Edna Martin var konstnär, pedagog, inspiratör och interpreter. Hennes långa verksamhet bidrog starkt till den textila konstens utveckling, förnyelse och synlighet i den offentliga miljön.
Edna Martin föddes i Göteborg den 17 december 1908 som dotter till kamrer Teodor Johansson och hans hustru Sophie, född Flood. Efter utbildning på Slöjdföreningens skola i Göteborg (senare Högskolan för design och konsthantverk, nuvarande HDK-Valand) var hon under åren 1931–1933 anställd vid Axevalla-Varnhemsslöjd som ”textilriterska”. Vid Axevalla-Varnhemsslöjd formgav hon både inredningstextilier för vardagligt bruk och mer påkostade textilier som mattor till exempelvis Svenska Amerika Liniens nya båtar och hotellet Waldorf Astoria i New York. Som arbetskamrater har hon bland annat Karna Wedel och Agda Österberg. Sin egen debut gjorde hon 1931 med en separatutställning med broderier på Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg (nuvarande Röhsska museet).
Från 1933 var Edna Martin bosatt i Stockholm. Under perioden 1935–1937 var hon anställd hos Svenskt Tenn AB och från 1937 fram till 1951 vid Föreningen för Svensk Hemslöjd (kort Svensk Hemslöjd) i Stockholm, först som formgivare av bruks- och inredningstextil och senare som konstnärlig ledare. I Stockholm inleddes Edna Martins omfattande verksamhet som förnyare av svensk textilkonst med rötter i en lång, historisk tradition med ett starkt kvinnoperspektiv. Hon blev snabbt en tongivande röst i förnyelsen av brukstextil, då fortfarande benämnt som hemslöjd. Hennes verksamhet kan följas i artiklar och reportage i svensk dagspress och facktidskrifter. En utgivning 1939 av mönsterblad för mattor ritade av henne, i vilka ”folkkonstens gamla mönsterskatt omarbetas för moderna behov”, väckte uppmärksamhet. Samma år deltog hon med flossamattan Flora Suecia som ett huvudverk i svenska paviljongen på New York-utställningen. Två år tidigare hade hon deltagit i världsutställningen i Paris.
Arbetet på Svensk Hemslöjd utvidgade hon till ett fruktbärande samarbete med inrednings-arkitekter. Det presenterades på utställningar under temat ”Hur man bör bo”, alltså modernt, ljust och funktionellt. För Riksbyggen inredde hon exempelvis tillsammans med varuhuset PUB en nybyggd mönsterlägenhet på Hammarbyhöjden i Stockholm. Vid denna tid och lång tid framöver formgav Edna Martin heminrednings- och nyttotextil för Kooperativa Förbundet, Mölnlycke Väfveri AB, Oskarströms Linnefabrik och Harald Löfberg AB (nuvarande HL Hemtextil). Edna Martins tyger för Mölnlycke användes även för konfektion, vilket 1943 visades i en uppmärksammad mannekängparad. Heminredning var ett för Edna Martin angeläget tema. Praktisk verksamhet varvades med rådgivning och uppmuntran med kvinnor som målgrupp, vilka hon hoppades skulle släppa kraven på perfektion och ensidig kopiering av dussinmönster och slentrianbroderade påsk- och julbonader. Hon menade att de var pseudobarnsligheter, som skulle leda till folkkonstens försvinnande och därmed även kvinnokulturen. Hon framhöll att kvinnors handarbete historiskt varit ett fritt och intelligent skapande och betonade att detta arv skulle fortgå. Hon förde fram handens och hjärnans roll som motvikt mot slentrian och maskinell ensidig, inte sällan billig utländsk, produktion av textil av alla slag för heminredning. I en artikel i Dagens Nyheter 1963 framförde hon sina synpunkter och menade att som inspirationskälla måste blicken vändas ”till hemslöjdens pionjärer ute i bygderna. Hur mycket festligare, rikare och annorlunda var inte deras produkter än industrivarorna. Det gäller att nyskapa sådana saker och efter behov göra dem lämpliga för vår moderna miljö”.
Redan 1946 hade Edna Martin debatterat för modernisering av skolslöjden. Det gällde att inspirera barnen och väcka skaparlust, menade hon. Att barnen var viktiga visade hon genom sin i Svensk Hemslöjd bedrivna kursverksamhet för barn. År 1965 gav hon ut boken Barnbroderi: en bok till barn, föräldrar och lärare om fritt skapande med nål och tråd. Året därpå gavs den ut på nederländska.
Parallellt med verksamheten för olika uppdragsgivare hade Edna Martin ett eget omfattande konstnärskap inom det textila området och deltog i flera i utställningar. Hon arbetade med broderi, men var noga med att tidigt klargöra att det inte handlade om broderiet som konstart, utan som teknik för bildframställning med ett ”starkt personligt uttryck”.
Edna Martin lämnade 1951 Svensk Hemslöjd för att bli VD och konstnärlig chef för Föreningen Handarbetets Vänner (HV). Jämsides med chefskapet för Handarbetets Vänner, Textilateljén Licium (nuvarande HV Licium) och Sätergläntans kurs- och utbildningsverksamhet var Edna Martin facklärare i konstsömnad på Konstfackskolan (nuvarande Konstfack) från 1948, och 1957–1969 var hon huvudlärare i textil på samma skola. Edna Martins lärargärning kan bäst belysas genom en utsaga av en av hennes elever, Veronica Nygren, vilken blev den första professorn i textil konst på samma skola. Hon menade att Edna Martin uppmuntrade till självständighet utifrån grundsynen att konstnärlighet övervinner allt.
Som chef för Handarbetets Vänner inledde Edna Martin redan på 1950-talet samarbete med konstnärer. Det var en mycket omfattande och i modern svensk textilkonst betydande verksamhet. Utgångspunkten för henne var inte att skapa ”vävda målningar”, som då gjordes. Det handlade nu om, att genom omtolkningar och visioner utifrån mindre skisser, ibland blott ett idéutkast, skapa nya fria textila konstnärliga monumentalverk för vår offentliga miljö. Det var en inte sällan komplicerad och påfrestande arbetsprocess, till vilken hon som väverskor knöt unga välutbildade textilkonstnärer. Vid plats i vävstolen gavs de ett stort mått av frihet rörande teknik, material och tolkning av skissen. Denna långa och omfattande verksamhet ledde till en förnyelse av den samtida svenska textilkonsten, som nu gavs nya funktioner i det offentliga rummet i stadshus, riksdag, ambassader, sjukhus, teatrar, banker, kyrkor, riksarkiv och fängelser. Edna Martin har beskrivit sin roll som interpreter och inspiratör i samarbetet som en form av förvandlingskonst i andras tjänst.
År 1977 avgick Edna Martin som chef för HV och fick tid att ägna sig åt det egna konstnärskapet. Det var den öländska naturen som inspirerade hennes kreativitet och hon ägnade sig också åt studier av inkakvinnornas fria textila skapande. Till detta skall också läggas studier i bildkonsten av senmedeltidens överdådiga och rikliga förekomst av textilier för människor, i rumsmiljöer och av hästar med täcken. Utställningen på Thielska Galleriet i Stockholm 1983 visade att hon återigen var etablerad som fri konstnär. I utställningen introducerade hon teman och tekniker som hon framgent utvecklade till ett unikt och i flera betydelser praktfullt konstnärskap. Hon skapade en rad verk som hon kallade för Schabrak, vilka är inspirerade av medeltidens praktfulla hästtäcken. I linne vävdes Mandalor och Flaggor. Motivet Mandala, eller Äretecken som de även kallas, är i tanken skapade för utsmyckning av en modern praktfull riddarsal. De är upptill försedda med svarta ryaknutar som vår tids motsvarighet till historiens kungliga hermelinsvansar.
Efter utställningen på Thielska Galleriet följde flera, bland annat i Skövde Konsthall 1988 och på Prins Eugens Waldemarsudde 1991. I början av 1990-talet fick Edna Martin Nobelstiftelsens uppdrag att utarbeta förslag till en textil festklädsel av Konserthuset vid utdelningen av nobelprisen. Hon arbetade under fyra år med projektet. Nobelstiftelsen tackade 1995 nej till projektet utan att ersätta omkostnaderna för bland annat omfattande provvävningar. Det var ett hårt slag för konstnären att uppleva att det som skulle bli hennes egen storslagna beställning till eftervärlden avslogs. Edna Martin kunde dock glädjas åt att Föreningen Nationalmusei Vänner 1998 förvärvade hennes Nobelförslag och dessutom bekostade en större provvävning av den tänkta gobelängen. Hennes projekt för Nobelstiftelsen visades 1999 på Nationalmuseum i Stockholm. Samma år ställde hon ut på Galleri J i Stockholm.
Edna Martin dog 95 år gammal i maj 2003. Genom sin sju decennier långa verksamhet som konstnär, pedagog, inspiratör och interpreter är hon en av de mest betydelsefulla för utveckling och förnyelse av den moderna textilkonsten i Sverige. Edna Martin tilldelades 1980 professors namn, heder och värdighet, som det formellt heter. För framstående konstnärlig verksamhet hade hon redan 1971 tilldelats Prins Eugen-medaljen.
