bruce deltog i de årliga parissalongerna och ställde ut ett tiotal skulpturer med Société des artistes français och uppemot två dussin akvareller och målningar med den franska konstorganisationen Independenterna (La Société des Artistes Indépendants). Hennes skulpturdebut var gruppen L’amie de la famille (Apa och katter), som hon sände från Rom 1890. År 1893 fick hon ett hedersomnämnande för sin Baigneur blessé (Den sårade badaren). Mycket uppmärksammad blev även hennes porträtt av den franske målaren Edouard Dantan liksom den stort upplagda L'Obsédé (Den besatte), där en äldre man tyngs av en kvinna som rider på hans rygg, medan kärleksguden Amor overksam sitter på marken. År 1903 köpte franska staten hennes akvarell Canards sur l’eau (Vildänder i vatten). Trots att William Blair Bruce var en flitigare utställare än hon var han missnöjd med publikstödet. När hans medverkan nekades vid Stockholmsutställningen 1897 ordnade Carolina Benedicks-Bruce en separatutställning för honom i Stockholm. Även i fortsättningen arbetade hon som promotor för hans konst. Hennes aktiva roll framkommer med all tydlighet i hennes Självporträtt med maken från 1897. Det föreställer henne själv betraktande en relief, medan maken, stående bakom, kikar över hennes axel. Han står i hennes skugga med något utslätade anletsdrag. Hon är huvudpersonen i ljuset med stor detaljskärpa i ansiktet och med lätt öppen mun. Det är hon som för ordet. Med rätta kallade William Blair Bruce henne för sin ”sculpture queen”.
Mellan 1889–1906 tillbringade Carolina Benedicks-Bruce och William Blair Bruce den mesta tiden i Frankrike men företog även studie- och turistresor sommartid till Lappland, Dalarna, Gotland och indianreservaten i Kanada. I synnerhet William Blair Bruce blev förtjust i Gotland, eftersom landskapet påminde honom om Kanada. De köpte en stuga i fiskeläget Själsö och ett stort intilliggande landområde. Stugan byggdes till efter hans ritningar och blev färdig sommaren 1900. Brucebo, som den kallades, blev mer och mer deras fasta punkt där de hade var sin ateljé. Annat kom dock att distrahera paret. William Blair Bruce började intressera sig för arkeologi och grottforskning medan hans hustru upptogs av sin passion för djur av allehanda slag. Efter makens död i hjärtinfarkt 1906 blev hon i stort sett bofast på Gotland. Hon ordnade med hans minnesutställningar i Paris och på Konstakademien i Stockholm, deltog i Föreningen Kvinnliga Konstnärers utställningar och hade en separatutställning 1924, men arbetade bara sporadiskt med skulptur. Ett undantag är porträttet av pianisten Wilhelm Kempf 1923. I stället engagerade hon sig i sociala frågor. Carolina Benedicks-Bruce var styrelsemedlem i stadsfullmäktige, hushållningssällskapet, kyrkorådet, Hönssällskapet, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt samt Föreningen för Get- och Kaninavel. Hon var medlem i lottakåren och arbetade för att bevara det Burmeisterska huset i Visby.
Carolina Benedicks-Bruce dog 1935 på Brucebo och är begravd intill sin make på Västkinde kyrkogård. Brucebo är numera ett hemmuseum.
