Catharina Ahlgren var redaktör för Brefwäxling emellan twänne fruntimmer och verksam som journalist och översättare. Hon var en kvinnlig pionjär i 1700-talets tidskriftsbransch.
Catharina Ahlgren föddes år 1734 i Ljungs församling i Östergötland, som äldsta barn till häradshövdingen Anders Ahlgren och hans maka Laurentia Juliana Ljungfelt. Familjen var bosatt på Sjöbacka säteri vid Motala ström. Även om fadern verkar ha varit en driftig man fick han eftermälet ”quick men oordentlig i sin lefnad”, vilket tyder på att han knappast var något moraliskt föredöme. När han dog 1751 efterlämnade han sin maka med sju barn.
En flicka som växte upp i en ståndsfamilj vid denna tid fick lära sig skriva på svenska och franska och kanske också att spela något instrument. Catharina Ahlgren, som har beskrivit sig själv som en vetgirig person, kunde förmodligen även dra nytta av den undervisning som brödernas informator förmedlade. I sin tidskrift skrev hon senare: "Mit nöje för at läsa har i hela min lefnad warit så stort, at jag i min ungdom skref […] wersar öfwer mina böcker".
År 1756 ingick Catharina Ahlgren äktenskap med Bengt Edvard Ekerman, dåvarande kornett vid Livdrabantkåren. Dottern Beata Charlotta föddes 1758 och sju år senare föddes en andra dotter, Catharina Juliana. Catharina Ahlgren fick ytterligare två barn, sonen Bengt Gustaf och sonen Christopher. Skvallret pekade ut vice amiralen och chefen för galärflottan Christopher Falkengréen som den yngste sonens far. Detta till trots bar sonen hela sitt liv familjenamnet Ekerman och han upptogs som arvinge vid sina två systrars frånfällen.
Den 19 april 1768 utfärdade Stockholms domkapitel skiljobrev för makarna Ekerman. Det var motiverat av mannens othrohet. Catharina Ahlgren bosatte sig därefter med sina barn på Söder. Efter skilsmässan befann hon sig ”uti fattigt tillstånd”. Tre år senare gifte hon om sig med boktryckargesällen Anders Bark. Redan efter två år var makarna dock bosatta på skilda adresser. Catharina Ahlgren flyttade denna gång till Gamla stan. Hennes ekonomiska situation blev med tiden allt mer ansträngd. En period under 1780-talet underhölls hon av dottern Catharina Juliana som i sin tur underhölls av överståthållare Carl Sparre. Att Catharina Ahlgrens ekonomiska situation inte förbättrades med tiden vittnar ett brev från Catharina Juliana till Carl Sparre 1790 om. Catharina Juliana hade då hunnit gifta sig med sekreteraren Nils Björkegren, vilken genom Sparres försorg utnämndes till borgmästare i Linköping. I brevet oroar sig dottern över såväl moderns ekonomiska situation som hennes psykiska hälsa, vilken påverkades negativt när den äldsta dottern Charlotte dog samma år.
År 1796 flyttade Catharina Ahlgren till Linköping, där hon i slutet av 1790-talet ingick i borgmästarparets hushåll. När Catharina Juliana dog år 1800 ärvde Catharina och sonen Christopher i enlighet med testamentet avkastningen på försäljningen av dotterns Linköpingsgård.
Catharina Ahlgren debuterade i tryck med en tillfällesdikt riktad till drottning Lovisa Ulrika på dennas 44-årsdag den 24 juli 1764. Dikten är författad på franska. Den hade tryckts i Stockholm hos boktryckaren Hesselberg. I två åttaradiga strofer lovsjungs drottningen i högstämda ordalag. Förmodligen kan denna uppvaktning sättas i samband med Catharina Ahlgrens gästspel som kammarfru vid drottningens hov. Utan att ange någon tidpunkt för denna episod nämner Henric Braad i Ostrogothia literaria att Catharina Ahlgren efter bara några veckor skulle ha blivit bortkörd från hovet på grund av intriger.
Det var dock inte förrän efter skilsmässan från Bengt Edvard Ekerman som Catharina Ahlgren påbörjade vad man kan kalla en yrkeskarriär. År 1772 kom det första numret av den tidskrift som hennes namn har kommit att bli förknippat med, Brefwäxling emellan twänne fruntimmer. Tidskriften är tidstypisk så till vida att 1770-talet var det decennium då de så kallade kvinnotidskrifterna fick ett genombrott i den litterära offentligheten. Brefwäxling emellan twänne fruntimmer intar en självklar plats bland dessa publikationer. Men redaktören Adelaide – Catharina Ahlgrens pen-name – kungör att hon vill nå både manliga och kvinnliga läsare. Denna vidgade målgrupp bjöds också läsning som ingalunda var begränsad till en kvinnlig sfär. Här diskuterades även teman som hörde hemma i den samtida moraliska diskursen och i rojalistiska sammanhang. Därför kan det vara mer rättvisande att ge den genrebeteckningen essätidskrift.
Brefwäxling emellan twänne fruntimmer utgavs från oktober 1772 till maj 1773. Tidskriften utkom tisdag, torsdag och lördag varje vecka. Efter de första 24 numren bytte tidskriften namn till Bref-wäxling emellan Adelaide och någre wittre snillen i omväxlande ämnen. Efter ytterligare 24 nummer fick den ett nytt namn igen, Fortsättning af Adelaides Brefwäxling angående Fru Windhams Historia. Fru Windhams historia var en följetong som redaktören själv översatte. Utöver följetongsformen var den vanligaste texttypen i tidskriften, precis som titeln låter antyda, brevformen. Bland alla de mer eller mindre fiktiva brev som publiceras finns ett som intar en särställning. Avsändare är "Uranie", Hedvig Charlotta Nordenflycht. Brevet är daterat Lugnet den 8 mars 1763. Här lovsjungs vänskapen mellan Nordenflycht och adressaten. Detta är av allt att döma ett autentiskt brev, som skänker en speciell pondus åt redaktören Adelaides egna utläggningar om vänskap, det tema som ägnas störst utrymme. I vänskap är Adelaide romantisk och passionerad, men när hon skriver om kärlek mellan kvinna och man anlägger hon ett förnuftsmässigt perspektiv.
I två nummer publicerar Adelaide ett brev till sin dotter. Brevet är en veritabel dygdespegel. Här framträder en moder som ängslas för den dotter som vid 14 års ålder är på väg ut i världen. Grunden är gudsfruktan; ett pedagogiskt grepp blir att jämföra förhållandet till ”Guds Höga Wäsen” med den naturbundna kärleken mellan föräldrar och barn. Eftersom den unga älskar sin mor som dock endast gjort sitt barn förhållandevis små välgärningar, hur mycket mera måste hon då inte älska ”den Aldrahögste”, som gett henne en odödlig själ. Dottern tillhålls ”anständiga, nyttiga och sedolärande böckers läsande, [och att] söka upodla sit förstånd”. I denna bemärkelse bär brevet likheter med den kvinnliga rådgivningslitteratur som var en vanligt förekommande litterär genre vid denna tidpunkt. Med sin tidskrift har Catharina Ahlgren skapat ett dokument som låter oss blicka in i en enskild kvinnas tankevärld. Vi kan följa hur hon, utan formell utbildning, speglar och sätter sin egen prägel på frågor som ägde sin aktualitet i det svenska 1700-talet.
Catharina Ahlgren verkade också som översättare. Hennes första kända översättning var Abrahams bepröfwelse, ett bibelepos av Christoph Martin Wieland, som utkom 1772 på Kongl. Tryckeriet, drivet av Henric Fougt. Det var översatt från franskan. Publiceringen av hennes översättning av le chevalier de Mouhys La paysanne parvenue, på svenska kallad Den lyckliga bondflickan påbörjades 1796, men fullbordades först 1811.
Catharina Ahlgren var livet igenom ett skrivande fruntimmer, en energisk språkbrukare, en kvinnlig förkunnare, rentav en folkbildare. Hon var ett unikum men betraktades med misstänksamhet. I Jonas Apelblads handskrivna anonymlexikon Anonymi et pseudonymi Sveciæ kallas hon ”Femina potens sed ingenio plena”. Ett kraftfullt fruntimmer men full av begåvning.
Det är inte helt klarlagt när Catharina Ahlgren avled, men spåren efter henne i källorna upphör redan 1800. I bouppteckningen efter Catharina Juliana (20 december 1800) antecknades att modern varit närvarande vid förrättningen. Därefter påminns man om henne på försättsbladen till delarna av Den lyckliga bondflickan. Där läses att Catharina Ahlgren översatt. Den sista delen, nummer 12, kom 1811. Men om Catharina Ahlgren levde då är osäkert.
