Célie Brunius var författare och journalist. I sitt arbete intresserade hon sig för frågor i vardagslivet, inte minst kvinnors, och hon betraktas som en publicistisk föregångare.
Célie Brunius föddes i Uppsala i en familj med akademiska och konstnärliga ambitioner. Pappa var professorn Per Teodor Cleve och mamma var författaren Alma Öbohm Cleve. En syster, Astrid Cleve, doktorerade som första kvinna i Sverige i naturvetenskap medan den andra, Agnes Cleve, var bildkonstnär. Célie Brunius undervisades hemma men genomgick också en kurs på Handarbetets Vänner och kunde ägna sig åt språk- och konststudier i Italien i perioder 1902-1903, liksom resor till Frankrike. Hon gifte sig 1908 med författaren och journalisten August Brunius (1879-1926) och under åren 1909-1922 födde hon sex barn, Kerstin 1909, Göran 1911, Ulla 1914, Anja 1916, Clas 1920 och Teddy 1922.
År 1905 dog fadern och Célie Brunius var tvungen att försörja sig själv. Det blev genom skrivandet. Den litterära avdelningen på P A Norstedt & Söners förlag i Stockholm blev första anställning. Kort därefter sökte hon sig till Svenska Dagbladet. Lönen som journalist var dubbelt så hög som på förlaget. Liksom många andra kvinnliga journalister fick hon börja med översättningsuppdrag och därmed de så kallade C-notiserna. Ett tidigt uppdrag var också att leverera en modeartikel till varje söndagsnummer. Bostäders utformning var ett annat område som intresserade henne och som hon skrev mycket om. Första världskrigets nödår innebar nya sätt att arbeta: tidningen arrangerade sykurser, svamputställningar, demonstrationer av ersättningsmedel med mera. Detta följdes upp i tidningen med rådgivning och undersökningar av tillgång på nödvändighetsvaror. Så föddes en ny bevakning i dagspressen av det dagliga livet. Sommaren 1917 var Célie Brunius tjänstledig för att ensam sköta sitt hushåll, det vill säga sköta hus, hem, man och då fyra barn – i boken Sin egen tjänare: husliga studier, 1917, beskriver hon hushållsarbetets alla dåvarande aspekter på ett sätt som kan läsas både som en kulturanalys och som exempel på undersökande journalistik.
År 1920 slutade Célie Brunius på Svenska Dagbladet och började i stället skriva för Stockholms-Tidningen och för veckotidningen Husmodern. Tiden som journalist i dagspressen avslutades när hon började som moderedaktör för nystartade Bonniers Veckotidning 1923 där hon så småningom blev chefredaktör, och fortsatte som redaktör för Bonniers Månadstidning.
När Célie Brunius blev änka 1926 var hon mor till sex barn i åldrarna 4–17 år. De bodde då i det hus på Lidingö som makarna låtit uppföra. Där bodde hon kvar hela livet. Célie Brunius var medlem i kommunalfullmäktige på Lidingö, men lämnade uppdraget i samband med makens frånfälle. Hon fortsatte dock arbetet som redaktör på veckotidningen och senare månadstidningen fram till slutet av 1930-talet, då hon övergick till andra anställningar och friare uppdrag. Hon skrev till exempel två böcker, Frankrike väntar, 1944, som handlar om hennes tid under kriget hos dottern som då bodde i Frankrike och Lyssna till tystnaden, 1952, som handlar om hennes liv, arbete och äktenskap med August Brunius.
Célie Brunius, som sedan unga år hade vänner i den kvinnliga journalistkretsen ”Ligan”, kom senare i livet att ägna sig åt åtskilliga föreningsuppdrag. Hon var med om att starta Yrkeskvinnors klubb i Stockholm och hon var ordförande i Yrkeskvinnors riksförbund. Hon var också styrelseledamot i Publicistklubben 1939-1945 och aktiv i Rädda Barnen på olika sätt under 1940-talet. Därtill var hon medlem i Svenska kvinnoföreningarnas radiokommitté och medverkade i flera program i radion. Liksom sina föräldrar tillhörde hon en kulturelit och hon förfogade över ett mycket stort kontaktnät bland sin tids intellektuella.
Célie Brunius avled 1980, 98 år gammal.
