Christina Nilsson var en av världshistoriens främsta operasångerskor. Den svenska sopranen förnyade operagenren genom att kombinera bländande sångteknik med stilsäkra dramatiska rolltolkningar.
När Christina Nilsson föddes på gården Sjöabol i Vederslövs församling, utanför Växjö fanns redan sex barn i familjen. Ekonomiska svårigheter gjorde att familjen vräktes då hon var fem år. Flyttlasset gick till Lövhults Sibbagård i Skatelövs församling. En av Christina Nilssons bröder var spelman och hon lånade gärna hans fiol. Hennes klara fina sångröst var tidigt omtalad och så fort hon lärt sig spela fiol började hon uppträda. Vid elva års ålder omskrevs hon i Stockholmstidningen Fäderneslandet. Tre år senare upptäcktes hon på en marknad i Ljungby av vice häradshövding Fredrik Tornérhjelm, som ordnade hennes utbildning. Adelaide Valerius-Leuhusen i Halmstad blev Christina Nilssons första sånglärare. Den tjeckiske kompositören Bedřich Smetana, som vistades i Göteborg, blev hennes pianolärare. 16 år gammal kom hon till Stockholm och fortsatte sin utbildning för Franz Berwald. År 1860 reste hon till Paris där hon först studerade sång för Jean Jacques Masset och därefter under tre år för Pierre François Wartel.
Den 27 oktober 1864 debuterade Christina Nilsson på Théâtre Lyrique i Paris som Violetta i Verdis La Traviata. Debuten blev en enorm succé. I februari 1865 följde hon upp triumfen genom att med sin kristallklara röst tolka Nattens drottning i Mozarts opera Trollflöjten. Samma år kreerade hon rollen som Lady Henrietta i Flotows Martha. En pariskritiker beskrev den blonda sångerskan från Norden som en legend, en valkyria. Året därpå gestaltade hon för första gången Donna Elvira i Mozarts opera Don Giovanni och kritikerna fann att hon förnyade rollen med sin friska röst och omsorgsfulla tolkning. Därmed hade Christina Nilsson befäst sin ställning som en av Paris mest uppskattade sångerskor. Till Paris kom hon att återvända många gånger under sitt yrkesverksamma liv. År 1868 kreerade hon rollen som Ofelia vid uruppförandet av A. Thomas opera Hamlet på Théâtre Impérial de l'Opéra i Paris och framträdandet blev en milstolpe i hennes karriär. Den sista nya rollen i Paris blev Alice i Meyerbeers opera Robert le Diable (Robert av Normandie) med premiär den 7 mars 1870.
Londondebuten ägde rum på Her Majesty’s Theatre den 8 juni 1867 med Violetta i La Traviata. Liksom i Paris hänförde Christina Nilsson alla med sin vackra röst. I England skulle hon framträda regelbundet under många år. Den 15 juni 1867 presenterade hon en legendarisk tolkning av Marguerite i Gounods opera Faust. Enligt kritikerna personifierade hon rollen och förnyade den. I maj 1868 framförde hon titelrollen i Donizettis opera Lucia di Lammermoor på Her Majesty’s Opera i London och i maj året därpå kreerade hon samma roll på Royal Italian Opera, Covent Garden. Den 6 juni 1868 kunde koloratursopranen höras i mezzosopranrollen Cherubino i Mozarts Figaros bröllop, vilket visar spännvidden i hennes artistiska kapacitet såväl vokalt som gestaltningsmässigt. Under sommarsäsongen 1870 på Italian Opera, Drury-Lane, London, kreerade Christina Nilsson två nya roller – Grevinnan i Mozarts Figaros bröllop och Desdemona i Rossinioperan Otello. Kritikerna hyllade henne och menade att även om hennes Ofelia varit superb, så överträffade hon sig själv i Desdemona, ty hon hade visat sin genialitet som skådespelerska. För första gången användes begreppet ”tragedienn” för att beskriva hennes interpretation.
Hösten 1870 turnerade Christina Nilsson i USA och Kanada, med första konsert i Steinway Hall, New York, i september. Sex år efter Parisdebuten upprepades att hennes formidabla framgång var resultatet av yttre attraktion och en kristallklar röst med stort omfång. Den amerikanska operadebuten ägde rum i Boston i oktober 1871, då hon återigen gestaltade Marguerite i Gounods Faust. Med tolkningen befäste hon platsen som den främsta av dramatiska sångerskor, menade kritikerna. Under 1871–1872 medverkade hon även i operaföreställningar i New York, Pittsburg, Philadelphia och Washington D.C. Nya roller var Zerlina i Mozarts Don Giovanni, framförd i New York och Leonora i Verdis Trubaduren, också den gestaltad i New York. Christina Nilsson kom att återvända till USA vid flera tillfällen. Hösten 1873 gav hon bland annat operaföreställningar på The Academy of Music i New York. Kritikerna talade om hennes enastående genialitet. Den 22 oktober 1883 kreerade Christina Nilsson rollen som Marguerite i Gounods opera Faust vid invigningen av Metropolitan Opera House, New York. Därefter framträdde hon i en rad amerikanska och kanadensiska städer. Senare samma år sjöng hon för president Arthur i Vita huset. Hon avslutade sina framträdanden i USA i början av juni 1884.
Efter sin första framgångsrika USA-turné med Maurice Strakosch som manager, återvände Christina Nilsson till England och gifte sig med den franske börsmäklaren Auguste Rouzaud. Vigseln i Westminster Abbey, London, den 27 juli 1872, bojkottades av brudgummens familj. Äktenskapet varade till februari 1882 då Auguste Rouzaud avled i Paris efter en tids sjukdom.
Tonsättaren Peter Tjajkovskij hörde Christina Nilssons tolkning av Marguerite i Gounods Faust vid hennes Moskvadebut i november 1872 och enligt honom förkroppsligade svenskan Goethes ideal. Hennes framträdanden i Ryssland var triumfartade och publiken hänfördes av hennes sostenutoteknik i kombination med utsökta interpretationer i pianissimo. Vid framförandet av Juvelarian i Faust på Kejserliga Italienska Operan, Mariinskij i Sankt Petersburg, i mars 1873, fick hon äkta juveler i gåva av tsaren och tsarinnan. Smyckena kan nu beskådas på Smålands Museum i Växjö.
Inte förrän år 1876 genomförde Christina Nilsson en Skandinavienturné. Den 25 augusti gestaltade hon Marguerite i en föreställning av Faust på Kongl. Stora Theatern, Stockholm. Kritikerna var eniga om att hon var en komplett artist som förenade bländande vokal teknik med utmärkt skådespeleri. I Stockholm kreerade hon även rollerna som Valentine och Mignon. Hon sjöng också i Uppsala, Kristiania (Oslo), Göteborg, Växjö, Malmö och Köpenhamn.
I januari 1877 debuterade Christina Nilsson på Hofoper i Wien i rollen som Ofelia. Succén lät inte vänta på sig och hon blev utnämnd till Kejserlig Österrikisk-Ungersk Hov- och Kammarsångerska. Hon framträdde även i Budapest, Hamburg och Bryssel, innan hon återvände till London för ännu en operasäsong. På hösten 1877 reste hon återigen till Ryssland och här utnämndes hon till Kejserlig Rysk Kammarsångerska.
Spansk operadebut gjorde Christina Nilsson med Marguerite i Gounods Faust på Teatro Real i Madrid år 1879. Sommaren 1880 presenterade hon dubbelrollerna Margherita och Helena i Boitos opera Mefistofele för första gången vid framträdanden på Her Majesty’s Theatre i London. Hösten 1881 sjöng hon i Stockholm i samband med ett kungligt bröllop.
I augusti 1885 inleddes ånyo en omfattande turné i Skandinavien. Efter sin tredje Stockolmskonsert den 23 september lät hon höra sin ljuva stämma från Grand Hôtels balkong. Aldrig tidigare hade en så stor folkmassa samlats i den svenska huvudstaden och hyllningarna av sångerskan ville aldrig ta slut. I tumultet som uppstod när folkmassan skulle skingras utbröt panik och ett stort antal människor omkom. Den tragiska olyckan bidrog till att Christina Nilsson fattade beslutet att avsluta sin karriär. Innan dess gav hon ytterligare ett antal konserter i Skandinavien och Tyskland. I Berlin sjöng hon för första gången så sent som den 9 november 1885. Prag och Wien ingick också i turnén.
I mars 1887 gifte Christina Nilsson sig med spanjoren Don Angel(o) Ramon-Maria Vallejo y Miranda. Vigseln ägde rum i Madeleinekyrkan i Paris. Den lysande karriären var förbi för en av världens främsta sångerskor, något hon markerade genom att ge två avskedsföreställningar i Royal Albert Hall, London, år 1888. Grevinnan de Casa Miranda, som Christina Nilsson kom att heta efter giftermålet, bosatte sig i Frankrike och Spanien. År 1902 blev Christina Nilsson änka för andra gången. Fyra år senare köpte hon Villa Vik utanför Växjö.
År 1894 publicerade Christina Nilsson Om röstens utbildning. Några råd till unga sångerskor. Hon komponerade också och bland hennes kompositioner märks två romanser för röst och piano, med text av henne själv, Jag hade en vän och Ofelias klagan.
Den legendariska operasångerskan Christina Nilsson kom bäst till sin rätt i den musikdramatiska repertoaren, även om hon också sjöng oratorier, romanser, populärmusik och folkmusik. Sina enorma framgångar till trots glömde hon aldrig sitt enkla ursprung. Intresset för folkmusik bar hon med sig genom hela livet. På världens konsertestrader framförde hon folksånger, inte minst svenska, om än i konstnärligt utsmyckade former. Hennes tolkningar av folkvisan 14 år tror jag visst att jag var har blivit välkända. I samband med sin 70-årsdag arrangerade Christina Nilsson en journalfilmad spelmanstävling i Växjö.
Christina Nilsson dog 1921 i Växjö och hennes gravplats finns på Tegnérkyrkogården i samma stad.
