Dorotea Salomonsson, känd som ”Snickar-Dea”, var träsnidare. Hon levde och verkade i Junsele och Ramsele socknar i Ångermanland.
Dorotea Salomonsson föddes 1853 i Vallen, Junsele, som Märta Dorotea Grön, dotter till kronobåtsmannen Johan Erik Mårtensson Grön och hans hustru Dorotea Josefsdotter. Fadern var född i Skravelsjö, Umeå landsförsamling. Paret fick åtta barn. Mellan 1834 och 1865 var fadern båtsman på rote 114, som underhölls av bönderna i byn Vallen. Vid tillträdet fick han soldatnamnet Grön.
Dorotea Salomonsson var inskriven i skolan i Junselevallen. 1866 flyttade hon till Åkerbränna norr om Junsele som piga. En tid var hon piga i Långvattnet och kring 1870 hos kyrkvärden Erik Östlund i Vallen. Där fanns en dotter, som var duktig att snida och uppmuntrades till detta av sin omgivning. De två flickorna arbetade jämsides och sägs ha sporrat varandra i att hantera kniven.
Dorotea Salomonsson, "Dea", gifte sig 1875 med Elias Salomonsson, född 1851 i Tarasjöberg, Junsele socken som son till nybyggaren Salomon Salomonsson och Eva Dorotea Ersdotter. Det unga paret bodde först i Tarasjöberg där Elias Salomonsson var skomakare. Senare noterades han som inhyses och arrendator. I äktenskapet föddes tio barn. Det yngsta barnet föddes i Tarasjönäs, dit familjen flyttat hösten 1897. Deras bosättning där stötte emellertid på motstånd. Som svensk medborgare ansåg sig Elias Salomonsson ha rätt att fälla virke och bygga på kronans mark. Då detta saknade legalt stöd tvingades han av myndigheter och lokala jägmästare att riva det nyuppförda hemmet. År 1913 blev Elias Salomonsson känd som "Tarasjömannen" då han reste till Stockholm för att uppvakta regeringen. Han blev omskriven både i Nya Norrland och Dagens Nyheter, som skickade en fotograf. Två bilder publicerades: en av Dorotea Salomonsson med den värdefulla kon Vallmo invid ett provisoriskt fähus och en av paret Salomonsson vid sina nyuppförda åbyggnader med lagård. Paret Salomonsson vann till slut striden. Tillsammans med nio grannar blev Elias och Dorotea Salomonsson de första kronotorparna på kronparken Tarasjönäs.
Trots den mödosamma kampen mot myndigheterna var Dorotea Salomonsson hela tiden verksam med sitt hantverk och snidade träfigurer för familjens levebröd. Det som i ungdomen varit en sorglös lek blev under äktenskap och familjebildning till en nödvändig födkrok. Hon beskrevs som den starka handen bakom ”Tarasjömannen”. Dorotea Salomonsson förde dessutom en egen kamp i vilken hon lyckades erövra rätt att fritt hämta sitt slöjdmaterial ur skogen. Efterfrågan på de snidade träfigurerna ökade. Hon fick avsättning i bygden och bidrog därmed allt mer till familjens uppehälle. Enligt dottern Erika blev snidandet viktigare allt eftersom familjens kamp för att säkra sin bosättning tilltog.
Dorotea Salomonsson blev känd för sina träfigurer av fyrfota djur som hundar, getter, kor, grisar och hästar. Ibland gjorde hon trädockor. Råmaterialet var främst alträ. De figurer hon skapade är träffsäkra och naturtrogna avbildningar, ibland med humoristiska detaljer. Hon gjorde sig vida känd för detaljrikt snidade grupper av samer med renar och hundar, renrajder i miniatyr. Modellerna fanns i hennes närmaste omgivning, där renägande samer fortfarande har renbetesland vintertid. I trä återgav hon noggrant de olika renarnas plats och roller i rajden liksom samernas utrustning under färder med akja och skidor. Hon uppfann dessutom ett eget sätt att måla figurerna. Ofta lade hon först en ljus grund med oljefärg varpå hon lade till mörka och flammiga partier med hjälp av näverrök. Greniga renhorn tillverkades av läder, som sedan behandlades för att bli tillräckligt styva. På frågan hur hon kunde skapa dessa verklighetstrogna figurer ska hon ha svarat: – ”Nog har jag sett så pass”. Bland grannarna i kronparken blev hon ihågkommen för sina aviga men skämtsamma repliker.
Dorotea Salomonssons träsnideri uppmärksammades som konst i hennes livstid. År 1910, under uppbyggnadsåren på kronparken, deltog hon i en utställning som arrangerades av den då livaktiga Hemslöjdsföreningen i Sollefteå. Där visades en grupp samer med renar. Hon deltog med samma motiv i Baltiska utställningen i Malmö 1914 där hon fick diplom.
En kall januaridag 1928 gick Dorotea Salomonsson ut med en gryta glödande kol för att värma upp den egna jordkällaren. Hon blev då kolmonoxidförgiftad och avled genom denna olyckshändelse. På platsen där hon och Elias Salomonsson levde under senare delen av sina liv står idag ett hus med namnet Salomonstorp. Det är dock inte identiskt med deras ursprungliga hus och hem på platsen.
